2016-05-12 06:00

2016-05-12 06:00

Gröna säkerhetsrisker

Att det är just Mehmet Kaplan och Åsa Romson som är de första i Löfvens kull att träda in i kretsen av före detta statsråd är nog inte så konstigt om man tänker efter.

Regeringsmaskineriet mal obönhörligt på. De som inte har förmågan att på djupet förstå och anpassa sig till vad uppdraget går ut på ramlar lätt av sina taburetter. Mehmet Kaplan bar med sig för många civila och med regerandet konfliktiga intressen in i ämbetet.

Av vad som framgått tycks han också ha givits ett slags ”muslimsk frizon” av språkröret Gustav Fridolin. Vilket starkt bidrog till Kaplans fall. Han fastnade i sina gamla religiösideologiska konflikter istället för att anpassa sig till det nya.

Åsa Romson hade det svårt redan från start. Men det hade också till exempel Alice Bah Kunke. Hon riskerade att bli ett skämt i journalisternas ögon genom sitt inledande uppträdande i uppdraget. Bah Kunke insåg dock snabbt faran och korrigerade sig.

I en färsk undersökning från Novus (10 maj) är det Alice Bah Kunke som har högst förtroende av miljöpartiets ministrar. Åsa Romsons svårigheter är av en annan karaktär. Det ter sig ut som om hon inte vare sig förstår eller uppskattar det politiska/partipolitiska livets miljö och villkor.

Med en sådan personlighet går det mycket bra att vara språkrör i Miljöpartiet. Att vara amatör och att ”vara sig själv” är ett slags överideologi inom MP. Det urgamla regeringskansliet förhåller sig däremot kyligt distanserat till politiker som inte gillar politik. Att Kaplan och Romson är de första som får gå nerför landgången är därför inte förvånande.

Statsminister Stefan Löfven som nu går och funderar på en regeringsombildning bör i sin sammanvägda bedömning även vikta riskerna med att nu mitt i mandatperioden lyfta in nya gröna nybörjare i regeringsmaskineriet. Miljöpartiet kan efter vad som varit inte räkna med att själva bestämma vilka personer som ska in efter de två som lämnat.

Bäst vore förstås att inte nyrekrytera alls. Sittande statsråd är hyggligt inskolade och utgör för vad vi kan veta inga större säkerhetsrisker. Ska några nya absolut in så bör det vara erfaret och pragmatiskt folk som till exempel det tidigare språkröret Peter Eriksson. Han borde vara ett rimligt säkert kort.

 

 

 

Regeringsmaskineriet mal obönhörligt på. De som inte har förmågan att på djupet förstå och anpassa sig till vad uppdraget går ut på ramlar lätt av sina taburetter. Mehmet Kaplan bar med sig för många civila och med regerandet konfliktiga intressen in i ämbetet.

Av vad som framgått tycks han också ha givits ett slags ”muslimsk frizon” av språkröret Gustav Fridolin. Vilket starkt bidrog till Kaplans fall. Han fastnade i sina gamla religiösideologiska konflikter istället för att anpassa sig till det nya.

Åsa Romson hade det svårt redan från start. Men det hade också till exempel Alice Bah Kunke. Hon riskerade att bli ett skämt i journalisternas ögon genom sitt inledande uppträdande i uppdraget. Bah Kunke insåg dock snabbt faran och korrigerade sig.

I en färsk undersökning från Novus (10 maj) är det Alice Bah Kunke som har högst förtroende av miljöpartiets ministrar. Åsa Romsons svårigheter är av en annan karaktär. Det ter sig ut som om hon inte vare sig förstår eller uppskattar det politiska/partipolitiska livets miljö och villkor.

Med en sådan personlighet går det mycket bra att vara språkrör i Miljöpartiet. Att vara amatör och att ”vara sig själv” är ett slags överideologi inom MP. Det urgamla regeringskansliet förhåller sig däremot kyligt distanserat till politiker som inte gillar politik. Att Kaplan och Romson är de första som får gå nerför landgången är därför inte förvånande.

Statsminister Stefan Löfven som nu går och funderar på en regeringsombildning bör i sin sammanvägda bedömning även vikta riskerna med att nu mitt i mandatperioden lyfta in nya gröna nybörjare i regeringsmaskineriet. Miljöpartiet kan efter vad som varit inte räkna med att själva bestämma vilka personer som ska in efter de två som lämnat.

Bäst vore förstås att inte nyrekrytera alls. Sittande statsråd är hyggligt inskolade och utgör för vad vi kan veta inga större säkerhetsrisker. Ska några nya absolut in så bör det vara erfaret och pragmatiskt folk som till exempel det tidigare språkröret Peter Eriksson. Han borde vara ett rimligt säkert kort.

 

 

 

  • Widar Andersson