2016-05-09 06:00

2016-05-09 06:00

Projekt för Hultqvist

För första gången finns det nu fler medborgare (38 procent) som vill att Sverige blir medlem i Nato än vad det finns motståndare till Natomedlemskap (31 procent).

Så ligger landet enligt det aktade och respekterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet. (Eller låg landet 2015 ska vi kanske säga för att vara korrekta.) Uppgifterna om den förändrade opinionen framfördes på DN Debatt i går.

Ett medlemskap i försvarsalliansen är i mina ögon ett tämligen odramatiskt och självklart steg för Sverige. Det är där vi hör hemma. Det vet alla. Och så har det alltid varit.

Argumenten från de rabiata Natomotståndarna inom vänstern och Sverigedemokraterna är ganska ruggiga. En del av de här träskargumenten om ryskt självförsvar mot amerikansk aggression, om att Nato är liktydigt med kärnvapen i Finspång och Mjölby, om att Sverige tvingas att kriga mot turkiska kurder och att Donald Trump kan bli överbefälhavare i Sverige, framförs tyvärr också av somliga socialdemokrater.

Jesper Bengtsson är chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Bengtsson har på ett förtjänstfullt sätt tagit tag i Natofrågan och publicerat flera mycket intressanta artiklar. I det senaste numret argumenterar till exempel ambassadören Bo Eriksson (S) för ett medlemskap.

Eriksson är alltmer bekymrad över att ”socialdemokratin i säkerhetspolitiken håller på att kedja fast sig i vänsterburen. (--) En gång i tiden betydde ”gemensam säkerhet”att Väst erbjöd kommunistledarna i Öst- och Centraleuropa lugn, stabilitet, ökad handel och säkra, erkända gränser. I dag bör ”gemensam säkerhet”betyda någonting helt annat, nämligen en stark nordisk-baltisk säkerhetsgemenskap och svenskt medlemskap i NATO, ”tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna”som det socialdemokratiska partiprogrammet uttrycker saken. Det är den slutsatsen som till exempel tyska, danska, norska, brittiska, franska, holländska, belgiska, lettiska, estniska, litauiska, spanska och portugisiska socialdemokrater har dragit.”, skriver Eriksson. Det är bara att hålla med.

Socialdemokratin i Sverige söker med ljus och lykta efter ett nytt projekt som kan förändra den nedåtgående trenden. Nato är ett sådant projekt. Sverige skulle få ett starkare försvar. Vi skulle ta det sista formella steget in bland solidariska västdemokratier. Timingen är dessutom bra. Försvarsminister Peter Hultqvist skulle bli en trovärdig kampanjledare. Allianspartierna skulle tvingas sluta upp. V och SD får bilda gemensam nejfront.

Kan det bli bättre?

Widar Andersson

Folkbladet

Så ligger landet enligt det aktade och respekterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet. (Eller låg landet 2015 ska vi kanske säga för att vara korrekta.) Uppgifterna om den förändrade opinionen framfördes på DN Debatt i går.

Ett medlemskap i försvarsalliansen är i mina ögon ett tämligen odramatiskt och självklart steg för Sverige. Det är där vi hör hemma. Det vet alla. Och så har det alltid varit.

Argumenten från de rabiata Natomotståndarna inom vänstern och Sverigedemokraterna är ganska ruggiga. En del av de här träskargumenten om ryskt självförsvar mot amerikansk aggression, om att Nato är liktydigt med kärnvapen i Finspång och Mjölby, om att Sverige tvingas att kriga mot turkiska kurder och att Donald Trump kan bli överbefälhavare i Sverige, framförs tyvärr också av somliga socialdemokrater.

Jesper Bengtsson är chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Bengtsson har på ett förtjänstfullt sätt tagit tag i Natofrågan och publicerat flera mycket intressanta artiklar. I det senaste numret argumenterar till exempel ambassadören Bo Eriksson (S) för ett medlemskap.

Eriksson är alltmer bekymrad över att ”socialdemokratin i säkerhetspolitiken håller på att kedja fast sig i vänsterburen. (--) En gång i tiden betydde ”gemensam säkerhet”att Väst erbjöd kommunistledarna i Öst- och Centraleuropa lugn, stabilitet, ökad handel och säkra, erkända gränser. I dag bör ”gemensam säkerhet”betyda någonting helt annat, nämligen en stark nordisk-baltisk säkerhetsgemenskap och svenskt medlemskap i NATO, ”tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna”som det socialdemokratiska partiprogrammet uttrycker saken. Det är den slutsatsen som till exempel tyska, danska, norska, brittiska, franska, holländska, belgiska, lettiska, estniska, litauiska, spanska och portugisiska socialdemokrater har dragit.”, skriver Eriksson. Det är bara att hålla med.

Socialdemokratin i Sverige söker med ljus och lykta efter ett nytt projekt som kan förändra den nedåtgående trenden. Nato är ett sådant projekt. Sverige skulle få ett starkare försvar. Vi skulle ta det sista formella steget in bland solidariska västdemokratier. Timingen är dessutom bra. Försvarsminister Peter Hultqvist skulle bli en trovärdig kampanjledare. Allianspartierna skulle tvingas sluta upp. V och SD får bilda gemensam nejfront.

Kan det bli bättre?

Widar Andersson

Folkbladet