2016-04-29 15:46

2016-04-29 15:46

Fördomar om fattiga

Jag har likt de flesta andra i Sverige aldrig varit fattig eller rik. Självklart har jag varit helt utan pengar från och till under årens lopp. Sådant har väl de flesta gått igenom utan att för den sakens skull ha svultit eller ofrivilligt ha sovit utomhus.

Tanken med Sverige och andra hyggliga välfärdsländer är ju att man inte behöver vara rik för att ha det bra och heller inte tokfattig för att få stöd av det allmänna. Invecklade, komplicerade och med varandra kommunicerade bidrags- försäkrings- och skattesystem skapar en fördelningspolitisk miljö där de flesta både ger och får från det allmänna.

Eftersom jag saknar in-på-skinnet erfarenheter av såväl fattigdom som rikedom så har jag inte så mycket på fötterna för det jag nu kommer att skriva om fattiga och rika människor. Mitt antagande är hur som helst att fattiga och rika människor är ungefär som folk i allmänna inkomstlägen är som mest. Det vill säga att sådana genuina mänskliga egenskaper som solidaritet, girighet, egoism, omtanke, lättja, arbetsiver och lyxlängtan är - på olika nivåer - fördelade tämligen jämnt i befolkningen. Och blandas dessutom ofta i en och samma person. Det är sådana vi är. Det går liksom ingen gräns vid en viss inkomst då en egenskap försvinner och andra egenskaper tillkommer.

I den politiska debatten dras emellertid ofta knivskarpa gränser mellan människor utifrån deras inkomster. Här och där anses det till exempel vara neofascistiskt och halvrasistiskt att antyda att möjligheter till arbetsfria välfärdsinkomster på upp till 21 000 kronor i månaden för en nyanländ förälder med två barn skulle kunna utgöra starka lockelser för många lågutbildade och fattiga människor runt om i världen. Och det uppfattas vara vänsterpopulistiskt att klaga på att många borgerliga politiker från den tidigare alliansregeringen lever på höga avgångsbidrag när man tycker att de borde kunna jobba. Och den som av arbetslinjeorsaker pläderar för varsamhet med utbetalningar av bidrag och ersättningar till människor som verkar i låglönebranscher; den riskerar lätt att bli skälld för nyliberal.

Vi borde släppa våra fördomar om fattiga och rika. De är precis som alla andra; som du och jag. Skattefinansierade bidrags- och arbetsfria ersättningars huvudregler bör därför vara kvalificeringstid för förmåner och tidsbegränsade förmånsutbetalningar. Lika för alla för det mesta.

Widar Andersson

Folkbladet

Tanken med Sverige och andra hyggliga välfärdsländer är ju att man inte behöver vara rik för att ha det bra och heller inte tokfattig för att få stöd av det allmänna. Invecklade, komplicerade och med varandra kommunicerade bidrags- försäkrings- och skattesystem skapar en fördelningspolitisk miljö där de flesta både ger och får från det allmänna.

Eftersom jag saknar in-på-skinnet erfarenheter av såväl fattigdom som rikedom så har jag inte så mycket på fötterna för det jag nu kommer att skriva om fattiga och rika människor. Mitt antagande är hur som helst att fattiga och rika människor är ungefär som folk i allmänna inkomstlägen är som mest. Det vill säga att sådana genuina mänskliga egenskaper som solidaritet, girighet, egoism, omtanke, lättja, arbetsiver och lyxlängtan är - på olika nivåer - fördelade tämligen jämnt i befolkningen. Och blandas dessutom ofta i en och samma person. Det är sådana vi är. Det går liksom ingen gräns vid en viss inkomst då en egenskap försvinner och andra egenskaper tillkommer.

I den politiska debatten dras emellertid ofta knivskarpa gränser mellan människor utifrån deras inkomster. Här och där anses det till exempel vara neofascistiskt och halvrasistiskt att antyda att möjligheter till arbetsfria välfärdsinkomster på upp till 21 000 kronor i månaden för en nyanländ förälder med två barn skulle kunna utgöra starka lockelser för många lågutbildade och fattiga människor runt om i världen. Och det uppfattas vara vänsterpopulistiskt att klaga på att många borgerliga politiker från den tidigare alliansregeringen lever på höga avgångsbidrag när man tycker att de borde kunna jobba. Och den som av arbetslinjeorsaker pläderar för varsamhet med utbetalningar av bidrag och ersättningar till människor som verkar i låglönebranscher; den riskerar lätt att bli skälld för nyliberal.

Vi borde släppa våra fördomar om fattiga och rika. De är precis som alla andra; som du och jag. Skattefinansierade bidrags- och arbetsfria ersättningars huvudregler bör därför vara kvalificeringstid för förmåner och tidsbegränsade förmånsutbetalningar. Lika för alla för det mesta.

Widar Andersson

Folkbladet