2016-04-19 06:00

2016-04-19 06:00

Absolut nödvändig avgång

LEDARE

Mehmet Kaplan blev först med att tvingas lämna Stefan Löfvens regering. Ett ganska bra facit så här långt.

Med tanke på hur många oerfarna statsråd - från statsministern och nedåt - som befolkar Rosenbad och med tanke på de extraordinära påfrestningarna som präglat politiken sedan oktober 2014 så bör det beskrivas som smått sensationellt att allt har hållit ihop så bra som vad det har gjort.

Mehmet Kaplans vidriga och helt oprovocerade påstående om att Israel kan jämföras med nazistregimen i Tyskland öppnade falluckan på vid gavel för honom. Sverige kan givetvis inte ha statsråd som sprider antisemitiska lögner som vilken vänsterextremist eller islamist som helst. Det var lika befriande att höra utrikesminister Margot Wallströms tydliga avståndstagande som vad det var beklämmande att höra språkrören Fridolins och Romsons okritiska hyllningar vid pressträffen då Kaplan avgick.

Stefan Löfven rosade heller inte marknaden på pressträffen. En synbarligen förbannad statsminister höll sig till att den ”sammanvägda bedömning” som Kaplan gjort landade i att det inte gick att sköta uppdraget som bostadsminister på ett bra sätt och att han därför bett om att få avgå. Löfven sade sig ”dela den bedömningen”.

Stefan Löfvens tystnad i sakfrågan berodde enligt vad jag förstår på att Miljöpartiet under flera dagar vägrat att låta Kaplan gå. När Margot Wallström gick ut med sin skarpa kritik av Mehmet Kaplans våldsamma angrepp på Israel blev MP skogstokigt. Löfvens pris blev att hålla sig till enbart formella fraser under pressträffen. Så kan det vara i politiken. Stefan Löfven tackar nog hur som helst den lyckliga stjärna som såg till att den erfarna seniorpolitikern Margot Wallström tackade ja till en statsrådsplats. Två gånger har hon hunnit med att genom väl avvägda och distinkta uttalanden fått plåster att ryckas i kritiska lägen. Första gången i höstas när hon i en intervju med DN varnade för ”systemkollaps i invandringsfrågan”. Och så intervjun med Ekot i går där hennes tydlighet gjorde det omöjligt för Miljöpartiet att vägra att kicka Kaplan.

Miljöpartiet får väl bryta ihop och komma igen.

Widar Andersson

Folkbladet

Med tanke på hur många oerfarna statsråd - från statsministern och nedåt - som befolkar Rosenbad och med tanke på de extraordinära påfrestningarna som präglat politiken sedan oktober 2014 så bör det beskrivas som smått sensationellt att allt har hållit ihop så bra som vad det har gjort.

Mehmet Kaplans vidriga och helt oprovocerade påstående om att Israel kan jämföras med nazistregimen i Tyskland öppnade falluckan på vid gavel för honom. Sverige kan givetvis inte ha statsråd som sprider antisemitiska lögner som vilken vänsterextremist eller islamist som helst. Det var lika befriande att höra utrikesminister Margot Wallströms tydliga avståndstagande som vad det var beklämmande att höra språkrören Fridolins och Romsons okritiska hyllningar vid pressträffen då Kaplan avgick.

Stefan Löfven rosade heller inte marknaden på pressträffen. En synbarligen förbannad statsminister höll sig till att den ”sammanvägda bedömning” som Kaplan gjort landade i att det inte gick att sköta uppdraget som bostadsminister på ett bra sätt och att han därför bett om att få avgå. Löfven sade sig ”dela den bedömningen”.

Stefan Löfvens tystnad i sakfrågan berodde enligt vad jag förstår på att Miljöpartiet under flera dagar vägrat att låta Kaplan gå. När Margot Wallström gick ut med sin skarpa kritik av Mehmet Kaplans våldsamma angrepp på Israel blev MP skogstokigt. Löfvens pris blev att hålla sig till enbart formella fraser under pressträffen. Så kan det vara i politiken. Stefan Löfven tackar nog hur som helst den lyckliga stjärna som såg till att den erfarna seniorpolitikern Margot Wallström tackade ja till en statsrådsplats. Två gånger har hon hunnit med att genom väl avvägda och distinkta uttalanden fått plåster att ryckas i kritiska lägen. Första gången i höstas när hon i en intervju med DN varnade för ”systemkollaps i invandringsfrågan”. Och så intervjun med Ekot i går där hennes tydlighet gjorde det omöjligt för Miljöpartiet att vägra att kicka Kaplan.

Miljöpartiet får väl bryta ihop och komma igen.

Widar Andersson

Folkbladet