2016-04-14 06:00

2016-04-14 06:00

Borgerlig elektricitet

Energipolitik. När de borgerliga partierna i den dåvarande Alliansregeringen 2009 enades i en energiöverenskommelse så var det ett stort och viktigt steg.

Centerpartiet släppte sitt sedan 1970-talet förankrade och kategoriska nej till kärnkraft. Det gjordes klart att det var tillåtet - för den som eventuellt ville - att ersätta en gammal befintlig reaktor med en ny. Inga statliga subventioner skulle utgå för sådana byggen. Och den fossilfria elproduktionen lyftes fram och gynnades.

Regeringen Löfvens partier S och MP har meddelat att de söker en ny och blocköverskridande energiöverenskommelse som utgår från Alliansregeringens tidigare beslut. Det som den nya regeringen framförallt vill bygga vidare på är den fossilfria elproduktionen.

Elbranschens viktigaste företrädare - Vattenfall och Eon - är med på tåget. De bedömer (DN 9/4) att de teknologiska framstegen nu är så snabba att det framöver blir svårt för kärnkraften att hävda sig ekonomiskt. För att klara övergången ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd” (citat från den vinnande Linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft 1980), krävs dock att de återstående sex reaktorerna kan moderniseras och köras med god effekt så länge som det behövs. För att klara dessa investeringar begär kärnkraftsägarna rättmätigt att den så kallade effektskatt som idag finns på kärnkraft ska tas bort.

Frågan är vad de borgerliga partierna vill idag? Sveriges elektricitetsminister heter Ibrahim Baylan. Han har med tur och skicklighet skaffat sig ett läge där Kärnkraftsindustrin, Miljöpartiet och Socialdemokratin dels bekräftar Alliansens tidigare överenskommelse, dels vill binda sig hårdare vid fossilfri elproduktion och dels vill forma en politik som säkrar den befintliga kärnkraftens elleveranser under i vart fall ett par decennier.

Varför skulle Anna Kinberg Batra och Annie Lööf säga nej till att förhandla om en sådan politik?

Elektricitet utgör ryggraden i samhälle och politik. Det duger inte att taktisera för mycket i sådana viktiga frågor. Att ställa till besvär för Löfven kan och bör inte vara ett överordnat intresse när det kommer till el.

Widar Andersson

Folkbladet

Centerpartiet släppte sitt sedan 1970-talet förankrade och kategoriska nej till kärnkraft. Det gjordes klart att det var tillåtet - för den som eventuellt ville - att ersätta en gammal befintlig reaktor med en ny. Inga statliga subventioner skulle utgå för sådana byggen. Och den fossilfria elproduktionen lyftes fram och gynnades.

Regeringen Löfvens partier S och MP har meddelat att de söker en ny och blocköverskridande energiöverenskommelse som utgår från Alliansregeringens tidigare beslut. Det som den nya regeringen framförallt vill bygga vidare på är den fossilfria elproduktionen.

Elbranschens viktigaste företrädare - Vattenfall och Eon - är med på tåget. De bedömer (DN 9/4) att de teknologiska framstegen nu är så snabba att det framöver blir svårt för kärnkraften att hävda sig ekonomiskt. För att klara övergången ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd” (citat från den vinnande Linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft 1980), krävs dock att de återstående sex reaktorerna kan moderniseras och köras med god effekt så länge som det behövs. För att klara dessa investeringar begär kärnkraftsägarna rättmätigt att den så kallade effektskatt som idag finns på kärnkraft ska tas bort.

Frågan är vad de borgerliga partierna vill idag? Sveriges elektricitetsminister heter Ibrahim Baylan. Han har med tur och skicklighet skaffat sig ett läge där Kärnkraftsindustrin, Miljöpartiet och Socialdemokratin dels bekräftar Alliansens tidigare överenskommelse, dels vill binda sig hårdare vid fossilfri elproduktion och dels vill forma en politik som säkrar den befintliga kärnkraftens elleveranser under i vart fall ett par decennier.

Varför skulle Anna Kinberg Batra och Annie Lööf säga nej till att förhandla om en sådan politik?

Elektricitet utgör ryggraden i samhälle och politik. Det duger inte att taktisera för mycket i sådana viktiga frågor. Att ställa till besvär för Löfven kan och bör inte vara ett överordnat intresse när det kommer till el.

Widar Andersson

Folkbladet