2016-03-23 06:00

2016-03-23 06:00

Gahrton är Romson

LEDARE

Lars Stjernkvist kan väl ta det där. Han ser ju ut som en av dem. Så lär dåvarande statsminister Göran Persson ha sagt när Socialdemokraterna efter valet 2002 behövde släta över ett tilltagande bråk med miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Språkrören hade retat sig på sossarnas arrogans och hade satt sig i hemliga förhandlingar om regeringssamarbete med Folkpartiet och Centerpartiet.

Episoden är en av många små händelser som Maggie Strömberg skildrar i sin bok ”Vi blev som dom andra” som skildrar miljöpartiets väg till makten.

Boken börjar när den blivande miljöpartigrundaren och folkpartiriksdagsledamoten Per Gahrton i september 1979 ännu en gång lackar ur på sitt parti. Boken slutar när språkröret och vice statsministern Åsa Romson i november 2015 gråter över den invandringspolitik som hon och Stefan Löfven presenterar.

De dryga 36 år som återges mellan pärmarna i Maggie Strömbergs bok är fulla av erfarenheter och lärospån. En första lärdom är att det tar tid att etablera sig i politiken. De partier som under det senaste halvseklet har lyckats ta sig in i riksdagen har med ett undantag hållit på och övat och tränat i ungefär 30 år. Undantaget är Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons Ny Demokrati som startades 1991 med en klackspark i en debattartikel och som slutade som ett slagsmål om partistödspengar några år senare.

En andra lärdom är att ränderna aldrig går ur. Partier bär med sig sina grunddrag och reflexer från de många och långa utanförskapsåren och in i riksdagens och regeringens etablerade miljöer. Miljöpartiets främsta kännetecken är att de lever i spänningsfältet mellan makt och motstånd. I början var motståndet nästan allt. Numera är makten nästan allt. Men spänningen består. Gahrton är lite Romson. Och Romson är lite Gahrton.

En tredje lärdom är att alla anpassar sig till de miljöer där man verkar. Den som inte anpassar sig finns inte kvar. Att Miljöpartiet ”blev som dom andra” är således inget att gråta över. Det gäller alla andra partier också. Det är framgångens pris.

 

Widar Andersson

 

Episoden är en av många små händelser som Maggie Strömberg skildrar i sin bok ”Vi blev som dom andra” som skildrar miljöpartiets väg till makten.

Boken börjar när den blivande miljöpartigrundaren och folkpartiriksdagsledamoten Per Gahrton i september 1979 ännu en gång lackar ur på sitt parti. Boken slutar när språkröret och vice statsministern Åsa Romson i november 2015 gråter över den invandringspolitik som hon och Stefan Löfven presenterar.

De dryga 36 år som återges mellan pärmarna i Maggie Strömbergs bok är fulla av erfarenheter och lärospån. En första lärdom är att det tar tid att etablera sig i politiken. De partier som under det senaste halvseklet har lyckats ta sig in i riksdagen har med ett undantag hållit på och övat och tränat i ungefär 30 år. Undantaget är Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons Ny Demokrati som startades 1991 med en klackspark i en debattartikel och som slutade som ett slagsmål om partistödspengar några år senare.

En andra lärdom är att ränderna aldrig går ur. Partier bär med sig sina grunddrag och reflexer från de många och långa utanförskapsåren och in i riksdagens och regeringens etablerade miljöer. Miljöpartiets främsta kännetecken är att de lever i spänningsfältet mellan makt och motstånd. I början var motståndet nästan allt. Numera är makten nästan allt. Men spänningen består. Gahrton är lite Romson. Och Romson är lite Gahrton.

En tredje lärdom är att alla anpassar sig till de miljöer där man verkar. Den som inte anpassar sig finns inte kvar. Att Miljöpartiet ”blev som dom andra” är således inget att gråta över. Det gäller alla andra partier också. Det är framgångens pris.

 

Widar Andersson