2016-01-30 06:00

2016-01-30 06:00

Ta strid för samarbete

I de kommentarer som väller in apropå det knackiga opinionsläget för S är det påfallande många partister som önskar sig mer av ”tydliga konflikter”. I en enkät som TT gjort bland regionala sossar vimlar det av begrepp som ”räta på ryggen”, ”våga utmana”, ”vi har gjort det förr”, ”få upp konflikter mer”, ”visa att politik gör skillnad”, ”Förödande för politiken att hela tiden lösa de problem som är akuta”. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida anknyter bland många andra till den utbredda konfliktlängtan: ”Mod och tydliga konflikter leder till bättre styrfart.”

Socialdemokratin tycks kort sagt sitta fast i romantiserade och till stor del påhittade självbilder från förr. Konflikt och strid är vänsteromsusade begrepp som skickligt har använts under decenniernas gång. Under de 44 obrutna år mellan 1932 och 1976 då S styrde landet var konflikt/strid flitigt använda retoriska grepp för att markera socialdemokratins särart och för att bidra till splittringen inom borgerligheten.

I den inrikespolitiska fackligtpolitiska vardagslunken var dock konfliktnivån väldigt låg. Landet byggdes inte i strid under piskande röda fanor. Landet byggdes för det allra mesta reformistiskt och praktiskt i en steg - för -steg anda. I det stora hela är det ju också tämligen absurt att önska sig en högre konfliktnivå. Ingen vettig människa utanför politiken går och hoppas på mer av konflikt och strid. De flesta önskar sig däremot att politikerna ska stå för sådant som ordning, trygghet, förnuft, stabilitet, fungerande välfärd och ett allmänt gott handhavande av samhällets gemensamheter.

Den politiska miljön idag är dessutom helt annorlunda än på 50- och 60-talen. S är inte längre det helt dominerande partiet. Det går heller inte att skrämma väljare med ”otäcka högergubbar” längre. De ”otäcka” har regerat i åtta år utan att Sverige gått sönder och samman. De stora problemen i samhället - till exempel växande långtidsarbetslöshet, ökande organiserad och oorganiserad kriminalitet, stigande sjukskrivningar, bostadsbrist i städerna - är förvisso mycket konfliktfyllda på flera plan. Men på vilket sätt - och mot vilka partier - skulle S driva tydliga politiska konflikter utifrån detta? Och till vilken nytta för medborgarna?

Sällan har väl kompetens, samförstånd och kloka breda lösningar varit mer behövliga än idag.

Widar Andersson

I de kommentarer som väller in apropå det knackiga opinionsläget för S är det påfallande många partister som önskar sig mer av ”tydliga konflikter”. I en enkät som TT gjort bland regionala sossar vimlar det av begrepp som ”räta på ryggen”, ”våga utmana”, ”vi har gjort det förr”, ”få upp konflikter mer”, ”visa att politik gör skillnad”, ”Förödande för politiken att hela tiden lösa de problem som är akuta”. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida anknyter bland många andra till den utbredda konfliktlängtan: ”Mod och tydliga konflikter leder till bättre styrfart.”

Socialdemokratin tycks kort sagt sitta fast i romantiserade och till stor del påhittade självbilder från förr. Konflikt och strid är vänsteromsusade begrepp som skickligt har använts under decenniernas gång. Under de 44 obrutna år mellan 1932 och 1976 då S styrde landet var konflikt/strid flitigt använda retoriska grepp för att markera socialdemokratins särart och för att bidra till splittringen inom borgerligheten.

I den inrikespolitiska fackligtpolitiska vardagslunken var dock konfliktnivån väldigt låg. Landet byggdes inte i strid under piskande röda fanor. Landet byggdes för det allra mesta reformistiskt och praktiskt i en steg - för -steg anda. I det stora hela är det ju också tämligen absurt att önska sig en högre konfliktnivå. Ingen vettig människa utanför politiken går och hoppas på mer av konflikt och strid. De flesta önskar sig däremot att politikerna ska stå för sådant som ordning, trygghet, förnuft, stabilitet, fungerande välfärd och ett allmänt gott handhavande av samhällets gemensamheter.

Den politiska miljön idag är dessutom helt annorlunda än på 50- och 60-talen. S är inte längre det helt dominerande partiet. Det går heller inte att skrämma väljare med ”otäcka högergubbar” längre. De ”otäcka” har regerat i åtta år utan att Sverige gått sönder och samman. De stora problemen i samhället - till exempel växande långtidsarbetslöshet, ökande organiserad och oorganiserad kriminalitet, stigande sjukskrivningar, bostadsbrist i städerna - är förvisso mycket konfliktfyllda på flera plan. Men på vilket sätt - och mot vilka partier - skulle S driva tydliga politiska konflikter utifrån detta? Och till vilken nytta för medborgarna?

Sällan har väl kompetens, samförstånd och kloka breda lösningar varit mer behövliga än idag.

Widar Andersson