2016-01-23 06:00

2016-01-23 06:00

Damberg satsar rätt

Näringsliv. Näringsminister Mikael Damberg har huvudansvaret för regeringens kontakter och relationer med företag, företagare och med näringslivet i stort. Damberg har därmed en nyckelposition i Stefan Löfvens ministär.

Industrin har en särställning i regeringens strategiska tänkande. Vilket har både pragmatiska och politiska orsaker.

Industrin står för ungefär en femtedel av den svenska ekonomin och skapar ungefär en miljon arbetstillfällen i Sverige. Drygt tre fjärdedelar av Sveriges exportvärde härstammar från industrin. Mot den bakgrunden är det självklart att regeringen lägger stor vikt vid industrin. Politiskt är det naturligtvis även lockande att påminna om den tidigare regeringens märkligt markerade ointresse för industrin. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts närmast bevingade ord från 2013 på World Economic Forum i Davos om att ”the industry is basically gone” används ofta och njutningsfullt i den socialdemokratiska retoriken. Vilket är fullt begripligt. Inte minst med tanke på att årets Forum i Davos har temat ”Den fjärde industriella revolutionen”.

Allt är dock inte frid och fröjd i den svenska industrin. I går presenterade Mikael Damberg en strategi för ”nyindustrialisering” av Sverige. Enligt Damberg har Sverige jämfört med flera andra länder blivit mindre attraktivt för investeringar och en lång rad företag har valt att flytta tillverkning eller forskning och utveckling till andra länder. De svenska industriföretagens forskningssatsningar sjunker som andel av BNP, många företag har svårt att rekrytera rätt kompetens och antalet jobb i industrins ”kärna” sjunker.

”Digitaliseringen förändrar allt”, skriver Mikael Damberg i strategipapperet för industrin. Så är det. Gamla lagrar duger inte att vila på. Sverige ligger fortfarande bra till i de olika index där sådant som länders innovationskraft och omställningsförmågor mäts. Men den svenska tendensen är dalande i de flesta mätningar. Lägg därtill de mycket svaga svenska resultaten i PISA: s ranking av 15-åringars naturvetenskapliga kunskaper och intressens och den totala oförmågan hos arbetsmarknadens parter att förhandla fram villkoren för ett attraktivt lärlingssystem.

När Mikael Damberg nu ska fylla sin strategi med konkret innehåll finns det kort sagt många angelägna områden som konkurrerar om utrymmet.

Widar Andersson

Folkbladet

Industrin har en särställning i regeringens strategiska tänkande. Vilket har både pragmatiska och politiska orsaker.

Industrin står för ungefär en femtedel av den svenska ekonomin och skapar ungefär en miljon arbetstillfällen i Sverige. Drygt tre fjärdedelar av Sveriges exportvärde härstammar från industrin. Mot den bakgrunden är det självklart att regeringen lägger stor vikt vid industrin. Politiskt är det naturligtvis även lockande att påminna om den tidigare regeringens märkligt markerade ointresse för industrin. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts närmast bevingade ord från 2013 på World Economic Forum i Davos om att ”the industry is basically gone” används ofta och njutningsfullt i den socialdemokratiska retoriken. Vilket är fullt begripligt. Inte minst med tanke på att årets Forum i Davos har temat ”Den fjärde industriella revolutionen”.

Allt är dock inte frid och fröjd i den svenska industrin. I går presenterade Mikael Damberg en strategi för ”nyindustrialisering” av Sverige. Enligt Damberg har Sverige jämfört med flera andra länder blivit mindre attraktivt för investeringar och en lång rad företag har valt att flytta tillverkning eller forskning och utveckling till andra länder. De svenska industriföretagens forskningssatsningar sjunker som andel av BNP, många företag har svårt att rekrytera rätt kompetens och antalet jobb i industrins ”kärna” sjunker.

”Digitaliseringen förändrar allt”, skriver Mikael Damberg i strategipapperet för industrin. Så är det. Gamla lagrar duger inte att vila på. Sverige ligger fortfarande bra till i de olika index där sådant som länders innovationskraft och omställningsförmågor mäts. Men den svenska tendensen är dalande i de flesta mätningar. Lägg därtill de mycket svaga svenska resultaten i PISA: s ranking av 15-åringars naturvetenskapliga kunskaper och intressens och den totala oförmågan hos arbetsmarknadens parter att förhandla fram villkoren för ett attraktivt lärlingssystem.

När Mikael Damberg nu ska fylla sin strategi med konkret innehåll finns det kort sagt många angelägna områden som konkurrerar om utrymmet.

Widar Andersson

Folkbladet