2015-12-15 06:00

2015-12-15 06:00

Uran och vatten

Klimatmöte. Det gick så som alla förväntat sig i förväg. Klimatmötet i Paris blev en stor framgång för diplomatin.

Avtalet utgör nu ett ramverk som världens ledare har att förhålla sig till under de kommande åren. Vi vet från andra globala avtal - till exempel FN: s så kallade Millenniemål om sådant som fattigdom och utbildning - att flera av puckarna tenderar att glida in i mål vad det lider. Förutsättningen för framsteg är att avtalen knyter an till en utveckling som redan är på gång ute i verkligheterna. Denna förutsättning bör till stora delar kunna sägas gälla för klimatavtalet från Paris.

Självfallet finns plats för en mängd reservationer. En av de viktigaste försiktighetsfaktorerna utgörs av det som forskarna kallar för unknown unknowns: ”Vi vet vad vi vet, och vi vet ganska mycket om det vi inte vet. Men vi kan inte säga något om det vi inte ens vet att vi inte vet,” som meteorologiprofessorn Michael Tjernström uttryckte saken här på ledarsidan 27 november.

Jag citerade från en radiointervju med Tjernström där han konstaterade att klimatsystemet är oerhört komplicerat och jämförbart med andra tunga spörsmål som ”livets uppkomst och dna”.

Enligt Tjernström är det avgörande att Parisavtalet innehåller mekanismer som binder länderna att hålla vad de lovar. Det är väl lite si och så med den saken. Som flera bedömare påpekat så är det till exempel högst diffust vad som gäller för två stora utsläppsländer som Kina och Indien.

För att få till stånd sådana här mastodontöverenskommelser så krävs emellertid såväl ett gäng korsade fingrar som insikter om när tala är silver och när tiga är guld. För att i någon mening sminka över ofullkomligheterna i det rådande avtalet lyftes den ”religiösa” formuleringen om målet 1, 5 graders temperaturhöjning in i texterna. Människor med klimatångest ges lite ökat hopp. Inget fel i det.

Proffsdiplomaterna i världen som sett till att få klimatavtalet i hamn ger nu plats åt företagsledare, entreprenörer, ingenjörer och åt prinsar och presidenter. Mycket är redan på gång. För Sveriges del är antagligen det viktigaste att bromsa nedläggningen av kärnkraften och att tagga ner den byråkratiska klåfingrigheten mot vattenkraften. Det är reaktorerna och Norrlandsälvarna som är de främsta orsakerna till våra låga utsläpp av växthusgaser.

Widar Andersson

Folkbladet

Avtalet utgör nu ett ramverk som världens ledare har att förhålla sig till under de kommande åren. Vi vet från andra globala avtal - till exempel FN: s så kallade Millenniemål om sådant som fattigdom och utbildning - att flera av puckarna tenderar att glida in i mål vad det lider. Förutsättningen för framsteg är att avtalen knyter an till en utveckling som redan är på gång ute i verkligheterna. Denna förutsättning bör till stora delar kunna sägas gälla för klimatavtalet från Paris.

Självfallet finns plats för en mängd reservationer. En av de viktigaste försiktighetsfaktorerna utgörs av det som forskarna kallar för unknown unknowns: ”Vi vet vad vi vet, och vi vet ganska mycket om det vi inte vet. Men vi kan inte säga något om det vi inte ens vet att vi inte vet,” som meteorologiprofessorn Michael Tjernström uttryckte saken här på ledarsidan 27 november.

Jag citerade från en radiointervju med Tjernström där han konstaterade att klimatsystemet är oerhört komplicerat och jämförbart med andra tunga spörsmål som ”livets uppkomst och dna”.

Enligt Tjernström är det avgörande att Parisavtalet innehåller mekanismer som binder länderna att hålla vad de lovar. Det är väl lite si och så med den saken. Som flera bedömare påpekat så är det till exempel högst diffust vad som gäller för två stora utsläppsländer som Kina och Indien.

För att få till stånd sådana här mastodontöverenskommelser så krävs emellertid såväl ett gäng korsade fingrar som insikter om när tala är silver och när tiga är guld. För att i någon mening sminka över ofullkomligheterna i det rådande avtalet lyftes den ”religiösa” formuleringen om målet 1, 5 graders temperaturhöjning in i texterna. Människor med klimatångest ges lite ökat hopp. Inget fel i det.

Proffsdiplomaterna i världen som sett till att få klimatavtalet i hamn ger nu plats åt företagsledare, entreprenörer, ingenjörer och åt prinsar och presidenter. Mycket är redan på gång. För Sveriges del är antagligen det viktigaste att bromsa nedläggningen av kärnkraften och att tagga ner den byråkratiska klåfingrigheten mot vattenkraften. Det är reaktorerna och Norrlandsälvarna som är de främsta orsakerna till våra låga utsläpp av växthusgaser.

Widar Andersson

Folkbladet