2015-10-01 06:00

2015-10-01 06:00

Marknadensproblem-barn

Bostadsmarknaden fungerar väl egentligen ganska bra. Det är de delar av bostadsförsörjningen som står utanför marknaden som har det problematiskt. Villor och bostadsrätter byggs och säljs och köps i god efterfrågestyrd och vettigt finansierad ordning. Prismekanismerna fungerar så som det är tänkt att det ska vara på en marknad. Vill många bo i en viss stad och i särskilda delar av staden så stiger priserna i de städerna och i de stadsdelarna. Och omvänt. Det jag för några år sedan köpte en bostadsrättsetta för i Norrköping hade inte räckt till handpenningen när en av mina döttrar köpte en etta i en närförort till Stockholm.

För de som inte vill äga sin bostad men som har stadiga och stabila månadsinkomster är det heller inga större problem att hitta något attraktivt på hyresmarknaden. Den låt vara magra men ändock nyproduktion av hyresrätter som pågår riktar sig speciellt till dessa kundgrupper.

Det är för alla andra - ungdomar på väg mot sin första bostad, arbetslösa, nyanlända invandrare och människor som i största allmänhet har ont om pengar - som problemen hopar sig alltmer akut. Frågan om hur det ska bli mer sprutt på byggandet och på det egna boendet även i dessa terränger diskuteras tämligen intensivt och stundtals mycket intressant.

Den grundläggande frågan är förstås om marknadsmekanismerna kan bidra till att även en mer socialt inriktad bostadspolitik kan växa fram? Eller är det statliga subventioner och fortsatta hyresregleringar som ska fixa biffen?

Regeringens hållning är splittrad. I budgeten anslås sex miljarder kronor som till stor del ska subventionera ”hyresrätter med låga hyror”. I relation till finansieringsbehovet är sex miljarder kronor ingenting. Det är extra dyrt att finansiera hyresrätter. Att bygga de 250 000 lägenheter som regeringen anser vara nödvändigt kostar runt 800 miljarder kronor. Det krävs alltså att någon är beredd att hosta upp ytterligare 794 miljarder kronor. Kommer staten att göra det? Knappast. Kommer privata byggföretag att göra det? Knappast. I vart fall inte som reglerna ser ut nu. Kommer hushållen att göra det? Knappast.

Krasst är det väl så att vi antingen får slå in på den väg som kallas för ”social housing”; områden med tämligen enkla bostäder där människor med mycket låga inkomster kan bo subventionerat. Eller så är vägvalet att lyfta bort gamla regleringar och monopol från bostadssektorn för att ge plats för räntabla finansieringar, entreprenörskap och uppfinningsrikedom. Förmodligen behövs båda vägarna och mer därtill.

Widar Andersson

Folkbladet

Bostadsmarknaden fungerar väl egentligen ganska bra. Det är de delar av bostadsförsörjningen som står utanför marknaden som har det problematiskt. Villor och bostadsrätter byggs och säljs och köps i god efterfrågestyrd och vettigt finansierad ordning. Prismekanismerna fungerar så som det är tänkt att det ska vara på en marknad. Vill många bo i en viss stad och i särskilda delar av staden så stiger priserna i de städerna och i de stadsdelarna. Och omvänt. Det jag för några år sedan köpte en bostadsrättsetta för i Norrköping hade inte räckt till handpenningen när en av mina döttrar köpte en etta i en närförort till Stockholm.

För de som inte vill äga sin bostad men som har stadiga och stabila månadsinkomster är det heller inga större problem att hitta något attraktivt på hyresmarknaden. Den låt vara magra men ändock nyproduktion av hyresrätter som pågår riktar sig speciellt till dessa kundgrupper.

Det är för alla andra - ungdomar på väg mot sin första bostad, arbetslösa, nyanlända invandrare och människor som i största allmänhet har ont om pengar - som problemen hopar sig alltmer akut. Frågan om hur det ska bli mer sprutt på byggandet och på det egna boendet även i dessa terränger diskuteras tämligen intensivt och stundtals mycket intressant.

Den grundläggande frågan är förstås om marknadsmekanismerna kan bidra till att även en mer socialt inriktad bostadspolitik kan växa fram? Eller är det statliga subventioner och fortsatta hyresregleringar som ska fixa biffen?

Regeringens hållning är splittrad. I budgeten anslås sex miljarder kronor som till stor del ska subventionera ”hyresrätter med låga hyror”. I relation till finansieringsbehovet är sex miljarder kronor ingenting. Det är extra dyrt att finansiera hyresrätter. Att bygga de 250 000 lägenheter som regeringen anser vara nödvändigt kostar runt 800 miljarder kronor. Det krävs alltså att någon är beredd att hosta upp ytterligare 794 miljarder kronor. Kommer staten att göra det? Knappast. Kommer privata byggföretag att göra det? Knappast. I vart fall inte som reglerna ser ut nu. Kommer hushållen att göra det? Knappast.

Krasst är det väl så att vi antingen får slå in på den väg som kallas för ”social housing”; områden med tämligen enkla bostäder där människor med mycket låga inkomster kan bo subventionerat. Eller så är vägvalet att lyfta bort gamla regleringar och monopol från bostadssektorn för att ge plats för räntabla finansieringar, entreprenörskap och uppfinningsrikedom. Förmodligen behövs båda vägarna och mer därtill.

Widar Andersson

Folkbladet