2016-09-26 06:00

2016-09-26 06:00

Vi måste bli fler

Omsorg: Kan inte ta hand om våra äldre och sjuka

Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger som det är i insändaren, ”Uska i Degerfors”. Dagens äldre är inte bara ”gamla” och behöver hjälp med det som det normala åldrandet för med sig. De är multisjuka med flera olika sjukdomar och symtom som komplicerar deras vardag. Dagens sjukvård är uppbyggd så att man inom kommunens försorg ska vårda och hjälpa allt sjukare personer med ett ökande omvårdnadsbehov. Problemet är bara att personalstyrkan inte blir större så att man kan möta upp det ökade behovet av omvårdnad, omsorg och trygghet.

”Uska i Degerfors” tar upp att man blandar personer med olika problematik som t ex demens, psykisk sjukdom och de som ”bara” har ett omvårdnadsbehov på samma avdelning, detta skapar konflikter som personalen måste försöka medla i. I detta ska personalen möta allas behov. Denna mix av boende med både demenssjukdom, psykisk sjukdom och omvårdnadsbehov existerar inte enligt våra politiker i kommunen utan de hävdar att de med särskilda behov har sina egna särskilda boenden.

Som arbetstagare ska man kunna gå hem från sitt jobb varje gång och känna att man har gjort ett bra jobb, att de boende ska kunna känna att vi gjort det bästa för dem och att de anhöriga ska känna att deras anhöriga för den bästa omvårdnaden de kan få. Alla parter ska känna den tryggheten. Detta är värdegrund för mig.

Vilka har det yttersta ansvaret för att personalen känner att de inte räcker till? Att de går hem efter sitt arbetspass med ångest över att inte ha gjort sitt bästa, att man har försakat boende på grund av att man inte hinner med sina sysslor. Jo det är våra politiker som sätter de ekonomiska ramarna för verksamheten. Det är dags nu att de tar sitt ansvar och ser till att personalen utökas så vi kan ta hand om våra äldre och sjuka medborgare.

Man pratar om ”guldkant”, vad är din ”guldkant” i livet? Är den densamme som för våra boende? Och vad ska detta lilla extra i tillvaron innehålla när vi sliter i vårt anletes svett för att klara ”det vanliga omvårdnadsarbetet”? När vi hastar in och ut och den du hjälper undrar om du aldrig har tid. Tänk att åtminstone få kunna stanna upp och prata lite, hålla en hand eller stryka en kind. Men istället är du redan på väg till nästa. Att åtminstone hinna stanna upp och ”se”vår vårdtagare är ”guldkant” nog många gånger men när man aldrig hinner? De som pratar om denna extra omsorg i våra boenden idag borde komma och hälsa på en hel dag och se att vi inte hinner med. Men in i schemat ska det planeras så det ”ser ut som om”det efterlevs. Det är mycket som ser ”bra”ut på papper men som är så långt ifrån verkligheten som det kan komma.

Ren och skär ångest hos oss alla. Det finns inga pengar. Men vad kommer detta kosta i slutänden? Personal som blir sjuk av sin arbetssituation, och boenden som kanske rent av får komplikationer av vården vi inte hinner med, inte får känna tryggheten de faktiskt har gjort sig förtjänta av. Alla våra anhöriga som faktiskt lämnat över de sina i våran vård, ska de inte känna att de kan göra det? Vem tar ansvar för detta? Vad får kosta i vårt samhälle idag? En fotbollsplan? DET får kosta, men våra gamla de får inte kosta. De är ju bara människor.

Uskans kollega i Degerfors

Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger som det är i insändaren, ”Uska i Degerfors”. Dagens äldre är inte bara ”gamla” och behöver hjälp med det som det normala åldrandet för med sig. De är multisjuka med flera olika sjukdomar och symtom som komplicerar deras vardag. Dagens sjukvård är uppbyggd så att man inom kommunens försorg ska vårda och hjälpa allt sjukare personer med ett ökande omvårdnadsbehov. Problemet är bara att personalstyrkan inte blir större så att man kan möta upp det ökade behovet av omvårdnad, omsorg och trygghet.

”Uska i Degerfors” tar upp att man blandar personer med olika problematik som t ex demens, psykisk sjukdom och de som ”bara” har ett omvårdnadsbehov på samma avdelning, detta skapar konflikter som personalen måste försöka medla i. I detta ska personalen möta allas behov. Denna mix av boende med både demenssjukdom, psykisk sjukdom och omvårdnadsbehov existerar inte enligt våra politiker i kommunen utan de hävdar att de med särskilda behov har sina egna särskilda boenden.

Som arbetstagare ska man kunna gå hem från sitt jobb varje gång och känna att man har gjort ett bra jobb, att de boende ska kunna känna att vi gjort det bästa för dem och att de anhöriga ska känna att deras anhöriga för den bästa omvårdnaden de kan få. Alla parter ska känna den tryggheten. Detta är värdegrund för mig.

Vilka har det yttersta ansvaret för att personalen känner att de inte räcker till? Att de går hem efter sitt arbetspass med ångest över att inte ha gjort sitt bästa, att man har försakat boende på grund av att man inte hinner med sina sysslor. Jo det är våra politiker som sätter de ekonomiska ramarna för verksamheten. Det är dags nu att de tar sitt ansvar och ser till att personalen utökas så vi kan ta hand om våra äldre och sjuka medborgare.

Man pratar om ”guldkant”, vad är din ”guldkant” i livet? Är den densamme som för våra boende? Och vad ska detta lilla extra i tillvaron innehålla när vi sliter i vårt anletes svett för att klara ”det vanliga omvårdnadsarbetet”? När vi hastar in och ut och den du hjälper undrar om du aldrig har tid. Tänk att åtminstone få kunna stanna upp och prata lite, hålla en hand eller stryka en kind. Men istället är du redan på väg till nästa. Att åtminstone hinna stanna upp och ”se”vår vårdtagare är ”guldkant” nog många gånger men när man aldrig hinner? De som pratar om denna extra omsorg i våra boenden idag borde komma och hälsa på en hel dag och se att vi inte hinner med. Men in i schemat ska det planeras så det ”ser ut som om”det efterlevs. Det är mycket som ser ”bra”ut på papper men som är så långt ifrån verkligheten som det kan komma.

Ren och skär ångest hos oss alla. Det finns inga pengar. Men vad kommer detta kosta i slutänden? Personal som blir sjuk av sin arbetssituation, och boenden som kanske rent av får komplikationer av vården vi inte hinner med, inte får känna tryggheten de faktiskt har gjort sig förtjänta av. Alla våra anhöriga som faktiskt lämnat över de sina i våran vård, ska de inte känna att de kan göra det? Vem tar ansvar för detta? Vad får kosta i vårt samhälle idag? En fotbollsplan? DET får kosta, men våra gamla de får inte kosta. De är ju bara människor.

Uskans kollega i Degerfors