2016-08-11 06:00

2016-08-11 06:00

Är dåligt förberedda

Framtiden: Vi måste bromsa klimatförändringen

”Jag tycker synd om er svenskar. Ni har ingen beredskap för riktiga svårigheter”, sa en afrikansk kvinna i en reportagebok jag läst. Uttalandet fastnade i mitt minne av två skäl.

Det ena var det förvånande i saken - vi är ju vana vid att tycka synd om folk i Afrika, inte ska de tycka synd om oss? Det andra var att hon nog hade rätt...

Människor som lever under hårdare omständigheter har ju tvingats vänja sig vid att tillvaron inte går att styra, och att man hela tiden måste anpassa sig till nya svårigheter. Vi däremot är vana vid en kontrollerad tillvaro, och kan därför bli djupt upprörda när något går fel: när diskmaskinen går sönder, när vägarbeten sätter käppar i hjulet för pendlingen, när dricksvattnet tillfälligt är otjänligt, eller när det går maginfluensa i skolor och dagis.

Hur krångelframkallande sådana saker än är, så är de inte verkligt svåra i ett större perspektiv. Hur ska det då gå för oss om riktiga katastrofer inträffar? kan man undra. Och den risken ökar ju med de klimatförändringar som ingen längre kan förneka (2014 och 2015 var de varmaste åren sedan temperaturmätningarna började på 1800-talet, och 2016 lär slå samma rekord).

Sverige är förstås lyckligt lottat jämfört med mer utsatta länder i tropikerna. Men vi väntas få ett mer extremt väder där torrperioder varvas med onormala regn, översvämningar och stormar av Gudrun-styrka. Onormala väderförhållanden tros bli det normala imorgon.

Sådant är vi dåligt beredda på. Risk- och säkerhetsforskaren Per Becker menar att Sverige på samhällsnivå är både sårbart och illa rustat mot klimatförändringar. Och om den afrikanska kvinnan har rätt, så är vi dessutom på individnivå illa rustade för motgångar, efter att så länge ha haft det så tryggt.

Slutsatsen måste bli att vi bör göra allt vi kan, både på politisk och enskild nivå, för att bromsa klimatförändringarna så att de framtida svårigheterna blir så små som möjligt.

Ingela Björck

”Jag tycker synd om er svenskar. Ni har ingen beredskap för riktiga svårigheter”, sa en afrikansk kvinna i en reportagebok jag läst. Uttalandet fastnade i mitt minne av två skäl.

Det ena var det förvånande i saken - vi är ju vana vid att tycka synd om folk i Afrika, inte ska de tycka synd om oss? Det andra var att hon nog hade rätt...

Människor som lever under hårdare omständigheter har ju tvingats vänja sig vid att tillvaron inte går att styra, och att man hela tiden måste anpassa sig till nya svårigheter. Vi däremot är vana vid en kontrollerad tillvaro, och kan därför bli djupt upprörda när något går fel: när diskmaskinen går sönder, när vägarbeten sätter käppar i hjulet för pendlingen, när dricksvattnet tillfälligt är otjänligt, eller när det går maginfluensa i skolor och dagis.

Hur krångelframkallande sådana saker än är, så är de inte verkligt svåra i ett större perspektiv. Hur ska det då gå för oss om riktiga katastrofer inträffar? kan man undra. Och den risken ökar ju med de klimatförändringar som ingen längre kan förneka (2014 och 2015 var de varmaste åren sedan temperaturmätningarna började på 1800-talet, och 2016 lär slå samma rekord).

Sverige är förstås lyckligt lottat jämfört med mer utsatta länder i tropikerna. Men vi väntas få ett mer extremt väder där torrperioder varvas med onormala regn, översvämningar och stormar av Gudrun-styrka. Onormala väderförhållanden tros bli det normala imorgon.

Sådant är vi dåligt beredda på. Risk- och säkerhetsforskaren Per Becker menar att Sverige på samhällsnivå är både sårbart och illa rustat mot klimatförändringar. Och om den afrikanska kvinnan har rätt, så är vi dessutom på individnivå illa rustade för motgångar, efter att så länge ha haft det så tryggt.

Slutsatsen måste bli att vi bör göra allt vi kan, både på politisk och enskild nivå, för att bromsa klimatförändringarna så att de framtida svårigheterna blir så små som möjligt.

Ingela Björck