2016-07-16 06:00

2016-07-16 06:00

Vart är vi på väg?

Äldreomsorg : Det är så att man skäms

När jag var barn på 50-talet så bodde min mormor i en så kallad pensionärslägenhet, där satt hon ute på somrarna och drack kaffe i bersån med sina grannar. Senare i livet fick hon ett rum på ett ålderdomshem med sina käraste lilla bohag.

När min mamma till slut fick en tvåa på Nickkällan så hade hon tyvärr hunnit bli så ”ströpplig” att hon inte fick någon användning av köket, inte heller av den stora fina balkongen där hon hade kunnat sitta och fika tillsammans med någon god granne. Vardagsrummet gjordes om till sovrum eftersom det fanns större svängrum för en rullstol, bland annat. Så det blev ett dyrt boende för henne med boendeyta som hon inte kunde använda på rätt sätt. Utan bostadsbidrag hade hon aldrig klarat av det då hennes änkepension var låg.

Lika lång väntetid som det var då, lika lång väntetid tycks det vara i dag, och hur ska det gå när 40-talisterna kommer i den åldern då de kommer att vara i behov av vård och omsorg står väl skrivet i stjärnorna. Trots att man mycket väl vet om det framtida behovet som till och med kan vara här i morgon. Och när det gäller långa köer så är det inte alls länge sedan man tömde Ekebys servicehus trots protester.

Man har också kunnat läsa om att man på sina håll inte längre har råd att servera sylt till pannkakorna, och här i stan vill jag minnas något om en kaffeslurk. Ändå står politikerna och slår sig för bröstet och säger att Sveriges finanser är goda, precis som man också har sagt hos kommunledningen här i stan.

Allt oftare kan man få höra och läsa om att ”det ska faen bli gammal i Sverige”.

Många är de här i landet som har varit med om att bygga upp denna så kallade välfärd, men de ska tydligen inte få vara med och njuta frukterna på ålderns höst.

Det är så man skäms, och jag ställer mig frågan: vart är Sverige på väg?

Årgång -44

 

När jag var barn på 50-talet så bodde min mormor i en så kallad pensionärslägenhet, där satt hon ute på somrarna och drack kaffe i bersån med sina grannar. Senare i livet fick hon ett rum på ett ålderdomshem med sina käraste lilla bohag.

När min mamma till slut fick en tvåa på Nickkällan så hade hon tyvärr hunnit bli så ”ströpplig” att hon inte fick någon användning av köket, inte heller av den stora fina balkongen där hon hade kunnat sitta och fika tillsammans med någon god granne. Vardagsrummet gjordes om till sovrum eftersom det fanns större svängrum för en rullstol, bland annat. Så det blev ett dyrt boende för henne med boendeyta som hon inte kunde använda på rätt sätt. Utan bostadsbidrag hade hon aldrig klarat av det då hennes änkepension var låg.

Lika lång väntetid som det var då, lika lång väntetid tycks det vara i dag, och hur ska det gå när 40-talisterna kommer i den åldern då de kommer att vara i behov av vård och omsorg står väl skrivet i stjärnorna. Trots att man mycket väl vet om det framtida behovet som till och med kan vara här i morgon. Och när det gäller långa köer så är det inte alls länge sedan man tömde Ekebys servicehus trots protester.

Man har också kunnat läsa om att man på sina håll inte längre har råd att servera sylt till pannkakorna, och här i stan vill jag minnas något om en kaffeslurk. Ändå står politikerna och slår sig för bröstet och säger att Sveriges finanser är goda, precis som man också har sagt hos kommunledningen här i stan.

Allt oftare kan man få höra och läsa om att ”det ska faen bli gammal i Sverige”.

Många är de här i landet som har varit med om att bygga upp denna så kallade välfärd, men de ska tydligen inte få vara med och njuta frukterna på ålderns höst.

Det är så man skäms, och jag ställer mig frågan: vart är Sverige på väg?

Årgång -44

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.