2016-04-02 06:00

2016-04-02 06:00

Klarar vi testet?

UPPFOSTRAN: Det är i tonåren barnen behöver oss vuxna som mest

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer brukar det ju heta i folkmun.

Vilket jag tycker är ett elakt och orättvist sätt att se på våra barn även om jag förstår andemeningen i detta sätt att se på våra barns uppfostran.

Som litet barn så gick den mesta tiden åt till att nästan helt utan världsliga eller vardagliga problem sprudla av lek och glädje. Vilket vi också ser exempel på i våra skolor.

Lek och lärande i skolan och dom långa rasterna gick åt till lek och spel på rastgården.

I tonåren när vi kommer i puberteten så kändes det som om allvaret började med kroppsliga förändringar och mentala frågeställningar om vem är jag, vilken plats har jag och vilka gränser gäller i det spännande men samtidigt skrämmande nya vuxna livet.

Lek och oskuldsfullhet förvandlas till allvar och ifrågasättande. Finns det någon där som lyssnar på mig och hjälper mig förklara världen och vem jag själv är?

Man vill testa dom vuxna om dom är mogna att ta ansvaret för vem jag är och hur dom vill att jag ska bli. Finns dom där även när jag gjort något dumt? Vad möts jag av när jag testat gränserna? Stöter dom bort mig eller lyssnar dom, förstår, accepterar och hjälper mig på rätt väg? Klarar dom vuxna testet och sätter gränser och bryr sig då är jag någon men failar dom så innebär det att jag inget är värd.

Allt detta spelar roll sedan när vi kommer fram till vilka vi är och hur betydelsefulla vi är här i världen.

Många tänker tyvärr som så att nu är du inte längre barn utan tonåring och vuxen och kan således ta hand om dig själv och dina tankar. Men det är totalt fel för det är precis i denna ålder som barnen behöver oss vuxna som mest eftersom det är NU som frågorna och ifrågasättandet börjar.

Om vi måste finnas för våra barn när dom är små med omvårdnad och lek så måste vi i tonåren finnas till mentalt med dom behov som uppstår i den åldern.

Tänk er alla förändringar som händer i tonåren både kroppsligt och psykiskt och så tror många vuxna att barnet är moget nu att hantera allt detta själv?

Barn som genomgår all denna förändring och så kanske dom har det tufft hemma samt att olika diagnoser kanske spelar in så är behovet av vuxna och våran närvaro och livserfarenhet väldigt viktig.

Jag tycker att det är vi vuxna, föräldrar och skola som måste tänka på detta och ta ett mycket större ansvar för att våra barn får den hjälp och det stöd som dom så väl behöver i en tuff period av deras liv.

Mika Takamäki

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer brukar det ju heta i folkmun.

Vilket jag tycker är ett elakt och orättvist sätt att se på våra barn även om jag förstår andemeningen i detta sätt att se på våra barns uppfostran.

Som litet barn så gick den mesta tiden åt till att nästan helt utan världsliga eller vardagliga problem sprudla av lek och glädje. Vilket vi också ser exempel på i våra skolor.

Lek och lärande i skolan och dom långa rasterna gick åt till lek och spel på rastgården.

I tonåren när vi kommer i puberteten så kändes det som om allvaret började med kroppsliga förändringar och mentala frågeställningar om vem är jag, vilken plats har jag och vilka gränser gäller i det spännande men samtidigt skrämmande nya vuxna livet.

Lek och oskuldsfullhet förvandlas till allvar och ifrågasättande. Finns det någon där som lyssnar på mig och hjälper mig förklara världen och vem jag själv är?

Man vill testa dom vuxna om dom är mogna att ta ansvaret för vem jag är och hur dom vill att jag ska bli. Finns dom där även när jag gjort något dumt? Vad möts jag av när jag testat gränserna? Stöter dom bort mig eller lyssnar dom, förstår, accepterar och hjälper mig på rätt väg? Klarar dom vuxna testet och sätter gränser och bryr sig då är jag någon men failar dom så innebär det att jag inget är värd.

Allt detta spelar roll sedan när vi kommer fram till vilka vi är och hur betydelsefulla vi är här i världen.

Många tänker tyvärr som så att nu är du inte längre barn utan tonåring och vuxen och kan således ta hand om dig själv och dina tankar. Men det är totalt fel för det är precis i denna ålder som barnen behöver oss vuxna som mest eftersom det är NU som frågorna och ifrågasättandet börjar.

Om vi måste finnas för våra barn när dom är små med omvårdnad och lek så måste vi i tonåren finnas till mentalt med dom behov som uppstår i den åldern.

Tänk er alla förändringar som händer i tonåren både kroppsligt och psykiskt och så tror många vuxna att barnet är moget nu att hantera allt detta själv?

Barn som genomgår all denna förändring och så kanske dom har det tufft hemma samt att olika diagnoser kanske spelar in så är behovet av vuxna och våran närvaro och livserfarenhet väldigt viktig.

Jag tycker att det är vi vuxna, föräldrar och skola som måste tänka på detta och ta ett mycket större ansvar för att våra barn får den hjälp och det stöd som dom så väl behöver i en tuff period av deras liv.

Mika Takamäki

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.