2017-10-02 06:00

2017-10-02 06:00

Bryter samhällskontraktet

Vi ser en växande klyfta breda ut sig mellan stad och land i Sverige. I takt med utflyttningen från lands- och glesbygd in till centralorter och storstäder - och därmed vikande skatteunderlag - får staten svårare och svårare att garantera en grundläggande samhällsservice för dem som väljer att bo kvar.

Möjligheten att bo och verka på landet försvåras när kommunikationerna försämras och det blir längre både till mataffären, till posten och till närmaste vårdinrättning. Allt fler medborgare boende på landsbygden upplever dessutom hur rättsstaten retirerar.

Den låga acceptansen på landsbygden för den svenska vargstammen bör sättas in i den kontexten. Jakten och möjligheten att röra sig fritt i skog och mark är en del av kulturen på landsbygden. Trots införandet av licensjakt och delegering av beslut om tilldelning till landets länsstyrelser upplever inte de som lever nära vargen någon förbättring av sin livssituation. Det upplevda hotet från vargen minskar inte och centralstyret i Stockholm förefaller att slå dövörat till.

Därmed inkräktar staten på möjligheten att föda upp kor och får, att våga släppa jakthunden eller låta barnen ströva fritt i skogen och sviker samtidigt sitt samhällskontrakt gentemot medborgarna.

Vid 2018-års licensjakt som pågår mellan 2 januari och 15 februari får 22 vargar fällas fördelat på fem län. Länsstyrelserna räknar även med att 20 individer kan komma att skjutas vid skyddsjakt utan att riskera vargens gynnsamma bevarandestatus. Detta är visserligen ett fall framåt, men långtifrån tillräckligt.

Sverige fick kämpa i många år innan EU gav tillåtelse att bedriva licensjakt. Det är även positivt att Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, satte ner foten år 2015 och godkände licensjakt. Därmed slipper vi troligtvis den cirkus som uppstod när HFD slutligen gav klartecken endast tre dagar före stipulerad jaktstart efter överklagande från Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen.

Licenstilldelningen har dock minskat från 40 år 2015 och 2016 till 25 vargar år 2017 till nästa års 22 vargar, varav sex i Dalarna och sex i Värmland.

Enligt Naturvårdsverket finns det ungefär 355 vargar i Sverige. Licensjakten inriktar sig på att minska koncentrationen vargar där trycket är som störst, det är bra, men även dåliga genetiska variationen hos den svenska vargstammen kan åtgärdas genom riktad jakt mot de mest inavlade.

Det behövs även förbättrade inventeringsmetoder där användande av drönare med värmesökande kameror vore en fruktbar metod. Att staten inte verkar ha kontroll över stammens utbredning är illa och bidrar till misstanken om att den i själva verket är betydligt större än de officiella siffrorna.

Den nuvarande vargpolitiken - som inte går hand i hand med folkets värderingar och som upplevs som ett svek mot landsbygden - ökar risken för tjuvjakt. Därmed är steget inte långt till andra kriminella handlingar. Det är en utveckling som ingen vill se.

Johan Söderström/SNB

Möjligheten att bo och verka på landet försvåras när kommunikationerna försämras och det blir längre både till mataffären, till posten och till närmaste vårdinrättning. Allt fler medborgare boende på landsbygden upplever dessutom hur rättsstaten retirerar.

Den låga acceptansen på landsbygden för den svenska vargstammen bör sättas in i den kontexten. Jakten och möjligheten att röra sig fritt i skog och mark är en del av kulturen på landsbygden. Trots införandet av licensjakt och delegering av beslut om tilldelning till landets länsstyrelser upplever inte de som lever nära vargen någon förbättring av sin livssituation. Det upplevda hotet från vargen minskar inte och centralstyret i Stockholm förefaller att slå dövörat till.

Därmed inkräktar staten på möjligheten att föda upp kor och får, att våga släppa jakthunden eller låta barnen ströva fritt i skogen och sviker samtidigt sitt samhällskontrakt gentemot medborgarna.

Vid 2018-års licensjakt som pågår mellan 2 januari och 15 februari får 22 vargar fällas fördelat på fem län. Länsstyrelserna räknar även med att 20 individer kan komma att skjutas vid skyddsjakt utan att riskera vargens gynnsamma bevarandestatus. Detta är visserligen ett fall framåt, men långtifrån tillräckligt.

Sverige fick kämpa i många år innan EU gav tillåtelse att bedriva licensjakt. Det är även positivt att Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, satte ner foten år 2015 och godkände licensjakt. Därmed slipper vi troligtvis den cirkus som uppstod när HFD slutligen gav klartecken endast tre dagar före stipulerad jaktstart efter överklagande från Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen.

Licenstilldelningen har dock minskat från 40 år 2015 och 2016 till 25 vargar år 2017 till nästa års 22 vargar, varav sex i Dalarna och sex i Värmland.

Enligt Naturvårdsverket finns det ungefär 355 vargar i Sverige. Licensjakten inriktar sig på att minska koncentrationen vargar där trycket är som störst, det är bra, men även dåliga genetiska variationen hos den svenska vargstammen kan åtgärdas genom riktad jakt mot de mest inavlade.

Det behövs även förbättrade inventeringsmetoder där användande av drönare med värmesökande kameror vore en fruktbar metod. Att staten inte verkar ha kontroll över stammens utbredning är illa och bidrar till misstanken om att den i själva verket är betydligt större än de officiella siffrorna.

Den nuvarande vargpolitiken - som inte går hand i hand med folkets värderingar och som upplevs som ett svek mot landsbygden - ökar risken för tjuvjakt. Därmed är steget inte långt till andra kriminella handlingar. Det är en utveckling som ingen vill se.

Johan Söderström/SNB