2017-09-11 06:00

2017-09-11 06:00

Lag kräver eftertanke

Reglerna som styr artskyddet i skogsbruket måste ses över och reformeras snarast. Den traditionella lagstiftningsprocessen, där lagförslag utreds ordentligt och många perspektiv och åsikter behandlas, riskerar i stor utsträckning att ersatts av importerad, halvfärdig lagstiftning från EU. Utan rejäla förarbeten till lagarna blir tillämpningen av reglerna godtycklig och osammanhängande, samtidigt som enskilda myndighetstjänstemän får alltför stor makt.

Skogens naturvärden kan skyddas formellt genom olika former av områdesskydd som biotopskyddsområden och naturreservat. Då utgår ersättning till markägaren. Minst lika viktigt är den generella hänsyn som ska tas i det dagliga arbetet. Skogsbruket gör stora frivilliga avsättningar för naturvård varje år.

Få skogsägare har något emot reservatsbildningar, bortsett från att det kan ta väl lång tid för staten att sätta ned foten och ta de nödvändiga besluten att skydda marken. Det kan ta många, ibland väldigt många, år innan ett beslut fattas och under tiden kan inte skogsägaren bruka sin mark, vilket skapat förståelig irritation. Men ersättning för intrånget i äganderätten ersätts i alla fall även om det kan vara svårt att fastställa ersättningens storlek.

Nu har det visat sig att ersättning för intrånget i äganderätten inte är givet. Något skogsägare som drabbats av myndigheternas tillämpning av Artskyddsförordningen fått erfara. Den nuvarande tolkningen av regelverket ger tydligen inte rätt till ersättning om intrånget i äganderätten görs med hänvisning till Artskyddsförordningen. Vid tillämpning av Skogsvårdslagen har dock ersättning varit det normala.

Att ersättning ges i det ena men inte det andra fallet är en konsekvens av ett slarvigt lagstiftningsarbete. Införlivandet av EU:s artskyddsdirektiv har inte tagit hänsyn till att ersättning varit normen när enskilda tvingas avstå sin egendom. Normal naturhänsyn har naturligtvis inte gett rätt till ersättning. Ersättning har blivit aktuell när ingreppet varit av en större omfattning.

Till Skogsvårdsstyrelsens och Naturvårdsverkets försvar ska sägas att de båda myndigheterna begärt en översyn av Artskyddsförordningen. Något miljöminister Karolina Skog (MP) först ansåg onödigt men som regeringen nu arbetar med efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) ingripit. Gott så, men grundproblemet är större.

Genomförandet av rättsakter från EU går för snabbt och saknar mycket av den folkliga förankring och legitimitet som lagstiftningsprocessen i riksdagen ger. Dessutom lämnar ofullständiga förarbeten svag ledning. Normalt sett ger lagarnas förarbeten detaljerade anvisningar om lagens ändamål och tänkta tillämpning. Utan detta får de myndigheter och tjänstemän som ska tillämpa reglerna får alldeles för stor makt. Med tanke på hur stora konsekvenser miljölagstiftningen kan får för en hel näring förtjänar varje lagförslag att tänkas igenom så att inkonsekvenser som ersättning vid intrång i äganderätten kan undvikas.

Greger Ekman/SNB

Reglerna som styr artskyddet i skogsbruket måste ses över och reformeras snarast. Den traditionella lagstiftningsprocessen, där lagförslag utreds ordentligt och många perspektiv och åsikter behandlas, riskerar i stor utsträckning att ersatts av importerad, halvfärdig lagstiftning från EU. Utan rejäla förarbeten till lagarna blir tillämpningen av reglerna godtycklig och osammanhängande, samtidigt som enskilda myndighetstjänstemän får alltför stor makt.

Skogens naturvärden kan skyddas formellt genom olika former av områdesskydd som biotopskyddsområden och naturreservat. Då utgår ersättning till markägaren. Minst lika viktigt är den generella hänsyn som ska tas i det dagliga arbetet. Skogsbruket gör stora frivilliga avsättningar för naturvård varje år.

Få skogsägare har något emot reservatsbildningar, bortsett från att det kan ta väl lång tid för staten att sätta ned foten och ta de nödvändiga besluten att skydda marken. Det kan ta många, ibland väldigt många, år innan ett beslut fattas och under tiden kan inte skogsägaren bruka sin mark, vilket skapat förståelig irritation. Men ersättning för intrånget i äganderätten ersätts i alla fall även om det kan vara svårt att fastställa ersättningens storlek.

Nu har det visat sig att ersättning för intrånget i äganderätten inte är givet. Något skogsägare som drabbats av myndigheternas tillämpning av Artskyddsförordningen fått erfara. Den nuvarande tolkningen av regelverket ger tydligen inte rätt till ersättning om intrånget i äganderätten görs med hänvisning till Artskyddsförordningen. Vid tillämpning av Skogsvårdslagen har dock ersättning varit det normala.

Att ersättning ges i det ena men inte det andra fallet är en konsekvens av ett slarvigt lagstiftningsarbete. Införlivandet av EU:s artskyddsdirektiv har inte tagit hänsyn till att ersättning varit normen när enskilda tvingas avstå sin egendom. Normal naturhänsyn har naturligtvis inte gett rätt till ersättning. Ersättning har blivit aktuell när ingreppet varit av en större omfattning.

Till Skogsvårdsstyrelsens och Naturvårdsverkets försvar ska sägas att de båda myndigheterna begärt en översyn av Artskyddsförordningen. Något miljöminister Karolina Skog (MP) först ansåg onödigt men som regeringen nu arbetar med efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) ingripit. Gott så, men grundproblemet är större.

Genomförandet av rättsakter från EU går för snabbt och saknar mycket av den folkliga förankring och legitimitet som lagstiftningsprocessen i riksdagen ger. Dessutom lämnar ofullständiga förarbeten svag ledning. Normalt sett ger lagarnas förarbeten detaljerade anvisningar om lagens ändamål och tänkta tillämpning. Utan detta får de myndigheter och tjänstemän som ska tillämpa reglerna får alldeles för stor makt. Med tanke på hur stora konsekvenser miljölagstiftningen kan får för en hel näring förtjänar varje lagförslag att tänkas igenom så att inkonsekvenser som ersättning vid intrång i äganderätten kan undvikas.

Greger Ekman/SNB