2017-03-20 06:00

2017-03-20 06:00

Höga löner eller bra löner

LEDARE

Avtalsrörelsen är i full gång och 31 mars ska en stor del av alla avtal vara omförhandlade och klara. Företrädare för anställda och arbetsgivare ska försöka få villkoren så gynnsamma som möjligt för respektive part. Totalt är det 650 kollektivavtal som ska förhandlas fram mellan 110 parter.

Man brukar säga att industrisektorn sätter märket för avtalen som de andra sektorerna sedan utgår från. En av förhandlingspunkterna är löneökning, där industrifacken har krävt 2,8 procent, precis som alla LO-förbund. Motsvarade arbetsgivare har budat 1,5 procent. Just löneökningskraven är svåra att få ned alltför mycket, eftersom facken och de anställda vant sig vid höga ökningar. De senaste 20 åren har de reella lönerna ökat med 61 procent. Om de reella lönerna ökade för snabbt kan det dessutom leda till inflation och därtill risk för reallönesänkningar.

De stora löneökningarna har blivit vardagsmat fastän de snarare borde ses som ett kvitto på bra arbete och företagsvinst. Istället blir effekten att anställningskostnaderna för företagen blir högre och möjligheterna att anställa fler minskar. Detta, tillsammans med de höga ingångslönerna, är en stor anledning till att så många med låg utbildning inte kommer in på arbetsmarknaden.

Höga löner jämfört med andra länder har tidigare motiverats med att produkterna som tillverkas i Sverige har bättre kvalitet, eftersom de anställda har en bättre utbildning. Men den skillnaden gentemot länder med lägre personalkostnader och skattetryck finns inte längre. Ändå inser inte facken problematiken och vill fortsätta att höja lönerna i snabb takt.

Facken gör allt för att de som har jobb ska ha gynnsamma villkor. Det är mycket riktigt deras uppdrag. Samtidigt har facken i Sverige, precis som arbetsgivarna, även ett samhällsansvar för arbetsmarknaden som ligger utöver deras grundläggande syften. Fackens linje leder dock inte till fler arbeten utan till att flytta enklare jobb flyttar till andra länder. Konsekvensen blir fler arbetslösa samt att lågutbildade, särskilt det stora antalet nyanlända, inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Anställningskostnaderna är den enda kostnad företagen har makt över. De kan inte styra över skattesatser eller marknadens prissättning, men under avtalsrörelsen kan parterna faktiskt påverka hur konkurrenskraftig den svenska industrin är- det är en möjlighet som måste tas tillvara.

Löner ska i Sverige sättas av parterna på arbetsmarknaden och inte genom lagstiftning. Det är en god grund för gynnsamma anställningsvillkor och ett bra företagsklimat. Det är istället statens och politikens uppgift att hitta lösningar för de som står utanför arbetsmarknaden. Men för att politiska åtgärder ska ha någon effekt måste arbetsmarknadens parter förhandla fram villkor som är gynnsamma för företagen i den konkurrens som råder.

Agnes Karnatz/SNB

Avtalsrörelsen är i full gång och 31 mars ska en stor del av alla avtal vara omförhandlade och klara. Företrädare för anställda och arbetsgivare ska försöka få villkoren så gynnsamma som möjligt för respektive part. Totalt är det 650 kollektivavtal som ska förhandlas fram mellan 110 parter.

Man brukar säga att industrisektorn sätter märket för avtalen som de andra sektorerna sedan utgår från. En av förhandlingspunkterna är löneökning, där industrifacken har krävt 2,8 procent, precis som alla LO-förbund. Motsvarade arbetsgivare har budat 1,5 procent. Just löneökningskraven är svåra att få ned alltför mycket, eftersom facken och de anställda vant sig vid höga ökningar. De senaste 20 åren har de reella lönerna ökat med 61 procent. Om de reella lönerna ökade för snabbt kan det dessutom leda till inflation och därtill risk för reallönesänkningar.

De stora löneökningarna har blivit vardagsmat fastän de snarare borde ses som ett kvitto på bra arbete och företagsvinst. Istället blir effekten att anställningskostnaderna för företagen blir högre och möjligheterna att anställa fler minskar. Detta, tillsammans med de höga ingångslönerna, är en stor anledning till att så många med låg utbildning inte kommer in på arbetsmarknaden.

Höga löner jämfört med andra länder har tidigare motiverats med att produkterna som tillverkas i Sverige har bättre kvalitet, eftersom de anställda har en bättre utbildning. Men den skillnaden gentemot länder med lägre personalkostnader och skattetryck finns inte längre. Ändå inser inte facken problematiken och vill fortsätta att höja lönerna i snabb takt.

Facken gör allt för att de som har jobb ska ha gynnsamma villkor. Det är mycket riktigt deras uppdrag. Samtidigt har facken i Sverige, precis som arbetsgivarna, även ett samhällsansvar för arbetsmarknaden som ligger utöver deras grundläggande syften. Fackens linje leder dock inte till fler arbeten utan till att flytta enklare jobb flyttar till andra länder. Konsekvensen blir fler arbetslösa samt att lågutbildade, särskilt det stora antalet nyanlända, inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Anställningskostnaderna är den enda kostnad företagen har makt över. De kan inte styra över skattesatser eller marknadens prissättning, men under avtalsrörelsen kan parterna faktiskt påverka hur konkurrenskraftig den svenska industrin är- det är en möjlighet som måste tas tillvara.

Löner ska i Sverige sättas av parterna på arbetsmarknaden och inte genom lagstiftning. Det är en god grund för gynnsamma anställningsvillkor och ett bra företagsklimat. Det är istället statens och politikens uppgift att hitta lösningar för de som står utanför arbetsmarknaden. Men för att politiska åtgärder ska ha någon effekt måste arbetsmarknadens parter förhandla fram villkor som är gynnsamma för företagen i den konkurrens som råder.

Agnes Karnatz/SNB