2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Folk mot storregioner

Genom hela landet ljuder gensvaret på regeringens beslut att driva igenom storregioner: Nej! Det är uppenbart att den rödgröna minoritetsregeringen har tagit sig vatten över huvudet och kommer att möta motstånd i varje del av landet.

Målet är att ombilda dagens län till sex storregioner. Redan från början höjdes varnande röster om att den här sortens förändringar sällan fungerar väl om inte förändringen drivs på underifrån.

Motståndet formerar sig runtom i landet. I Norrbotten har redan samlats in namnunderskrifter från fler än de tio procent av de röstberättigade som krävs för att få till en folkomröstning. I Värmland bjuder nu Moderaterna och Miljöpartiet in intresserade för att få igång en kampanj för en namninsamling.

Likaså pågår processen med att få till folkomröstningar i den blivande Region öst. I Kalmar, Jönköping, Kronoberg och Östergötland är motståndsrörelserna i full fart.

Denna sorts förändringar är sällan om ens någonsin populära. Så varför gör sig statsminister Stefan Löfven (S) som leder den svagaste regeringen i modern tid omaket att tvinga på medborgarna de här storregionerna?

Enligt debattören Lars Wilderäng står svaret att finna i tanken om framtida segrar. Helt enkelt det som på engelska kallas gerrymandering, att ändra valkretsindelningen på ett sådant sätt att det gynnar en själv. Wilderängs granskning visar att valresultatet från 2014 med den föreslagna indelningen skulle leda till rött styre i fem av sex storregioner. Det är bara Stockholm och Gotland som hade klarat sig.

Genast börjar bilden klarna. Löfven har insett att hans regering inte kommer att överleva kommande riksdagsval. Sveriges gränser är inte mycket att göra något åt och Socialdemokraternas glansdagar är förbi. Men på regional nivå kanske det går att ändra. Där går det fortfarande att stuva runt så att S får styra trots allt. Det blir ett slags livförsäkring.

Det blir även ett sätt att säkra Löfvens politiska arv. Hittills är han statsministern som bröt merparten av sina vallöften samt motvilligt och motsägelsefullt stängde gränsen. Med andra ord en parentes även i den socialdemokratiska historieskrivningen. Men om Löfven kan använda sin mandatperiod till att rigga landet för att S ska kunna styra i regionerna i den förestående framtiden – då blir han något större.

Detta är dock en klen tröst för de många som kommer att hamna i skymundan i de gigantiska organisationerna. Besluten flyttas längre från människor, såväl teoretiskt som praktiskt. Ju längre bort beslut fattas, desto mindre troligt är det att de tar hänsyn till ens verklighet. Och storregionerna är enorma. Besluten kommer att fattas av människor som inte ens vet hur stora delar av regionen ser ut, än mindre besökt dem.

Detta är inte acceptabelt. Motståndet mot storregionerna kommer att fortsätta växa.

Daniel Persson/SNB

Målet är att ombilda dagens län till sex storregioner. Redan från början höjdes varnande röster om att den här sortens förändringar sällan fungerar väl om inte förändringen drivs på underifrån.

Motståndet formerar sig runtom i landet. I Norrbotten har redan samlats in namnunderskrifter från fler än de tio procent av de röstberättigade som krävs för att få till en folkomröstning. I Värmland bjuder nu Moderaterna och Miljöpartiet in intresserade för att få igång en kampanj för en namninsamling.

Likaså pågår processen med att få till folkomröstningar i den blivande Region öst. I Kalmar, Jönköping, Kronoberg och Östergötland är motståndsrörelserna i full fart.

Denna sorts förändringar är sällan om ens någonsin populära. Så varför gör sig statsminister Stefan Löfven (S) som leder den svagaste regeringen i modern tid omaket att tvinga på medborgarna de här storregionerna?

Enligt debattören Lars Wilderäng står svaret att finna i tanken om framtida segrar. Helt enkelt det som på engelska kallas gerrymandering, att ändra valkretsindelningen på ett sådant sätt att det gynnar en själv. Wilderängs granskning visar att valresultatet från 2014 med den föreslagna indelningen skulle leda till rött styre i fem av sex storregioner. Det är bara Stockholm och Gotland som hade klarat sig.

Genast börjar bilden klarna. Löfven har insett att hans regering inte kommer att överleva kommande riksdagsval. Sveriges gränser är inte mycket att göra något åt och Socialdemokraternas glansdagar är förbi. Men på regional nivå kanske det går att ändra. Där går det fortfarande att stuva runt så att S får styra trots allt. Det blir ett slags livförsäkring.

Det blir även ett sätt att säkra Löfvens politiska arv. Hittills är han statsministern som bröt merparten av sina vallöften samt motvilligt och motsägelsefullt stängde gränsen. Med andra ord en parentes även i den socialdemokratiska historieskrivningen. Men om Löfven kan använda sin mandatperiod till att rigga landet för att S ska kunna styra i regionerna i den förestående framtiden – då blir han något större.

Detta är dock en klen tröst för de många som kommer att hamna i skymundan i de gigantiska organisationerna. Besluten flyttas längre från människor, såväl teoretiskt som praktiskt. Ju längre bort beslut fattas, desto mindre troligt är det att de tar hänsyn till ens verklighet. Och storregionerna är enorma. Besluten kommer att fattas av människor som inte ens vet hur stora delar av regionen ser ut, än mindre besökt dem.

Detta är inte acceptabelt. Motståndet mot storregionerna kommer att fortsätta växa.

Daniel Persson/SNB