2016-09-12 06:00

2016-09-12 06:00

Har inte tid att vänta

Först skulle den vara klar i mars. Sedan var budet att den skulle vara färdig innan sommaren, för att sedan skjutas upp till efter semestern. Trots branschföreträdarnas tålmodiga väntan så har Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) ännu inte lyckats presentera någon livsmedelsstrategi.

När Bucht kritiserats för passivitet i lantbrukspolitiken så har han hela tiden hänvisat till den kommande livsmedelsstrategin, som är tänkt att rädda Sveriges gröna näringar. De rödgröna har nu regerat i två år utan att leverera på området. Detta spel för gallerierna är oacceptabelt, för om det är något som svenska bönder inte har, så är det tid. Krisen är akut.

Helena Jonsson, förbundsordförande i LRF, uttrycker tydligt branschens frustration: ”Livsmedelsstrategin är lite som en hägring. När man kommer nära och tror att man ska se den så försvinner den. Nu får politikerna faktiskt komma fram till någonting”.

Inledningsvis satte många stort hopp till Sven-Erik Bucht, som lovade att lyssna till branschen och åstadkomma förändring. Lyssnat har han också gjort och dialogmöten har han ordnat, men så mycket mer har det inte blivit. Liksom med företrädaren Eskil Erlandsson (C) har det varit mer snack än verkstad.

Sveriges matproduktion har minskat kraftigt de senaste decennierna och tappat stora marknadsandelar. År 1995 hade vi en självförsörjningsgrad på kött som låg på 94 procent, men i dag är mer än varannan köttbit importerad. År 1983 fanns det 32 000 mjölkgårdar, nu är de nere på under 4 000 och under sommaren lades en svensk mjölkgård ned om dagen. Att Sverige har världens främsta djuromsorg med salmonellafrihet och mycket låg antibiotikaanvändning samt den miljövänligaste livsmedelsproduktionen hjälper föga. Det är meningslöst att ha världens hårdaste lagstiftning om det inte längre finns några bönder kvar som omfattas av reglerna.

Ska det finnas några svenska bönder kvar i framtiden så krävs det förändring nu. Sveriges gröna näringar behöver inte fler utredningar och dialogmöten, utan omedelbara politiska åtgärder. En ny livsmedelsstrategi behövs och den måste innehålla tydliga och mätbara målformuleringar gällande all svensk livsmedelsproduktion. Det krävs konkreta förslag för att åtgärda det höga kostnadsläge som förstör svenska producenters konkurrenskraft och existerar på grund av den stora mängden skatter, avgifter och regleringar.

Nyligen hölls en Europakonferens om lantbruket, Cork 2.0, där man enades om att uppmana EU att landsbygdssäkra alla EU:s strategier, så att landsbygdens potential tas till vara på alla politikområden, något som fick jordbrukskommissionär Phil Hogans stöd. Med tanke på den styvmoderliga behandlingen av lantbruket i Sverige skulle en liknande målsättning vara på sin plats även här.

Att regeringen är passiv samtidigt som det svenska öppna landskapet växer igen och Sveriges gröna sektor går under är oförlåtligt. De rödgröna må ha en halv mandatperiod kvar i regeringsställning, men Sveriges lantbruk har inte tid att vänta.

Tony Gunnarsson/SNB

När Bucht kritiserats för passivitet i lantbrukspolitiken så har han hela tiden hänvisat till den kommande livsmedelsstrategin, som är tänkt att rädda Sveriges gröna näringar. De rödgröna har nu regerat i två år utan att leverera på området. Detta spel för gallerierna är oacceptabelt, för om det är något som svenska bönder inte har, så är det tid. Krisen är akut.

Helena Jonsson, förbundsordförande i LRF, uttrycker tydligt branschens frustration: ”Livsmedelsstrategin är lite som en hägring. När man kommer nära och tror att man ska se den så försvinner den. Nu får politikerna faktiskt komma fram till någonting”.

Inledningsvis satte många stort hopp till Sven-Erik Bucht, som lovade att lyssna till branschen och åstadkomma förändring. Lyssnat har han också gjort och dialogmöten har han ordnat, men så mycket mer har det inte blivit. Liksom med företrädaren Eskil Erlandsson (C) har det varit mer snack än verkstad.

Sveriges matproduktion har minskat kraftigt de senaste decennierna och tappat stora marknadsandelar. År 1995 hade vi en självförsörjningsgrad på kött som låg på 94 procent, men i dag är mer än varannan köttbit importerad. År 1983 fanns det 32 000 mjölkgårdar, nu är de nere på under 4 000 och under sommaren lades en svensk mjölkgård ned om dagen. Att Sverige har världens främsta djuromsorg med salmonellafrihet och mycket låg antibiotikaanvändning samt den miljövänligaste livsmedelsproduktionen hjälper föga. Det är meningslöst att ha världens hårdaste lagstiftning om det inte längre finns några bönder kvar som omfattas av reglerna.

Ska det finnas några svenska bönder kvar i framtiden så krävs det förändring nu. Sveriges gröna näringar behöver inte fler utredningar och dialogmöten, utan omedelbara politiska åtgärder. En ny livsmedelsstrategi behövs och den måste innehålla tydliga och mätbara målformuleringar gällande all svensk livsmedelsproduktion. Det krävs konkreta förslag för att åtgärda det höga kostnadsläge som förstör svenska producenters konkurrenskraft och existerar på grund av den stora mängden skatter, avgifter och regleringar.

Nyligen hölls en Europakonferens om lantbruket, Cork 2.0, där man enades om att uppmana EU att landsbygdssäkra alla EU:s strategier, så att landsbygdens potential tas till vara på alla politikområden, något som fick jordbrukskommissionär Phil Hogans stöd. Med tanke på den styvmoderliga behandlingen av lantbruket i Sverige skulle en liknande målsättning vara på sin plats även här.

Att regeringen är passiv samtidigt som det svenska öppna landskapet växer igen och Sveriges gröna sektor går under är oförlåtligt. De rödgröna må ha en halv mandatperiod kvar i regeringsställning, men Sveriges lantbruk har inte tid att vänta.

Tony Gunnarsson/SNB