2016-09-07 06:00

2016-09-07 06:00

Låt en polis leda polisen

Inrikesminister Anders Ygeman (S) fortsätter att försvara rikspolischef Dan Eliasson trots att den senare varken har poliskårens eller allmänhetens förtroende. ”Jag är nöjd med rikspolischefen Dan Eliasson. Jag tycker ibland att han får ta oförtjänt hårt kritik”, sade Ygeman i SVT:s Agenda (4/9). Ygemans idoga stöd för Eliasson är märkligt i och med att han i samma program uttrycker missnöje över hur den av Eliasson ledda omorganiseringen skötts, en omorganisering som fått många poliser att sluta och som slukat resurser från övrig verksamhet.

Det är sant att Eliasson på sistone fått motta mycket kritik, men kritiken har inte varit obefogad. Det är nämligen rimligt att kräva att chefen för en av Sveriges viktigaste myndigheter levererar det som krävs. Ygemans nöjdhet med rikspolischefen innebär att han struntar i de många poliser som krävt en mer förstående ledning.

Inom poliskåren kokar nämligen missnöjet. I maj visade exempelvis Novus undersökning att nästan var fjärde polis aktivt letar jobb för att komma ifrån polisyrket. Anledningarna var låga löner och hög arbetsbelastning tillsammans med otydligt ledarskap och otydliga beslutsvägar. ”Kombinationen av att det är extremt låga löner och väldigt mycket strul på arbetsplatsen - där man inte kan se ljuset i tunneln. Det gör att jag lämnar”, förklarade exempelvis den 34-åriga polisen Therese Löthman för SVT Nyheter för en tid sedan (11/7).

Eliassons ansvar för det hela är stort. Förutom att han lett den misslyckade omorganiseringen av polisen, som centraliserat makten och givit rikspolischefen en operativ ledningsfunktion, så har han ideligen uppvisat bristande insikt inte bara gällande vardagen för poliser ute på fältet, utan även för sin egen roll.

Nyligen fick Eliassons positiva summering av sommaren polisförbundets vice ordförande att kalla honom för tondöv. Tidigare har han gjort sig känd för att uttala mer sympati för gärningsmän än för brottsoffer. Han har vidare gjort en rad kontroversiella uttalanden som att han kräks av att se Jimmie Åkesson och att han skulle avgå om denne blev statsminister. Att Eliasson inte har bakgrund som polis, utan som socialdemokratisk statssekreterare, kanske kan förklara att han gång på gång uttalar sig partipolitiskt snarare än som främsta företrädare för Sveriges poliskår.

Sverige behöver en stark och sammansvetsad polismyndighet för att kunna ta sig an de stora utmaningar som följer av det förhöjda terrorhotet, den stora migrationen och stegrande problem i socialt utsatta områden. Brottsuppklarningen är idag rekordlåg, bara 14 procent, och poliser varnar för att flera brottstyper snart måste bortprioriteras. Att i detta läge slå dövörat till och insistera på att försvara ledningen är oansvarigt. Ygeman borde istället svälja stoltheten, inse att man gjort en felrekrytering och sätta en riktig polis att leda polisen.

Tony Gunnarsson/SNB

Inrikesminister Anders Ygeman (S) fortsätter att försvara rikspolischef Dan Eliasson trots att den senare varken har poliskårens eller allmänhetens förtroende. ”Jag är nöjd med rikspolischefen Dan Eliasson. Jag tycker ibland att han får ta oförtjänt hårt kritik”, sade Ygeman i SVT:s Agenda (4/9). Ygemans idoga stöd för Eliasson är märkligt i och med att han i samma program uttrycker missnöje över hur den av Eliasson ledda omorganiseringen skötts, en omorganisering som fått många poliser att sluta och som slukat resurser från övrig verksamhet.

Det är sant att Eliasson på sistone fått motta mycket kritik, men kritiken har inte varit obefogad. Det är nämligen rimligt att kräva att chefen för en av Sveriges viktigaste myndigheter levererar det som krävs. Ygemans nöjdhet med rikspolischefen innebär att han struntar i de många poliser som krävt en mer förstående ledning.

Inom poliskåren kokar nämligen missnöjet. I maj visade exempelvis Novus undersökning att nästan var fjärde polis aktivt letar jobb för att komma ifrån polisyrket. Anledningarna var låga löner och hög arbetsbelastning tillsammans med otydligt ledarskap och otydliga beslutsvägar. ”Kombinationen av att det är extremt låga löner och väldigt mycket strul på arbetsplatsen - där man inte kan se ljuset i tunneln. Det gör att jag lämnar”, förklarade exempelvis den 34-åriga polisen Therese Löthman för SVT Nyheter för en tid sedan (11/7).

Eliassons ansvar för det hela är stort. Förutom att han lett den misslyckade omorganiseringen av polisen, som centraliserat makten och givit rikspolischefen en operativ ledningsfunktion, så har han ideligen uppvisat bristande insikt inte bara gällande vardagen för poliser ute på fältet, utan även för sin egen roll.

Nyligen fick Eliassons positiva summering av sommaren polisförbundets vice ordförande att kalla honom för tondöv. Tidigare har han gjort sig känd för att uttala mer sympati för gärningsmän än för brottsoffer. Han har vidare gjort en rad kontroversiella uttalanden som att han kräks av att se Jimmie Åkesson och att han skulle avgå om denne blev statsminister. Att Eliasson inte har bakgrund som polis, utan som socialdemokratisk statssekreterare, kanske kan förklara att han gång på gång uttalar sig partipolitiskt snarare än som främsta företrädare för Sveriges poliskår.

Sverige behöver en stark och sammansvetsad polismyndighet för att kunna ta sig an de stora utmaningar som följer av det förhöjda terrorhotet, den stora migrationen och stegrande problem i socialt utsatta områden. Brottsuppklarningen är idag rekordlåg, bara 14 procent, och poliser varnar för att flera brottstyper snart måste bortprioriteras. Att i detta läge slå dövörat till och insistera på att försvara ledningen är oansvarigt. Ygeman borde istället svälja stoltheten, inse att man gjort en felrekrytering och sätta en riktig polis att leda polisen.

Tony Gunnarsson/SNB