2016-08-25 06:00

2016-08-25 06:00

Ger upp hälsoväxling

LEDARE

Landets arbetsgivare kan andas ut. Det blir inget av med den så kallade hälsoväxlingen som regeringen tidigare aviserat. Hade reformen blivit verklighet hade arbetsgivarna tvingats betala 25 procent av sjukpenningen för anställda som varit sjukskrivna mer än 90 dagar.

Att det i princip färdiga lagförslaget inte kommer med i höstbudgeten i år ska inte tas i intäkt för att dess innehåll inte återkommer i någon form senare. För tillfället verkar det dock som om regeringen nöjer sig med att konstatera att deras utpressningsstrategi gentemot arbetsgivarna fungerat. Fack och arbetsgivare inom de statliga, kommunala och privata sektorerna har lagt fram egna förslag för att minska ökningen av sjukskrivningarna och minska ohälsan.

Regeringen kan kalla detta en seger för den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter gör upp sinsemellan med minimal statlig inblandning. Men egentligen är det en seger för regeringen som tvingat fack och arbetsgivare att göra upp om åtgärder för att minska ohälsan, med ett hot om att öka företagens kostnader för sjukfrånvaron, särskilt när hotet mött ett kompakt motstånd och dessutom saknar stöd i riksdagen. Inte ens Vänsterpartiet har stött förslaget.

Om det visar sig att det hela mynnar ut i en halv seger för regeringen, det vill säga att arbetsmarknadens parters program för att minska sjukskrivningarna inte fungerar och sjukkostnader fortsätter att öka, så skulle det inte förvåna om hälsoväxlingen dammas av igen.

Vad det handlar om för statens del är att sänka kostnaderna för sjukfrånvaron som ökat med hela 75 procent sedan år 2010. Enligt regeringens prognoser kommer närmare en kvarts miljon att vara sjukskrivna 2020. Det säger sig självt att så hög sjukfrånvaro är ohållbar. Kostnaden för sjukpenningen år beräknas då bli så hög som 50 miljarder kronor.

För att vända utvecklingen krävs kraftfulla åtgärder från alla inblandade parter. Men framför allt ersättningsregler som gör det värt risken att anställa personer med en sjukdomshistorik. Om hälsoväxlingen hade blivit av hade företag med sjukskrivna anställda fått rejäla kostnadsökningar, över 50 000 kronor extra i ett normalfall, och i utbyte hade arbetsgivaravgiften minskats med en dryg femhundring för alla arbetsgivare.

Vilken företagare med självbevarelsedrift skulle då överväga att ta risken att anställa en person som tidigare varit mycket sjukskriven? Den här typen av reformer motverkar sitt syfte och höjer trösklarna för ett återinträde på arbetsmarknaden rejält.

Vad vi behöver är regler som underlättar att anställa, i kombination med en insikt om att arbetsgivarna inte har möjlighet att påverka alla faktorer som gör de anställda sjuka. Varför ska arbetsgivare straffas för sjukskrivningar för åkommor som härrör från fritiden kan man ju undra. Det finns andra anledningar än jobbet som gör folk sjuka, det måste regeringen ta hänsyn till när man planerar nästa slag mot landets företag.

Greger Ekman/SNB

Att det i princip färdiga lagförslaget inte kommer med i höstbudgeten i år ska inte tas i intäkt för att dess innehåll inte återkommer i någon form senare. För tillfället verkar det dock som om regeringen nöjer sig med att konstatera att deras utpressningsstrategi gentemot arbetsgivarna fungerat. Fack och arbetsgivare inom de statliga, kommunala och privata sektorerna har lagt fram egna förslag för att minska ökningen av sjukskrivningarna och minska ohälsan.

Regeringen kan kalla detta en seger för den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter gör upp sinsemellan med minimal statlig inblandning. Men egentligen är det en seger för regeringen som tvingat fack och arbetsgivare att göra upp om åtgärder för att minska ohälsan, med ett hot om att öka företagens kostnader för sjukfrånvaron, särskilt när hotet mött ett kompakt motstånd och dessutom saknar stöd i riksdagen. Inte ens Vänsterpartiet har stött förslaget.

Om det visar sig att det hela mynnar ut i en halv seger för regeringen, det vill säga att arbetsmarknadens parters program för att minska sjukskrivningarna inte fungerar och sjukkostnader fortsätter att öka, så skulle det inte förvåna om hälsoväxlingen dammas av igen.

Vad det handlar om för statens del är att sänka kostnaderna för sjukfrånvaron som ökat med hela 75 procent sedan år 2010. Enligt regeringens prognoser kommer närmare en kvarts miljon att vara sjukskrivna 2020. Det säger sig självt att så hög sjukfrånvaro är ohållbar. Kostnaden för sjukpenningen år beräknas då bli så hög som 50 miljarder kronor.

För att vända utvecklingen krävs kraftfulla åtgärder från alla inblandade parter. Men framför allt ersättningsregler som gör det värt risken att anställa personer med en sjukdomshistorik. Om hälsoväxlingen hade blivit av hade företag med sjukskrivna anställda fått rejäla kostnadsökningar, över 50 000 kronor extra i ett normalfall, och i utbyte hade arbetsgivaravgiften minskats med en dryg femhundring för alla arbetsgivare.

Vilken företagare med självbevarelsedrift skulle då överväga att ta risken att anställa en person som tidigare varit mycket sjukskriven? Den här typen av reformer motverkar sitt syfte och höjer trösklarna för ett återinträde på arbetsmarknaden rejält.

Vad vi behöver är regler som underlättar att anställa, i kombination med en insikt om att arbetsgivarna inte har möjlighet att påverka alla faktorer som gör de anställda sjuka. Varför ska arbetsgivare straffas för sjukskrivningar för åkommor som härrör från fritiden kan man ju undra. Det finns andra anledningar än jobbet som gör folk sjuka, det måste regeringen ta hänsyn till när man planerar nästa slag mot landets företag.

Greger Ekman/SNB