2016-08-09 06:00

2016-08-09 06:00

Att inte betala är att ljuga

LEDARE: Personalkostnader

Arbetsförmedlingens pengar är slut. Budgeten för personalkostnader i samband med etableringsuppdraget räcker inte till. Myndigheten har redan börjat använda sin kredit på 100 miljoner kronor.

Totalt har regeringen anslagit 9 miljarder kronor för etableringsuppdraget i år. Av dessa är 5 miljarder avsatta för ersättningspengar till deltagare, 2,6 miljarder till kostnader för olika program och 1,4 miljarder till Arbetsförmedlingens personalkostnader. Det är de sistnämnda som nu inte räcker till.

Samtidigt räknar myndigheten med ett överskott från de två andra posterna på 700 miljoner kronor. Någon överföring av medel för att täcka personalkostnaderna får dock inte göras. Det skulle heller inte lösa problemet, att det saknas pengar till den personal som behövs. Antalet nya deltagare beräknas öka kraftigt under andra halvåret i år samt nästa år, vilket kommer att öka kostnaderna för ersättningar och program. Även personalbehovet kommer att öka.

Arbetsförmedlingens ekonomichef Fredrik Modigh säger till TT att anslagen för 2017-2019 inte heller kommer att räcka. Han bedömer att de behöver ökas med 7,5 miljarder kronor för perioden.

Givet Arbetsförmedlingens beryktade ineffektivitet vad gäller kärnuppdraget, att förmedla arbeten, är det lätt att dra slutsatsen att felet ligger hos myndigheten själv. Så behöver dock inte vara fallet.

Att det ursprungliga uppdraget utförs med sådan brist på resultat beror till stor del på att myndigheten är uppbyggd för äldre tiders arbetsmarknad. Arbetsförmedlingens storlek gör organisationen svår att förändra. Något dylikt föreligger egentligen inte i fråga om etableringsuppdraget. Dessutom har politikerna utvecklat en allt större benägenhet att beställa mer än de betalar för.

Detta gäller politiker till vänster såväl som höger. Skillnaden mellan vad Försvarsmakten förväntas utföra och vad regeringen anslår för budget är ett utmärkt exempel på hur korrelationen mellan beställning och ersättning eroderat. Detsamma gäller för exempelvis Polisen som nu genomför en enorm omorganisering som inte får kosta några pengar.

På samma sätt har rikspolitikerna beslutat om en migrationspolitik över huvudet på kommunpolitikerna. Detta trots att det är kommunerna som får bära de stora kostnaderna för den förda politiken och att många kommunpolitiker har varnat för att de inte klarar av det.

Detta är en trend som måste få ett abrupt slut. Politik är att välja. Resurserna är begränsade även i ett högskatteland som Sverige. Politiken är inte ämnad att vara en lekstuga för ekonomiskt obegåvade visionärer. Vill man göra något måste man också betala vad det faktiskt kostar. En tämligen enkel regel att hålla sig till.

Möjligen är Arbetsförmedlingens situation i stället ett utfall av den panik som uppstod i myndighets- och politiksfärerna förra året. Då har regeringen chansen att rätta till det i höstbudgeten. Det skulle dock innebära ett minskat reformutrymme, det vill säga en mindre lekstuga, så det är osannolikt.

 

Daniel Persson/SNB

Totalt har regeringen anslagit 9 miljarder kronor för etableringsuppdraget i år. Av dessa är 5 miljarder avsatta för ersättningspengar till deltagare, 2,6 miljarder till kostnader för olika program och 1,4 miljarder till Arbetsförmedlingens personalkostnader. Det är de sistnämnda som nu inte räcker till.

Samtidigt räknar myndigheten med ett överskott från de två andra posterna på 700 miljoner kronor. Någon överföring av medel för att täcka personalkostnaderna får dock inte göras. Det skulle heller inte lösa problemet, att det saknas pengar till den personal som behövs. Antalet nya deltagare beräknas öka kraftigt under andra halvåret i år samt nästa år, vilket kommer att öka kostnaderna för ersättningar och program. Även personalbehovet kommer att öka.

Arbetsförmedlingens ekonomichef Fredrik Modigh säger till TT att anslagen för 2017-2019 inte heller kommer att räcka. Han bedömer att de behöver ökas med 7,5 miljarder kronor för perioden.

Givet Arbetsförmedlingens beryktade ineffektivitet vad gäller kärnuppdraget, att förmedla arbeten, är det lätt att dra slutsatsen att felet ligger hos myndigheten själv. Så behöver dock inte vara fallet.

Att det ursprungliga uppdraget utförs med sådan brist på resultat beror till stor del på att myndigheten är uppbyggd för äldre tiders arbetsmarknad. Arbetsförmedlingens storlek gör organisationen svår att förändra. Något dylikt föreligger egentligen inte i fråga om etableringsuppdraget. Dessutom har politikerna utvecklat en allt större benägenhet att beställa mer än de betalar för.

Detta gäller politiker till vänster såväl som höger. Skillnaden mellan vad Försvarsmakten förväntas utföra och vad regeringen anslår för budget är ett utmärkt exempel på hur korrelationen mellan beställning och ersättning eroderat. Detsamma gäller för exempelvis Polisen som nu genomför en enorm omorganisering som inte får kosta några pengar.

På samma sätt har rikspolitikerna beslutat om en migrationspolitik över huvudet på kommunpolitikerna. Detta trots att det är kommunerna som får bära de stora kostnaderna för den förda politiken och att många kommunpolitiker har varnat för att de inte klarar av det.

Detta är en trend som måste få ett abrupt slut. Politik är att välja. Resurserna är begränsade även i ett högskatteland som Sverige. Politiken är inte ämnad att vara en lekstuga för ekonomiskt obegåvade visionärer. Vill man göra något måste man också betala vad det faktiskt kostar. En tämligen enkel regel att hålla sig till.

Möjligen är Arbetsförmedlingens situation i stället ett utfall av den panik som uppstod i myndighets- och politiksfärerna förra året. Då har regeringen chansen att rätta till det i höstbudgeten. Det skulle dock innebära ett minskat reformutrymme, det vill säga en mindre lekstuga, så det är osannolikt.

 

Daniel Persson/SNB