2016-07-29 13:54

2016-07-29 13:54

Jakt efter jaktkort

Den som jagar i Sverige ska lösa statligt jaktkort och därigenom betala viltvårdsavgiften.

Trots att antalet personer som äger jaktvapen har ökat minskar dock antalet lösta jaktkort. Detta ska nu utredas av Naturvårdsverket tillsammans med Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet. Enligt ett reportage i Sveriges radio (27/7) är alla tre organisationer oklara över varför det har blivit så här. Det finns dock ett par uppenbara förklaringar som lär räcka långt för att förklara situationen.

Jakt har blivit en del av en växande livsstilskultur som handlar om att leva närmare naturen. Det är samma fenomen som har gjort böcker om exempelvis vedhuggning till storsäljare och medfört en större medvetenhet om vilken mat vi äter. Detta är framförallt en stadskultur, det är primärt där detta har uppfattats som något nydanande, och det är också där många nya jägare bor. Det kan dock vara svårt för en stockholmare utan goda kontakter att hitta ett jaktlag. I så fall blir det ingen jakt och vederbörande löser därmed naturligtvis heller inte jaktkort.

Medan vissa lever för jakten och aldrig skulle missa den är det också så att engagemanget går i vågor. Under vissa perioder finns det varken tid eller ork att jaga. Det kan bero på alltifrån jobb och familj till omständigheterna i allmänhet. I takt med att antalet jägare ökar och sammansättningen av gruppen breddas är det sannolikt att det gäller även detta fenomen.

Ett annat problem är direkt relaterat till Polisens haveri i licensfrågan. Det finns en grupp tjänstemän inom Polisen som betraktar alla vapenägare som potentiella terrorister och gör sitt yttersta för att försvåra tillvaron för laglydiga människor snarare än just terrorister. En följd av detta är att det har blivit svårare att få licens på vapen för målskytte. Detta har med hög sannolikhet lett till att åtskilliga i stället har sökt, och beviljats, jaktlicens för samma vapen. Då detta inte i praktiken ökar antalet jägare annat än i statistiken skulle det också medföra att andelen jaktkortslösande jägare minskar. Detta kan dock enkelt åtgärdas genom att Polisen åter börjar behandla målskyttar i enlighet med lagstiftarens intentioner.

Viltvårdsavgiftens legitimitet kan också vara en faktor i ekvationen. Avgifterna betalas av jägarna och delas sedan ut via Viltvårdsfonden till bland andra jägareförbunden, men också till Naturskyddsföreningen. Det är inga enorma summor som går till den senare organisationen. I takt med att aktivismen i jaktfrågor ökar minskar dock givetvis acceptansen bland jägarna för att tvingas finansiera verksamheter som aktivt motarbetar dem. Detta torde dock ha en minimal påverkan. Jägare är notoriskt skötsamma och laglydiga, annars blir man nämligen av med sina vapen.

Daniel Persson/SNB

Trots att antalet personer som äger jaktvapen har ökat minskar dock antalet lösta jaktkort. Detta ska nu utredas av Naturvårdsverket tillsammans med Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet. Enligt ett reportage i Sveriges radio (27/7) är alla tre organisationer oklara över varför det har blivit så här. Det finns dock ett par uppenbara förklaringar som lär räcka långt för att förklara situationen.

Jakt har blivit en del av en växande livsstilskultur som handlar om att leva närmare naturen. Det är samma fenomen som har gjort böcker om exempelvis vedhuggning till storsäljare och medfört en större medvetenhet om vilken mat vi äter. Detta är framförallt en stadskultur, det är primärt där detta har uppfattats som något nydanande, och det är också där många nya jägare bor. Det kan dock vara svårt för en stockholmare utan goda kontakter att hitta ett jaktlag. I så fall blir det ingen jakt och vederbörande löser därmed naturligtvis heller inte jaktkort.

Medan vissa lever för jakten och aldrig skulle missa den är det också så att engagemanget går i vågor. Under vissa perioder finns det varken tid eller ork att jaga. Det kan bero på alltifrån jobb och familj till omständigheterna i allmänhet. I takt med att antalet jägare ökar och sammansättningen av gruppen breddas är det sannolikt att det gäller även detta fenomen.

Ett annat problem är direkt relaterat till Polisens haveri i licensfrågan. Det finns en grupp tjänstemän inom Polisen som betraktar alla vapenägare som potentiella terrorister och gör sitt yttersta för att försvåra tillvaron för laglydiga människor snarare än just terrorister. En följd av detta är att det har blivit svårare att få licens på vapen för målskytte. Detta har med hög sannolikhet lett till att åtskilliga i stället har sökt, och beviljats, jaktlicens för samma vapen. Då detta inte i praktiken ökar antalet jägare annat än i statistiken skulle det också medföra att andelen jaktkortslösande jägare minskar. Detta kan dock enkelt åtgärdas genom att Polisen åter börjar behandla målskyttar i enlighet med lagstiftarens intentioner.

Viltvårdsavgiftens legitimitet kan också vara en faktor i ekvationen. Avgifterna betalas av jägarna och delas sedan ut via Viltvårdsfonden till bland andra jägareförbunden, men också till Naturskyddsföreningen. Det är inga enorma summor som går till den senare organisationen. I takt med att aktivismen i jaktfrågor ökar minskar dock givetvis acceptansen bland jägarna för att tvingas finansiera verksamheter som aktivt motarbetar dem. Detta torde dock ha en minimal påverkan. Jägare är notoriskt skötsamma och laglydiga, annars blir man nämligen av med sina vapen.

Daniel Persson/SNB