2016-06-28 06:00

2016-06-28 06:00

Trafikpolitik i diket

Midsommarhelgen var som vanligt en av årets mest trafikintensiva helger.

Motormännens riksförbund hade i år gått ut och varnat för ökad olycksrisk och minskad framkomlighet då många klassiska områden för midsommarfirande bedöms ha ett farligt och eftersatt vägnät.

Det svenska vägnätet kallas ibland landets blodomlopp. Att det fungerar är avgörande för landets ekonomiska överlevnad. Liksom med hälsan är det enklare att åtgärda uppkomna sjukdomar om de identifieras och angrips tidigt i förloppet. Att ignorera en långsamt växande problematik fram tills att dess fulla konsekvenser blir påtagliga är oftast en dålig idé. Ett fördröjt vägunderhåll får man senare i regel betala flera gånger om i form av ökande kostnader och trafikproblem.

Därför är det mycket beklagligt att regeringen väljer att minska anslagen till vägunderhållet med 500 miljoner i den senaste vårbudgeten. Det svenska vägnätet är en av landets viktigaste tillgångar, om det hålls i gott skick. Exempelvis sker nio av tio resor på vägar och 80 procent av allt gods transporteras på lastbil i Sverige.

Att regeringen väljer att lägga mindre resurser på detta område är dock inte oväntat, utan följer en typisk politisk logik. Vägarnas underhåll är av stor vikt för de flesta svenskar, men eftersom de negativa effekterna av bristande underhåll först blir uppenbara efter ett par år så blir ansvarsutkrävandet svårare. De långsiktiga effekterna av sådan politik kan idag exemplifieras med järnvägen vars omhändertagande länge varit eftersatt med resultatet att tågtrafiken blivit oerhört sårbar och problemdrabbad.

Sverige har dessutom ett regeringsparti som av miljöskäl i högsta möjliga mån vill försvåra bil- och lastbilsframförande i landet. Det främsta vapnet för dessa brukar vara höjning av bränsleskatten. Att även vägstandarden försämras och kilometerskatter planeras är bara naturliga konsekvenser av en sådan inställning till transporter. Att ställa miljöpolitiken i konflikt mot trafikpolitiken kan inte vara vägen framåt för Sverige. För Sveriges långsiktiga välgång är det nämligen nödvändigt att båda fungerar.

Vare sig man vill det eller inte är Sverige ett land med stora avstånd. Det är viktigt att hela Sverige kan leva, inte bara områdena utmed de stora transportnaven. Även utanför storstäderna, där man inte har samma möjlighet att åka kollektivt, behöver människor kunna ta sig till jobbet, till affären och till släktingar. Sveriges basnäringar, som inte sällan återfinns utanför de tätast befolkade delarna av landet, måste kunna få tillgång till råvara och arbetskraft samt kunna exportera gods om nationens ekonomi ska stå sig starkt. Därför måste bil och lastbil komplettera exempelvis båt och järnväg.

Istället för att lägga enorma resurser på snabbtåg mellan storstäderna, bör vägunderhållet prioriteras. Det skulle göra större skillnad för fler.

Tony Gunnarsson/SNB

Motormännens riksförbund hade i år gått ut och varnat för ökad olycksrisk och minskad framkomlighet då många klassiska områden för midsommarfirande bedöms ha ett farligt och eftersatt vägnät.

Det svenska vägnätet kallas ibland landets blodomlopp. Att det fungerar är avgörande för landets ekonomiska överlevnad. Liksom med hälsan är det enklare att åtgärda uppkomna sjukdomar om de identifieras och angrips tidigt i förloppet. Att ignorera en långsamt växande problematik fram tills att dess fulla konsekvenser blir påtagliga är oftast en dålig idé. Ett fördröjt vägunderhåll får man senare i regel betala flera gånger om i form av ökande kostnader och trafikproblem.

Därför är det mycket beklagligt att regeringen väljer att minska anslagen till vägunderhållet med 500 miljoner i den senaste vårbudgeten. Det svenska vägnätet är en av landets viktigaste tillgångar, om det hålls i gott skick. Exempelvis sker nio av tio resor på vägar och 80 procent av allt gods transporteras på lastbil i Sverige.

Att regeringen väljer att lägga mindre resurser på detta område är dock inte oväntat, utan följer en typisk politisk logik. Vägarnas underhåll är av stor vikt för de flesta svenskar, men eftersom de negativa effekterna av bristande underhåll först blir uppenbara efter ett par år så blir ansvarsutkrävandet svårare. De långsiktiga effekterna av sådan politik kan idag exemplifieras med järnvägen vars omhändertagande länge varit eftersatt med resultatet att tågtrafiken blivit oerhört sårbar och problemdrabbad.

Sverige har dessutom ett regeringsparti som av miljöskäl i högsta möjliga mån vill försvåra bil- och lastbilsframförande i landet. Det främsta vapnet för dessa brukar vara höjning av bränsleskatten. Att även vägstandarden försämras och kilometerskatter planeras är bara naturliga konsekvenser av en sådan inställning till transporter. Att ställa miljöpolitiken i konflikt mot trafikpolitiken kan inte vara vägen framåt för Sverige. För Sveriges långsiktiga välgång är det nämligen nödvändigt att båda fungerar.

Vare sig man vill det eller inte är Sverige ett land med stora avstånd. Det är viktigt att hela Sverige kan leva, inte bara områdena utmed de stora transportnaven. Även utanför storstäderna, där man inte har samma möjlighet att åka kollektivt, behöver människor kunna ta sig till jobbet, till affären och till släktingar. Sveriges basnäringar, som inte sällan återfinns utanför de tätast befolkade delarna av landet, måste kunna få tillgång till råvara och arbetskraft samt kunna exportera gods om nationens ekonomi ska stå sig starkt. Därför måste bil och lastbil komplettera exempelvis båt och järnväg.

Istället för att lägga enorma resurser på snabbtåg mellan storstäderna, bör vägunderhållet prioriteras. Det skulle göra större skillnad för fler.

Tony Gunnarsson/SNB