2016-03-09 06:00

2016-03-09 06:00

Vårdslös regering

Migration. Staten får som ett resultat av migrationskrisen ansvaret för allt fler barn och ungdomar. Men bristande kontroll får allvarliga konsekvenser.

”Jag är trött på det här gamla barnhemmet”, säger föräldralösa Rasmus till sin kompis när han försöker övertyga honom om att de ska rymma. Filmatiseringen av Astrid Lindgrens Rasmus på luffen har för generationer åskådliggjort barnhemmens hemskheter. Sedan dess har omvårdnaden av barn som saknar vårdnadshavare eller har blivit omplacerade av andra skäl ändrats. Barnhusens roll har tagits över av familjehemmen. Men den sista tidens skandaler kring placeringarna av barn tyder på en situation som på sina håll är lika illa eller värre än den som barnhemsbarnen upplevde.

Nyligen har det framkommit att ensamkommande ungdomar erbjuds pengar för att lämna hvb-hem och flytta till familjehem. Kort innan dess avslöjade Dagens Nyheter att vart sjunde familjehemsföretag som startade under hösten 2015 har kriminellt belastade i styrelsen.

När ett familjehem kan få upp mot 19 000 kronor i månaden per barn och risken för kontroll är liten tar många chansen. Svenska Dagbladets granskning visar att det ibland har lett till att personer med stora skulder haft upp till fem ungdomar hos sig utan att en utredning genomförts.

Att familjehem har blivit en attraktiv investering för, i sammanhanget, olämpliga personer har sin grund i migrationskrisen. 35 369 ensamkommande unga kom under 2015. Det är mer än dubbelt så många som antalet placeringar av ungdomar under 2014.

Placeringar i familjehem kräver utredningar, ett ansvar som ligger på kommunernas socialsekreterare. En yrkesgrupp som det råder enorm brist på. Enligt Sveriges kommuner och landsting har 98 procent av kommunerna rekryteringsproblem. Att socialsekreterarna arbetar under hård press syns inte minst i det över tjugoprocentiga sjukskrivningstalet. De hinner helt enkelt inte med att utreda nya placeringar.

I Rasmus på luffen hette barnhemsföreståndaren fröken Hök. Skulle handlingen göras om för att passa dagens situation måste hon bytas ut. Berättelsens skurkar, bankrånarna Hilding Lif och hans kumpan Liander, skulle med hyfsad stor sannolikhet ha insett att det var enklare och mera lukrativt att starta familjehem.

Situationen är ett exempel på vad som händer när kontrollen brister. Staten som omvårdare har aldrig varit bra men nuvarande situation är ett modernt bottenrekord. Systemet är skört och bygger på tillit. Något som inte byggs av att ungdomar inhyses på dragiga vindar och i kalla källare av vinstintresse.

Regeringens så kallade humana migrationspolitik är inte vacker. Just nu har de rödgröna en diskussion om volymen asylsökande Sverige ska ta emot under året. Miljöpartiet vill ta emot 150 000. Socialdemokraterna 70 000. Och visst finns det fler skrymslen ljusskygga personer kan inhysa ungdomar i. Men värdigt är det inte. Det är anmärkningsvärt att regeringen saknar plan när de mänskliga insatserna är höga.

Edvard Hollertz/SNB

”Jag är trött på det här gamla barnhemmet”, säger föräldralösa Rasmus till sin kompis när han försöker övertyga honom om att de ska rymma. Filmatiseringen av Astrid Lindgrens Rasmus på luffen har för generationer åskådliggjort barnhemmens hemskheter. Sedan dess har omvårdnaden av barn som saknar vårdnadshavare eller har blivit omplacerade av andra skäl ändrats. Barnhusens roll har tagits över av familjehemmen. Men den sista tidens skandaler kring placeringarna av barn tyder på en situation som på sina håll är lika illa eller värre än den som barnhemsbarnen upplevde.

Nyligen har det framkommit att ensamkommande ungdomar erbjuds pengar för att lämna hvb-hem och flytta till familjehem. Kort innan dess avslöjade Dagens Nyheter att vart sjunde familjehemsföretag som startade under hösten 2015 har kriminellt belastade i styrelsen.

När ett familjehem kan få upp mot 19 000 kronor i månaden per barn och risken för kontroll är liten tar många chansen. Svenska Dagbladets granskning visar att det ibland har lett till att personer med stora skulder haft upp till fem ungdomar hos sig utan att en utredning genomförts.

Att familjehem har blivit en attraktiv investering för, i sammanhanget, olämpliga personer har sin grund i migrationskrisen. 35 369 ensamkommande unga kom under 2015. Det är mer än dubbelt så många som antalet placeringar av ungdomar under 2014.

Placeringar i familjehem kräver utredningar, ett ansvar som ligger på kommunernas socialsekreterare. En yrkesgrupp som det råder enorm brist på. Enligt Sveriges kommuner och landsting har 98 procent av kommunerna rekryteringsproblem. Att socialsekreterarna arbetar under hård press syns inte minst i det över tjugoprocentiga sjukskrivningstalet. De hinner helt enkelt inte med att utreda nya placeringar.

I Rasmus på luffen hette barnhemsföreståndaren fröken Hök. Skulle handlingen göras om för att passa dagens situation måste hon bytas ut. Berättelsens skurkar, bankrånarna Hilding Lif och hans kumpan Liander, skulle med hyfsad stor sannolikhet ha insett att det var enklare och mera lukrativt att starta familjehem.

Situationen är ett exempel på vad som händer när kontrollen brister. Staten som omvårdare har aldrig varit bra men nuvarande situation är ett modernt bottenrekord. Systemet är skört och bygger på tillit. Något som inte byggs av att ungdomar inhyses på dragiga vindar och i kalla källare av vinstintresse.

Regeringens så kallade humana migrationspolitik är inte vacker. Just nu har de rödgröna en diskussion om volymen asylsökande Sverige ska ta emot under året. Miljöpartiet vill ta emot 150 000. Socialdemokraterna 70 000. Och visst finns det fler skrymslen ljusskygga personer kan inhysa ungdomar i. Men värdigt är det inte. Det är anmärkningsvärt att regeringen saknar plan när de mänskliga insatserna är höga.

Edvard Hollertz/SNB