2016-02-18 06:00

2016-02-18 06:00

En regering i upplösning

Hur står det egentligen till med samarbetsklimatet i samarbetsregeringen? Glashuseffekten tycks inte ha någon större uppvärmande verkan. Det är rimligen bara en tidsfråga innan MP tvingar ut sig själva i kylan.

MP har kämpat länge för att få regera. Partiet har under höstens akuta flyktingkris visat att de också är mycket intresserade att regera. Det var under stor vånda som miljöminister Åsa Romson (MP), tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S), kämpade med gråten när regeringen presenterade åtgärder för att minska inflödet av asylsökande.

Situationen i det svenska asylmottagandet i höstas var extremt ansträngt och åtstramningarna behövdes för att få kontroll över situationen. Det var naturligtvis svårt för MP att gå med på att driva, vad de föraktfullt brukat kalla, signalpolitik. Man gick dock med på det hela för att kunna fortsätta regera.

Partiets lojalitet mot regeringen var dock inte större än att partiet kunde kosta på sig ett försök att både äta kakan och ha den kvar. Språkröret tillika skolministern Gustav Fridolin (MP) passade på att kalla uppgörelsen för ”skit”. Tillsammans med Romsons snyftningar gav det bilden att S tvingat på MP en uppgörelse partiet inte står för.

Senare kommenterade Romson den inre konflikten med att MP gjorde större nytta i regeringen än utanför, eftersom det då hade kunnat fattas ”ännu mer fruktansvärda beslut”. Kretsen som på allvar tror att MP gör någon nytta i regeringen lär vara stadigt krympande vid det här laget.

MP har fortsatt i samma anda. Ett av de mer anmärkningsvärda symptomen på ett dysfunktionellt regeringssamarbete under senare tid gav bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) prov på under Ekots lördagsintervju (13/2). Kaplan uttalade sig för att ”skatteväxla”mellan ränteavdraget och reavinstskatten på bostadsförsäljningar.

Få lyssnare hade någon annan anledning att tro något annat än att ministern företrädde regeringens nya uppfattning i frågan. En missuppfattning skulle det visa sig då finansminister Magdalena Andersson (S) klargjorde att detta var Kaplans privata åsikter och att hon som finansminister sköter skattefrågorna i regeringen.

Att lagspelet inom regeringen lämnar en del övrigt att önska är inte förvånande då S och MP inte är naturliga samarbetspartier. Exempelvis inser stora delar av S vikten av industrier och kärnkraft, vilket MP inte gör. Vargjakten ledde till ett öppet gräl mellan miljöminister Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) vilket gjorde regeringens linje i frågan minst sagt otydlig.

Såhär kommer det att fortsätta tills MP lämnar regeringen. Kan MP acceptera närmandet till Nato genom värdlandsavtalet, en mer sansad kärnkraftspolitik eller ytterligare skärpningar av migrationspolitiken?

Resultatet av dagens regeringssamarbete visar för nästan alla andra än miljöpartisterna att MP gör mer skada för Sverige i regeringen än utanför. Det är trots det bara en tidsfråga innan MP tvingar sig själva att ge upp regerandet.

Greger Ekman/SNB

MP har kämpat länge för att få regera. Partiet har under höstens akuta flyktingkris visat att de också är mycket intresserade att regera. Det var under stor vånda som miljöminister Åsa Romson (MP), tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S), kämpade med gråten när regeringen presenterade åtgärder för att minska inflödet av asylsökande.

Situationen i det svenska asylmottagandet i höstas var extremt ansträngt och åtstramningarna behövdes för att få kontroll över situationen. Det var naturligtvis svårt för MP att gå med på att driva, vad de föraktfullt brukat kalla, signalpolitik. Man gick dock med på det hela för att kunna fortsätta regera.

Partiets lojalitet mot regeringen var dock inte större än att partiet kunde kosta på sig ett försök att både äta kakan och ha den kvar. Språkröret tillika skolministern Gustav Fridolin (MP) passade på att kalla uppgörelsen för ”skit”. Tillsammans med Romsons snyftningar gav det bilden att S tvingat på MP en uppgörelse partiet inte står för.

Senare kommenterade Romson den inre konflikten med att MP gjorde större nytta i regeringen än utanför, eftersom det då hade kunnat fattas ”ännu mer fruktansvärda beslut”. Kretsen som på allvar tror att MP gör någon nytta i regeringen lär vara stadigt krympande vid det här laget.

MP har fortsatt i samma anda. Ett av de mer anmärkningsvärda symptomen på ett dysfunktionellt regeringssamarbete under senare tid gav bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) prov på under Ekots lördagsintervju (13/2). Kaplan uttalade sig för att ”skatteväxla”mellan ränteavdraget och reavinstskatten på bostadsförsäljningar.

Få lyssnare hade någon annan anledning att tro något annat än att ministern företrädde regeringens nya uppfattning i frågan. En missuppfattning skulle det visa sig då finansminister Magdalena Andersson (S) klargjorde att detta var Kaplans privata åsikter och att hon som finansminister sköter skattefrågorna i regeringen.

Att lagspelet inom regeringen lämnar en del övrigt att önska är inte förvånande då S och MP inte är naturliga samarbetspartier. Exempelvis inser stora delar av S vikten av industrier och kärnkraft, vilket MP inte gör. Vargjakten ledde till ett öppet gräl mellan miljöminister Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) vilket gjorde regeringens linje i frågan minst sagt otydlig.

Såhär kommer det att fortsätta tills MP lämnar regeringen. Kan MP acceptera närmandet till Nato genom värdlandsavtalet, en mer sansad kärnkraftspolitik eller ytterligare skärpningar av migrationspolitiken?

Resultatet av dagens regeringssamarbete visar för nästan alla andra än miljöpartisterna att MP gör mer skada för Sverige i regeringen än utanför. Det är trots det bara en tidsfråga innan MP tvingar sig själva att ge upp regerandet.

Greger Ekman/SNB