2016-02-16 06:00

2016-02-16 06:00

En björntjänst för vargen

Det blir ingen vargjakt i Värmland och Örebro län i år. Efter många juridiska turer sa förvaltningsrätten i Karlstad på fredagen nej licensjakt på 26 vargar. Ett beslut som knappast gynnar landsbygdsbefolkningen eller vargen som art då tjuvjakten rimligen kommer att öka.

Domstolen konstaterar att ”det är osäkert om licensjakten sett till ett längre tidsperspektiv kan förväntas leda till en minskad koncentration av vargpopulationen”. Länsstyrelsernas beslut om licensjakt år 2016 är därför inte ändamålsenlig och ska upphävas. Ett resonemang vanligt folk troligen har svårt att förstå.

Den tänkta avskjutningen av 46 vargar på nationell nivå motsvarade cirka 11 procent av vargstammen, vilket ska sättas i relation till den beräknade tillväxttakten på 23 procent. En betryggande marginal kan tyckas, men naturligtvis inte tillräcklig för Svenska naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Svenska rovdjursföreningen.

Trots att vargen som art har uppnått så kallad gynnsam bevarandestatus motsätter de sig vargjakt. Dagens vargstam är tillräckligt stark för en återkommande selektiv jakt som försöker bevara genetiskt värdefulla individer.

Oavsett utgång i målet var skadan i praktiken redan skedd då ett ja till licensjakt knappast skulle gett någon större avskjutning med endast tre dagar kvar av jakttiden. Någon förlängd jakttid efter den 15 februari skulle inte ha varit aktuell.

Såhär kan det inte fortsätta. Byråkratin kring vargjaktsbesluten måste bli effektivare. Vargjaktsmotståndarna ska inte kunna sätta käppar i hjulen för licensjakten genom att använda systematiska överklaganden som gör att resultatet av ett ja till jakt i praktiken skulle inneburit jakt i tre dagar.

Alla överklaganden måste vara färdiga innan året är slut och före den tänkta jaktstarten infaller. En idé att fundera på är om inte överklaganden av licensjaktsbeslut skulle hanteras av en särskild nämnd eller domstol som garanterar både snabbhet och sakkunskap.

Årets vargjakt visar tydligt att domstolarna gör skilda bedömningar på ett likartat underlag. Kammarrätten i Sundsvall lät länsstyrelsernas beslut om licensjakt i Gävleborg och Dalarna stå fast, med den följden att den beslutade vargjakten i dessa län kunde genom föras som planerat.

Bevarandeföreningarna anförde i målet att jakt inte ökar acceptansen för varg. Under åren med licensjakt menar de att toleransen minskat. Innebörden av resonemanget måste tolkas som att man inte bryr sig om de som lever med vargen på landsbygden.

Vargjaktsmotståndarna borde fundera på hur deras eget agerande i frågan bidragit till en allt hätskare stämning. Under åren med jakt och försök till jakt har vargstammen dessutom ökat liksom problemen med närgångna vargar och rivna tamdjur.

Det är uppenbart att domstolen tonar ned de socioekonomiska problemen och konsekvenserna av en utebliven vargjakt. Den ringa förståelsen för landsbygdens problematik och livsvillkor riskerar därför tyvärr att bli startskottet för en ökad illegal vargjakt.

Greger Ekman/SNB

Domstolen konstaterar att ”det är osäkert om licensjakten sett till ett längre tidsperspektiv kan förväntas leda till en minskad koncentration av vargpopulationen”. Länsstyrelsernas beslut om licensjakt år 2016 är därför inte ändamålsenlig och ska upphävas. Ett resonemang vanligt folk troligen har svårt att förstå.

Den tänkta avskjutningen av 46 vargar på nationell nivå motsvarade cirka 11 procent av vargstammen, vilket ska sättas i relation till den beräknade tillväxttakten på 23 procent. En betryggande marginal kan tyckas, men naturligtvis inte tillräcklig för Svenska naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Svenska rovdjursföreningen.

Trots att vargen som art har uppnått så kallad gynnsam bevarandestatus motsätter de sig vargjakt. Dagens vargstam är tillräckligt stark för en återkommande selektiv jakt som försöker bevara genetiskt värdefulla individer.

Oavsett utgång i målet var skadan i praktiken redan skedd då ett ja till licensjakt knappast skulle gett någon större avskjutning med endast tre dagar kvar av jakttiden. Någon förlängd jakttid efter den 15 februari skulle inte ha varit aktuell.

Såhär kan det inte fortsätta. Byråkratin kring vargjaktsbesluten måste bli effektivare. Vargjaktsmotståndarna ska inte kunna sätta käppar i hjulen för licensjakten genom att använda systematiska överklaganden som gör att resultatet av ett ja till jakt i praktiken skulle inneburit jakt i tre dagar.

Alla överklaganden måste vara färdiga innan året är slut och före den tänkta jaktstarten infaller. En idé att fundera på är om inte överklaganden av licensjaktsbeslut skulle hanteras av en särskild nämnd eller domstol som garanterar både snabbhet och sakkunskap.

Årets vargjakt visar tydligt att domstolarna gör skilda bedömningar på ett likartat underlag. Kammarrätten i Sundsvall lät länsstyrelsernas beslut om licensjakt i Gävleborg och Dalarna stå fast, med den följden att den beslutade vargjakten i dessa län kunde genom föras som planerat.

Bevarandeföreningarna anförde i målet att jakt inte ökar acceptansen för varg. Under åren med licensjakt menar de att toleransen minskat. Innebörden av resonemanget måste tolkas som att man inte bryr sig om de som lever med vargen på landsbygden.

Vargjaktsmotståndarna borde fundera på hur deras eget agerande i frågan bidragit till en allt hätskare stämning. Under åren med jakt och försök till jakt har vargstammen dessutom ökat liksom problemen med närgångna vargar och rivna tamdjur.

Det är uppenbart att domstolen tonar ned de socioekonomiska problemen och konsekvenserna av en utebliven vargjakt. Den ringa förståelsen för landsbygdens problematik och livsvillkor riskerar därför tyvärr att bli startskottet för en ökad illegal vargjakt.

Greger Ekman/SNB