2016-01-12 06:00

2016-01-12 06:00

Tystnaden skrämmer

Hur svårt kan det vara att uppföra sig som en vettig människa?Hur svårt kan det vara att förstå att bara för att en kvinna existerar så ger det inte män rätt att behandla henne lite som de vill?

Hur svårt kan det vara att stå på ett torg utan att trakassera kvinnor som befinner sig på samma torg?

Hur svårt kan det vara att sitta i samma bubbelpool som en kvinna utan att vara onödigt närgången?

Naturligtvis är det inte svårt alls.

Ingen kan få mig att tro att detta i första hand handlar om att män ser kvinnor som sexobjekt och inte kan tygla sin lust.

Nej.

Det handlar om makt. Och om rädsla.

Det handlar om att allt fler kvinnor tar allt mer plats i samhället.

Och det handlar inte bara – eller ens i första hand - om att få höga chefsposter och lönekuvert som är lika feta som männens.

Nej. Vi kvinnor är liksom överallt. Vi är ministrar, ambulansförare, svetsare, förvaltningschefer, byggjobbare, civilingenjörer och... ja till och med chefer på räddningstjänsten.

Det finns liksom ingen del av samhället som inte vi kvinnor visat att vi kan klara lika bra som männen.

Och det kan inte alla män hantera.

För mig är den senaste tidens rapporter om trakasserier i olika former ett uttryck för samma sak.

Det är inte obegripligt. Det är inte objektifiering av kvinnor. Det är en kamp om makten i samhället.

Och tyvärr tar då reptilhjärnan över hos en del män.

Men det som oroar och skrämmer mig allra mest är alla andra mäns tystnad.

Och det handlar både om de sitter i en bubbelpool och inte ingriper, poliser som tystar ner trakasserier, arbetskamrater som inte säger ifrån och vänner och bekanta som inte markerar.

De är nästan ett större problem än den minoritet som beter sig som kvarlämningar från stenåldern.

För lösningen kan aldrig bli att skapa separata rum för kvinnor för att de ska känna sig säkra.

Det är de män som inte kan hantera verkligheten som ska bort från det offentliga rummet.

Och det är en kamp som alla kvinnor och alla anständiga män – och de är ju trots allt i majoritet – borde föra tillsammans.

För det är en kamp som varken kvinnor eller män har råd att förlora.

Och för er som är kvar på stenåldersstadiet kan jag bara säga att ni är för sent ute.

Ni kan naturligtvis envisas med att förminska, förlöjliga och ignorera kvinnor. Ni kan fortfarande förstöra enskilda kvinnors liv genom att hota, terrorisera och våldta.

Men ni kan inte vrida tillbaka klockan och återskapa en värld där kvinnor är livegna.

Vi har successivt tagit en allt större plats i samhället – och det tänker vi fortsätta med.

Bara så att ni vet.

Catarina Forsberg

 

 

 

Hur svårt kan det vara att stå på ett torg utan att trakassera kvinnor som befinner sig på samma torg?

Hur svårt kan det vara att sitta i samma bubbelpool som en kvinna utan att vara onödigt närgången?

Naturligtvis är det inte svårt alls.

Ingen kan få mig att tro att detta i första hand handlar om att män ser kvinnor som sexobjekt och inte kan tygla sin lust.

Nej.

Det handlar om makt. Och om rädsla.

Det handlar om att allt fler kvinnor tar allt mer plats i samhället.

Och det handlar inte bara – eller ens i första hand - om att få höga chefsposter och lönekuvert som är lika feta som männens.

Nej. Vi kvinnor är liksom överallt. Vi är ministrar, ambulansförare, svetsare, förvaltningschefer, byggjobbare, civilingenjörer och... ja till och med chefer på räddningstjänsten.

Det finns liksom ingen del av samhället som inte vi kvinnor visat att vi kan klara lika bra som männen.

Och det kan inte alla män hantera.

För mig är den senaste tidens rapporter om trakasserier i olika former ett uttryck för samma sak.

Det är inte obegripligt. Det är inte objektifiering av kvinnor. Det är en kamp om makten i samhället.

Och tyvärr tar då reptilhjärnan över hos en del män.

Men det som oroar och skrämmer mig allra mest är alla andra mäns tystnad.

Och det handlar både om de sitter i en bubbelpool och inte ingriper, poliser som tystar ner trakasserier, arbetskamrater som inte säger ifrån och vänner och bekanta som inte markerar.

De är nästan ett större problem än den minoritet som beter sig som kvarlämningar från stenåldern.

För lösningen kan aldrig bli att skapa separata rum för kvinnor för att de ska känna sig säkra.

Det är de män som inte kan hantera verkligheten som ska bort från det offentliga rummet.

Och det är en kamp som alla kvinnor och alla anständiga män – och de är ju trots allt i majoritet – borde föra tillsammans.

För det är en kamp som varken kvinnor eller män har råd att förlora.

Och för er som är kvar på stenåldersstadiet kan jag bara säga att ni är för sent ute.

Ni kan naturligtvis envisas med att förminska, förlöjliga och ignorera kvinnor. Ni kan fortfarande förstöra enskilda kvinnors liv genom att hota, terrorisera och våldta.

Men ni kan inte vrida tillbaka klockan och återskapa en värld där kvinnor är livegna.

Vi har successivt tagit en allt större plats i samhället – och det tänker vi fortsätta med.

Bara så att ni vet.

Catarina Forsberg