2015-12-29 14:30

2015-12-29 14:30

Fri rörlighet kräver yttre gräns

Från och med den 4 januari kommer alla tågresenärer från Danmark till Sverige behöva byta tåg på Kastrup. Där kommer samtliga avkrävas id-handlingar för att få åka vidare.

Det kommer att bli färre tågavgångar, trängre på tågen och resan kommer garanterat att ta längre tid än tidigare. För dem som arbetspendlar över sundet är detta naturligtvis en påfrestning. Det kostar också pengar: en miljon danska kronor om dagen är uppskattningen från danska tågbolaget DSB.

Kostnaden, som delas mellan DSB och Skånetrafiken, kommer förmodligen att leda till högre biljettpriser. Detta har väckt ont blod i Danmark. De danska socialdemokraterna anser att Sverige borde stå för kostnaderna. Även den danske justitieministern, Søren Pind från liberala Venstre, är kritisk. Han stöttar Facebook-gruppen Öresundsrevolutionen som har samlat över 15 000 personer, kritiska mot hur id-kontrollerna drabbar regionen.

Den danska ilskan hade varit mer klädsam, om inte Danmark själva varit med och skapat den ohållbara situation som ledde fram till gränskontrollerna. Genom att låta asylsökande använda Danmark som transitland till Sverige, skapades ett orimligt stort tryck på de svenska mottagningssystemen.

Denna skuld delar Danmark med fler EU-länder, som även de frångick Dublinförordningens princip om att asyl ska sökas i första EU-land.

De som kritiserar de svenska gränskontrollerna menar att fler länder nu kommer ta efter, till dess att ingen längre kan ta sig in i EU. Det är förmodligen helt rätt, men det var så situationen såg ut fram tills helt nyligen.

Svensk asylpolitik har kunnat vara generös, därför att inga asylsökande har kunnat ta sig in i EU legalt. I stället har människor hänvisats till flyktingsmugglare och riskerat livet när de försökt ta sig hit. Budskapet har varit att ingen ska släppas in, men tar ni er ändå hit får ni en högre levnadsstandard än ni någonsin har kunnat drömma om. När EU:s yttre gräns föll och vi i praktiken fick en landgräns mot Turkiet, var det inte längre möjligt att upprätthålla det svenska hyckleriet.

Flyktingkonventionen skrevs 1951 för att hantera situationen efter andra världskriget. Rätten till asyl utformades utan att man kunde förutse uppkomsten av en ny folkvandringstid.

Joakim Ruist som forskar om migration och ekonomi vid Göteborgs universitet, har argumenterat för att asylrätten som vi känner den avskaffas. Ruist menar att generositet förutsätter kontroll och att vi därför bör sätta upp ett tak för hur många flyktingar vi kan ta emot varje år.

Om inga asylsökningar togs emot av dem som kom hit illegalt, men vi i stället lät alla som befann sig i flyktingläger i exempelvis Turkiet och Libanon lämna in sin asylansökan där, skulle vi kunna prioritera dem med störst behov av hjälp.

Då skulle människor slippa drunkna i Medelhavet och tågen kunna rulla över Öresundsbron, utan vare sig id-kontroller eller förseningar.

Jonatan Lönnqvist/SNB

Det kommer att bli färre tågavgångar, trängre på tågen och resan kommer garanterat att ta längre tid än tidigare. För dem som arbetspendlar över sundet är detta naturligtvis en påfrestning. Det kostar också pengar: en miljon danska kronor om dagen är uppskattningen från danska tågbolaget DSB.

Kostnaden, som delas mellan DSB och Skånetrafiken, kommer förmodligen att leda till högre biljettpriser. Detta har väckt ont blod i Danmark. De danska socialdemokraterna anser att Sverige borde stå för kostnaderna. Även den danske justitieministern, Søren Pind från liberala Venstre, är kritisk. Han stöttar Facebook-gruppen Öresundsrevolutionen som har samlat över 15 000 personer, kritiska mot hur id-kontrollerna drabbar regionen.

Den danska ilskan hade varit mer klädsam, om inte Danmark själva varit med och skapat den ohållbara situation som ledde fram till gränskontrollerna. Genom att låta asylsökande använda Danmark som transitland till Sverige, skapades ett orimligt stort tryck på de svenska mottagningssystemen.

Denna skuld delar Danmark med fler EU-länder, som även de frångick Dublinförordningens princip om att asyl ska sökas i första EU-land.

De som kritiserar de svenska gränskontrollerna menar att fler länder nu kommer ta efter, till dess att ingen längre kan ta sig in i EU. Det är förmodligen helt rätt, men det var så situationen såg ut fram tills helt nyligen.

Svensk asylpolitik har kunnat vara generös, därför att inga asylsökande har kunnat ta sig in i EU legalt. I stället har människor hänvisats till flyktingsmugglare och riskerat livet när de försökt ta sig hit. Budskapet har varit att ingen ska släppas in, men tar ni er ändå hit får ni en högre levnadsstandard än ni någonsin har kunnat drömma om. När EU:s yttre gräns föll och vi i praktiken fick en landgräns mot Turkiet, var det inte längre möjligt att upprätthålla det svenska hyckleriet.

Flyktingkonventionen skrevs 1951 för att hantera situationen efter andra världskriget. Rätten till asyl utformades utan att man kunde förutse uppkomsten av en ny folkvandringstid.

Joakim Ruist som forskar om migration och ekonomi vid Göteborgs universitet, har argumenterat för att asylrätten som vi känner den avskaffas. Ruist menar att generositet förutsätter kontroll och att vi därför bör sätta upp ett tak för hur många flyktingar vi kan ta emot varje år.

Om inga asylsökningar togs emot av dem som kom hit illegalt, men vi i stället lät alla som befann sig i flyktingläger i exempelvis Turkiet och Libanon lämna in sin asylansökan där, skulle vi kunna prioritera dem med störst behov av hjälp.

Då skulle människor slippa drunkna i Medelhavet och tågen kunna rulla över Öresundsbron, utan vare sig id-kontroller eller förseningar.

Jonatan Lönnqvist/SNB