2015-12-07 16:23

2015-12-07 16:23

Kalla fall blir heta

Polisen måste bli bättre på att reagera på nya DNA-bevis. I en undersökning som Dagens Nyheter (7/12) har gjort har det visat sig att varannan polisutredning förblivit stängd, trots att det tillkommit ny bevisning. Utredningsresurserna måste hanteras bättre än så.

Att genomföra noggranna brottsplatsundersökningar för att säkra bevis är nödvändigt för att kunna klara upp brott. Bevisinsamlingen kostar också en hel del pengar. I princip en bortkastad ansträngning om polisen inte anstränger sig mera för att koppla ihop brotten med nya träffar i DNA-registret.

DNA är bra bevisning som både kan leda till direkt fällande domar såväl som intressanta spaningsuppslag. Säkrade men okända DNA-spår på en brottsplats kan efter lång tid bindas till en misstänkt person av en slump. I ett fall som DN refererar till kunde säkrade DNA-spår från en våldtäkt efter något år knytas till en person som topsades i samband med ett bokföringsbrott.

Nationellt forensiskt centrum, tidigare Statens kriminaltekniska laboratorium, i Linköping har databas för ouppklarade brott där DNA-spår i olika utredningar är registrerade. Den här typen av registerkörningar är exempel på ett effektivt resursutnyttjande.

Därför är det beklämmande att inte träffar i detta register verkar återuppliva gamla brottsutredningar. Man skulle ju kunna tro att nya bevis och uppslag om tänkbara gärningsmän skulle vara goda nyheter. Istället växer en misstanke om att polisen inte alltid är så intresserad av att damma av gamla akter. Inte ens för att notera att det tillkommit nya uppgifter i utredningen.

I 157 av de 317 fall, från första halvåret 2014 som DN tittat på, återupptogs inte utredningen och det gjordes inte heller någon anteckning om träffen i DNA-registret. Det är svårt att föreställa sig vad som ursäktar att nya uppgifter inte dokumenteras i en utredning. Polisens uppgift är ju trots allt att utreda brott och fånga förbrytare.

Glädjande nog verkar i alla fall polisen i Västerbotten och Västernorrland ta sitt uppdrag på allvar då de öppnade alla utredningar när nya uppgifter om DNA-bevis tillkommit. Tyvärr är polisen i storstadslänen inte lika nitisk.

Polisen är förvisso hårt ansträngd med en strid ström av nya ärenden, men det innebär inte att utredningar som kört fast inte är värda att titta närmare på när det av en slump kommit nya upplysningar. Brott är trots allt brott och skattebetalarna bör kunna förvänta sig att även ”vanliga”villainbrott utreds ordentligt.

Att polisen som helhet behöver mer resurser torde vara uppenbart. Bland annat har den kraftiga migrationen har på kort tid gett polisen mängder av nya arbetsuppgifter. Det är dock ingen ursäkt för att misshushålla med de resurser man har.

Alla pengar som de tekniska brottsplatsundersökningarna kostar är och förblir bortkastade om utredarna hellre väntar på en anledning att skriva av ärendet än att återuppta undersökningen i ljuset av ny DNA-bevisning. Polisen har all anledning att se över sitt resursutnyttjande.

Greger Ekman/SNB

Polisen måste bli bättre på att reagera på nya DNA-bevis. I en undersökning som Dagens Nyheter (7/12) har gjort har det visat sig att varannan polisutredning förblivit stängd, trots att det tillkommit ny bevisning. Utredningsresurserna måste hanteras bättre än så.

Att genomföra noggranna brottsplatsundersökningar för att säkra bevis är nödvändigt för att kunna klara upp brott. Bevisinsamlingen kostar också en hel del pengar. I princip en bortkastad ansträngning om polisen inte anstränger sig mera för att koppla ihop brotten med nya träffar i DNA-registret.

DNA är bra bevisning som både kan leda till direkt fällande domar såväl som intressanta spaningsuppslag. Säkrade men okända DNA-spår på en brottsplats kan efter lång tid bindas till en misstänkt person av en slump. I ett fall som DN refererar till kunde säkrade DNA-spår från en våldtäkt efter något år knytas till en person som topsades i samband med ett bokföringsbrott.

Nationellt forensiskt centrum, tidigare Statens kriminaltekniska laboratorium, i Linköping har databas för ouppklarade brott där DNA-spår i olika utredningar är registrerade. Den här typen av registerkörningar är exempel på ett effektivt resursutnyttjande.

Därför är det beklämmande att inte träffar i detta register verkar återuppliva gamla brottsutredningar. Man skulle ju kunna tro att nya bevis och uppslag om tänkbara gärningsmän skulle vara goda nyheter. Istället växer en misstanke om att polisen inte alltid är så intresserad av att damma av gamla akter. Inte ens för att notera att det tillkommit nya uppgifter i utredningen.

I 157 av de 317 fall, från första halvåret 2014 som DN tittat på, återupptogs inte utredningen och det gjordes inte heller någon anteckning om träffen i DNA-registret. Det är svårt att föreställa sig vad som ursäktar att nya uppgifter inte dokumenteras i en utredning. Polisens uppgift är ju trots allt att utreda brott och fånga förbrytare.

Glädjande nog verkar i alla fall polisen i Västerbotten och Västernorrland ta sitt uppdrag på allvar då de öppnade alla utredningar när nya uppgifter om DNA-bevis tillkommit. Tyvärr är polisen i storstadslänen inte lika nitisk.

Polisen är förvisso hårt ansträngd med en strid ström av nya ärenden, men det innebär inte att utredningar som kört fast inte är värda att titta närmare på när det av en slump kommit nya upplysningar. Brott är trots allt brott och skattebetalarna bör kunna förvänta sig att även ”vanliga”villainbrott utreds ordentligt.

Att polisen som helhet behöver mer resurser torde vara uppenbart. Bland annat har den kraftiga migrationen har på kort tid gett polisen mängder av nya arbetsuppgifter. Det är dock ingen ursäkt för att misshushålla med de resurser man har.

Alla pengar som de tekniska brottsplatsundersökningarna kostar är och förblir bortkastade om utredarna hellre väntar på en anledning att skriva av ärendet än att återuppta undersökningen i ljuset av ny DNA-bevisning. Polisen har all anledning att se över sitt resursutnyttjande.

Greger Ekman/SNB