2015-12-04 10:18

2015-12-04 10:18

Ansvar för allt och inget

LEDARE

Det förefaller inte finnas någon bortre gräns för avståndet mellan vad Miljöpartiets ministrar säger och den politik de för i regeringen.

I Agenda hävdade (29/11) utbildningsminister Gustav Fridolin att det skulle strida mot asylrätten att avvisa asylsökande vid gränsen, samt att det inte är tänkbart att vidta åtgärder som gör detta. Detta till trots kunde Dagens industri fyra dagar senare avslöja att regeringen förbereder en lagrådsremiss bland annat för att i ett akut läge kunna stänga Öresundsbron helt utan att behöva få riksdagens godkännande.

2002 hotade den danska populisten Pia Kjærsgaard att sätta en klaff på Öresundsbron när hon kritiserade den svenska invandringspolitiken. Detta fick hon utstå mycket kritik för, inte minst från Sveriges statsminister Göran Persson (S). 13 år senare är det Sverige, genom S och MP, som planerar att göra verklighet av klaffen. Effekterna av att genomföra förslaget har bara ökat under tiden.

Om det skulle genomföras skulle det få förödande konsekvenser. Öresundsregionen är en integrerad marknad. Över 15 000 människor arbetspendlar över sundet. Kastrup är den flygplats som gäller för 1,3 miljoner skåningar. 55 000 lastbilar och varutransporter passerar bron en genomsnittlig månad. 550 000 privatbilar likaså. Var 20:e minut går ett tåg över bron. Att stänga bron innebär ett stopp för allt detta.

Om man ska tro framförallt regeringspartiernas företrädare har det varit omöjligt att förbereda sig på den verklighet vi nu möter. Ingen har, påpekade vice statsminister Åsa Romson (MP), kunnat föreställa sig det här så sent som för ett halvår sedan. Det är naturligtvis rent nonsens och en kraftig underskattning av människans föreställningsförmåga.

I själva verket handlar det om en institutionaliserad verklighetsflykt och inbiten vägran att se sanningen i vitögat som omfattat såväl regering som opposition under mer än ett decennium. Att det har handlat om ansvarsflykt snarare än att ta ansvar är nu smärtsamt uppenbart.

Det finns inget naturligt i detta tillstånd av bristande förberedelser. För att bygga upp förtroendet på nytt behöver såväl nuvarande som tidigare regeringspartier erkänna sin medverkan till detta, samt att hade de agerat annorlunda då hade de inte behövt överväga så skadliga åtgärder som de nu gör.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna har kastat av sig tidigare partiledares politik och återvänt till en mer klassisk konservativ ordningspolitik är förvisso positivt, men det kommer inte att få några snabba effekter på väljarstödet. Det tar tid att återvinna väljare när så många år har ägnats åt att undergräva det.

För regeringspartierna ser det mörkare ut ändå. MP verkar försöka stöta bort både de väljare som stödjer den faktiskt förda politiken samt de väljare som stödjer den kommunicerade linjen. Knappast ett framgångsrecept. S för sin del förefaller oförmögna att ta ansvar ens för den politik de för nu.

Det är många partier som ska vara glada över att det är närmare tre år kvar till nästa val.

Daniel Persson/SNB

I Agenda hävdade (29/11) utbildningsminister Gustav Fridolin att det skulle strida mot asylrätten att avvisa asylsökande vid gränsen, samt att det inte är tänkbart att vidta åtgärder som gör detta. Detta till trots kunde Dagens industri fyra dagar senare avslöja att regeringen förbereder en lagrådsremiss bland annat för att i ett akut läge kunna stänga Öresundsbron helt utan att behöva få riksdagens godkännande.

2002 hotade den danska populisten Pia Kjærsgaard att sätta en klaff på Öresundsbron när hon kritiserade den svenska invandringspolitiken. Detta fick hon utstå mycket kritik för, inte minst från Sveriges statsminister Göran Persson (S). 13 år senare är det Sverige, genom S och MP, som planerar att göra verklighet av klaffen. Effekterna av att genomföra förslaget har bara ökat under tiden.

Om det skulle genomföras skulle det få förödande konsekvenser. Öresundsregionen är en integrerad marknad. Över 15 000 människor arbetspendlar över sundet. Kastrup är den flygplats som gäller för 1,3 miljoner skåningar. 55 000 lastbilar och varutransporter passerar bron en genomsnittlig månad. 550 000 privatbilar likaså. Var 20:e minut går ett tåg över bron. Att stänga bron innebär ett stopp för allt detta.

Om man ska tro framförallt regeringspartiernas företrädare har det varit omöjligt att förbereda sig på den verklighet vi nu möter. Ingen har, påpekade vice statsminister Åsa Romson (MP), kunnat föreställa sig det här så sent som för ett halvår sedan. Det är naturligtvis rent nonsens och en kraftig underskattning av människans föreställningsförmåga.

I själva verket handlar det om en institutionaliserad verklighetsflykt och inbiten vägran att se sanningen i vitögat som omfattat såväl regering som opposition under mer än ett decennium. Att det har handlat om ansvarsflykt snarare än att ta ansvar är nu smärtsamt uppenbart.

Det finns inget naturligt i detta tillstånd av bristande förberedelser. För att bygga upp förtroendet på nytt behöver såväl nuvarande som tidigare regeringspartier erkänna sin medverkan till detta, samt att hade de agerat annorlunda då hade de inte behövt överväga så skadliga åtgärder som de nu gör.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna har kastat av sig tidigare partiledares politik och återvänt till en mer klassisk konservativ ordningspolitik är förvisso positivt, men det kommer inte att få några snabba effekter på väljarstödet. Det tar tid att återvinna väljare när så många år har ägnats åt att undergräva det.

För regeringspartierna ser det mörkare ut ändå. MP verkar försöka stöta bort både de väljare som stödjer den faktiskt förda politiken samt de väljare som stödjer den kommunicerade linjen. Knappast ett framgångsrecept. S för sin del förefaller oförmögna att ta ansvar ens för den politik de för nu.

Det är många partier som ska vara glada över att det är närmare tre år kvar till nästa val.

Daniel Persson/SNB