2015-11-27 06:00

2015-11-27 06:00

MP:s nya gräns

Det är inte lätt att vara grön. Att Miljöpartiets stöd för den egna regeringspolitiken inte går särskilt djupt är uppenbart för var och en att se.

Partiets språkrör har protesterat högljutt. Miljöminister och nominell vice statsminister Åsa Romson grät som bekant under pressträffen när den nya politiken presenterades. Utbildningsminister Gustav Fridolin kallade tillfälliga uppehållstillstånd för ensamkommande minderåriga för oförsvarlig politik i Sveriges Radio.

Det är ett försök att undgå att ta ansvar för den förda politiken, och det är ovärdigt ett regeringsparti. Romsons tårar och brasklappar kan ha varit nödvändiga för att blidka tillräckliga delar av riksdagsgruppen vars förståelse för regerandets realiteter förefaller vara lägre än partiledningens. Fridolins direkta sågning av den egna politiken är däremot oförsvarlig. Det går inte att föra en politik utan att också ta ansvar för den.

Intressant är att partiets väljare verkar reagera mer positivt på regeringens vändning än vad MP i riksdag och regering själva gör. Enligt en undersökning av Aftonbladet/Inizio tycker visserligen 27 procent av MP-väljarna att den nya överenskommelsen var fel, men 44 procent är positiva och resten, 29 procent, är osäkra. Ett måhända förvånande styrkebesked för en partiledning som själv upplever sig ha sålt sin själ.

För väljarnas del väger det sannolikt tyngre att regeringen förefaller ta något slags ansvar för situationen än att den håller fast vid dogmatiska övertygelser. Ideologisk nit trumfar sällan vardagens realiteter i väljarkåren. Och det är på det hela taget positivt att MP har gjort denna eftergift.

Frågan är dock hur MP ska hantera nästa åtgärdspaket. Det senaste åtgärdspaketet kan verka drastiskt men kommer inte att räcka. Anledningen till detta är enkel. Regeringen agerar visserligen mer och mer kraftfullt, men fortfarande endast reaktivt. Det är fortfarande krisens utveckling som dikterar politiken och inte tvärtom.

De åtgärder som beslutats ska dessutom genomföras så långsamt att de inte kommer att ha någon nämnvärd effekt på kort till medellång sikt. Exempelvis ska de hårdare reglerna som nyligen presenterades införas först i april nästa år. Det kommer alltså att bli värre innan det blir bättre. Och då kommer nya åtgärder att krävas, kanske då sådana som införs direkt.

S och MP ska redan ha förhandlat om att stänga gränsen helt och i enlighet med Moderaternas förslag sända tillbaka anländande till de EU-länder de uppenbarligen anländer från. Förmodligen är det just vad framtiden har i sitt politiska sköte.

Romson förklarade för Dagens Nyheter (26/11) att MP i sådana fall kommer att lämna regeringen: ”Det vore att gå över en gräns som är omöjlig att gå över”. Förmodligen är det sant. Gränsen för vad såväl MP som ett regeringssamarbete kan stå ut med förefaller vara uppnådd när vice statsministern gråter när hon presenterar regeringens politik.

Med MP ur vägen är det hög tid för Stefan Löfven att acceptera inviten från M om att gemensamt lösa situationen.

Daniel Persson/SNB

Partiets språkrör har protesterat högljutt. Miljöminister och nominell vice statsminister Åsa Romson grät som bekant under pressträffen när den nya politiken presenterades. Utbildningsminister Gustav Fridolin kallade tillfälliga uppehållstillstånd för ensamkommande minderåriga för oförsvarlig politik i Sveriges Radio.

Det är ett försök att undgå att ta ansvar för den förda politiken, och det är ovärdigt ett regeringsparti. Romsons tårar och brasklappar kan ha varit nödvändiga för att blidka tillräckliga delar av riksdagsgruppen vars förståelse för regerandets realiteter förefaller vara lägre än partiledningens. Fridolins direkta sågning av den egna politiken är däremot oförsvarlig. Det går inte att föra en politik utan att också ta ansvar för den.

Intressant är att partiets väljare verkar reagera mer positivt på regeringens vändning än vad MP i riksdag och regering själva gör. Enligt en undersökning av Aftonbladet/Inizio tycker visserligen 27 procent av MP-väljarna att den nya överenskommelsen var fel, men 44 procent är positiva och resten, 29 procent, är osäkra. Ett måhända förvånande styrkebesked för en partiledning som själv upplever sig ha sålt sin själ.

För väljarnas del väger det sannolikt tyngre att regeringen förefaller ta något slags ansvar för situationen än att den håller fast vid dogmatiska övertygelser. Ideologisk nit trumfar sällan vardagens realiteter i väljarkåren. Och det är på det hela taget positivt att MP har gjort denna eftergift.

Frågan är dock hur MP ska hantera nästa åtgärdspaket. Det senaste åtgärdspaketet kan verka drastiskt men kommer inte att räcka. Anledningen till detta är enkel. Regeringen agerar visserligen mer och mer kraftfullt, men fortfarande endast reaktivt. Det är fortfarande krisens utveckling som dikterar politiken och inte tvärtom.

De åtgärder som beslutats ska dessutom genomföras så långsamt att de inte kommer att ha någon nämnvärd effekt på kort till medellång sikt. Exempelvis ska de hårdare reglerna som nyligen presenterades införas först i april nästa år. Det kommer alltså att bli värre innan det blir bättre. Och då kommer nya åtgärder att krävas, kanske då sådana som införs direkt.

S och MP ska redan ha förhandlat om att stänga gränsen helt och i enlighet med Moderaternas förslag sända tillbaka anländande till de EU-länder de uppenbarligen anländer från. Förmodligen är det just vad framtiden har i sitt politiska sköte.

Romson förklarade för Dagens Nyheter (26/11) att MP i sådana fall kommer att lämna regeringen: ”Det vore att gå över en gräns som är omöjlig att gå över”. Förmodligen är det sant. Gränsen för vad såväl MP som ett regeringssamarbete kan stå ut med förefaller vara uppnådd när vice statsministern gråter när hon presenterar regeringens politik.

Med MP ur vägen är det hög tid för Stefan Löfven att acceptera inviten från M om att gemensamt lösa situationen.

Daniel Persson/SNB