2015-11-16 06:00

2015-11-16 11:54

Fortsätter mitt liv!

LEDARE

När ni läser detta har det gått drygt två dygn sedan terrorattentaten i Paris.

Antalet skakade och dödade uppgår till hundratals.

Franske presidenten har utlyst undantagstillstånd, stängt Frankrikes gränser och kallat in armén.

En enig västvärld har fördömt attackerna och en aldrig sinande rad av experter har lämnat sin bild av hur det kunde gå som det gick, vems fel det är, vilka konsekvenser det kan få och vilka slutsatser vi ska dra.

Jag har suttit som klistrad vid tv-apparaten, hoppat mellan olika tidningars hemsidor och förbannat att min franska inte är bättre än den är.

Det är svårt att greppa vidden av detta.

Tidigare har attentaten i Europa riktat sig mot specifika mål. Men fredagskvällens attentat i Paris har en ny dimension. Målen denna gång var offentliga platser.

Platser dit du går med dina vänner, släktingar, barn och respektive för att se på fotboll, lyssna på en konsert, ta en kopp kaffe eller några glas vin. Dit går du på din fritid för att ha det trevligt, njuta av livet och umgås.

Terrorns mål är att sprida skräck, och genom att slå till mot denna typ av offentliga platser så trappar de upp det kriget.

De vill skrämma oss. De vill att vi ska vara rädda för att leva.

Jag vet att det finns många anledningar till att vara rädd just nu. Jag vet att terroristerna kan slå till var och när som helst. Jag vet att de är specialister på att ”flyga under radarn”. En av terroristerna i Paris var född och uppvuxen i Frankrike och hade uppmärksammats av polisen för sin radikalisering, men den ansågs inte tillräcklig för att hålla honom under ständig uppsikt...

Någon av alla experter jag lyssnat på konstaterade kallt att detta är en miss av underrättelsetjänsten – en så uppenbart välorganiserad attack borde lämna synliga spår efter sig.

Just det. Myndighetens ansvar. Inte mitt som enskild medborgare.

För trots denna miss tänker jag fortsätta att tro på de ansvariga myndigheterna.

Jag har inga svar till andra, men jag har kommit fram till att det är det enda sätt jag kan hantera terrorattacken på. Jag ska fortsätta som jag gjort i hela mitt liv: att tro folk om gott. Min erfarenhet är att de allra flesta människor är snälla och vill väl.

Jag överlåter åt inrikesministern, utrikesministern, Säpo, polisen, tullen, EU, FN och de andra som har ett formellt ansvar att få stopp på vapensmugglingen, att avslöja terroristceller, att stoppa IS och andra organisationer, att lagföra de som återvänder till Sverige efter att de stridit för IS.

Att gå omkring och vara rädd, avstå från upplevelser och misstänka människor på grund av varifrån de kommer är helt enkelt inte ett alternativ för mig.

För då har de vunnit. Och det ska de inte få göra!!

Catarina Forsberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Antalet skakade och dödade uppgår till hundratals.

Franske presidenten har utlyst undantagstillstånd, stängt Frankrikes gränser och kallat in armén.

En enig västvärld har fördömt attackerna och en aldrig sinande rad av experter har lämnat sin bild av hur det kunde gå som det gick, vems fel det är, vilka konsekvenser det kan få och vilka slutsatser vi ska dra.

Jag har suttit som klistrad vid tv-apparaten, hoppat mellan olika tidningars hemsidor och förbannat att min franska inte är bättre än den är.

Det är svårt att greppa vidden av detta.

Tidigare har attentaten i Europa riktat sig mot specifika mål. Men fredagskvällens attentat i Paris har en ny dimension. Målen denna gång var offentliga platser.

Platser dit du går med dina vänner, släktingar, barn och respektive för att se på fotboll, lyssna på en konsert, ta en kopp kaffe eller några glas vin. Dit går du på din fritid för att ha det trevligt, njuta av livet och umgås.

Terrorns mål är att sprida skräck, och genom att slå till mot denna typ av offentliga platser så trappar de upp det kriget.

De vill skrämma oss. De vill att vi ska vara rädda för att leva.

Jag vet att det finns många anledningar till att vara rädd just nu. Jag vet att terroristerna kan slå till var och när som helst. Jag vet att de är specialister på att ”flyga under radarn”. En av terroristerna i Paris var född och uppvuxen i Frankrike och hade uppmärksammats av polisen för sin radikalisering, men den ansågs inte tillräcklig för att hålla honom under ständig uppsikt...

Någon av alla experter jag lyssnat på konstaterade kallt att detta är en miss av underrättelsetjänsten – en så uppenbart välorganiserad attack borde lämna synliga spår efter sig.

Just det. Myndighetens ansvar. Inte mitt som enskild medborgare.

För trots denna miss tänker jag fortsätta att tro på de ansvariga myndigheterna.

Jag har inga svar till andra, men jag har kommit fram till att det är det enda sätt jag kan hantera terrorattacken på. Jag ska fortsätta som jag gjort i hela mitt liv: att tro folk om gott. Min erfarenhet är att de allra flesta människor är snälla och vill väl.

Jag överlåter åt inrikesministern, utrikesministern, Säpo, polisen, tullen, EU, FN och de andra som har ett formellt ansvar att få stopp på vapensmugglingen, att avslöja terroristceller, att stoppa IS och andra organisationer, att lagföra de som återvänder till Sverige efter att de stridit för IS.

Att gå omkring och vara rädd, avstå från upplevelser och misstänka människor på grund av varifrån de kommer är helt enkelt inte ett alternativ för mig.

För då har de vunnit. Och det ska de inte få göra!!

Catarina Forsberg