2015-11-06 06:00

2015-11-06 06:00

Viktigast att berätta vad du vill

LEDARE

För mig har det alltid varit självklart att donera mina organ. Vad ska jag med dem till när jag är död?

Och jag tror faktiskt att det är på grund av hockeymålvakten Pelle Lindberg.

När han var på toppen av sin karriär omkom han i en trafikolycka och en hel hockeyvärld sörjde. Allra mest sörjde nog hans föräldrar som förlorade sin son alldeles för tidigt.

Men så en gång såg jag ett amerikanskt tv-program där de visade sin spiselkrans. Förutom bild på sonen fanns där också bilder på de människor som var i livet tack vare Pelle Lindberghs organ.

De berättade hur känslan av att hans död inte varit helt meningslös hjälpte dem att bearbeta och hantera sorgen.

I Sverige få man inte veta vem som fått ens organ – men anhöriga får reda på att ens hjärta, njurar, lever eller vad det nu är hjälper någon annan att leva vidare.

Jag kan inte föreställa mig annat än att det skulle vara en enorm hjälp för mig också om det outhärdligt otänkbara skulle inträffa.

För knappt tio år sedan var jag några meter ifrån att bli krossad av en tankbil i korsningen borta vid X-macken.

Då var jag 40 år gammal, och även om jag var långt ifrån i toppskick så är jag övertygad om att jag hade kunnat rädda några. Kanske någon som Barbro Eriksson som vi kunde läsa om i gårdagens tidning, kanske någon som är beroende av en dialysapparat för att överleva. Kanske .... Ja inte vet jag.

Det jag vet är att jag hur som helst inte hade haft någon som helst nytta av mina organ längre.

Jag tror på liv efter döden, men tror inte att jag behöver ha allt med mig dit.

Andra människor har en helt annan åsikt. De vill inte alls bli av med sina organ när de dör.

Och det har jag den absolut största respekt för.

Jag är absolut inte ute efter att pracka på någon min åsikt. Absolut inte.

Men jag tror att det finns ganska många som inte skulle ha något emot att donera organ, men som av olika anledningar inte tänkt så mycket på det, inte diskuterat med anhöriga eller registrerat sig.

Och det är trots allt detta som är det viktigaste.

Att tänka igenom. Att prata med dem som står dig nära så att de vet hur du vill ha det. Och om du landar i att du vill donera dina organ så anmäl dig till donationsregistret eller skaffa dig ett donationskort.

Det kan både rädda liv och bespara dina nära och kära mycket vånda och smärta som de verkligen inte behöver när de ska behöva hantera sorgen över din bortgång.

Så tänk efter, noga, och berätta sedan hur du vill ha det.

 

Catarina Forsberg

 

Och jag tror faktiskt att det är på grund av hockeymålvakten Pelle Lindberg.

När han var på toppen av sin karriär omkom han i en trafikolycka och en hel hockeyvärld sörjde. Allra mest sörjde nog hans föräldrar som förlorade sin son alldeles för tidigt.

Men så en gång såg jag ett amerikanskt tv-program där de visade sin spiselkrans. Förutom bild på sonen fanns där också bilder på de människor som var i livet tack vare Pelle Lindberghs organ.

De berättade hur känslan av att hans död inte varit helt meningslös hjälpte dem att bearbeta och hantera sorgen.

I Sverige få man inte veta vem som fått ens organ – men anhöriga får reda på att ens hjärta, njurar, lever eller vad det nu är hjälper någon annan att leva vidare.

Jag kan inte föreställa mig annat än att det skulle vara en enorm hjälp för mig också om det outhärdligt otänkbara skulle inträffa.

För knappt tio år sedan var jag några meter ifrån att bli krossad av en tankbil i korsningen borta vid X-macken.

Då var jag 40 år gammal, och även om jag var långt ifrån i toppskick så är jag övertygad om att jag hade kunnat rädda några. Kanske någon som Barbro Eriksson som vi kunde läsa om i gårdagens tidning, kanske någon som är beroende av en dialysapparat för att överleva. Kanske .... Ja inte vet jag.

Det jag vet är att jag hur som helst inte hade haft någon som helst nytta av mina organ längre.

Jag tror på liv efter döden, men tror inte att jag behöver ha allt med mig dit.

Andra människor har en helt annan åsikt. De vill inte alls bli av med sina organ när de dör.

Och det har jag den absolut största respekt för.

Jag är absolut inte ute efter att pracka på någon min åsikt. Absolut inte.

Men jag tror att det finns ganska många som inte skulle ha något emot att donera organ, men som av olika anledningar inte tänkt så mycket på det, inte diskuterat med anhöriga eller registrerat sig.

Och det är trots allt detta som är det viktigaste.

Att tänka igenom. Att prata med dem som står dig nära så att de vet hur du vill ha det. Och om du landar i att du vill donera dina organ så anmäl dig till donationsregistret eller skaffa dig ett donationskort.

Det kan både rädda liv och bespara dina nära och kära mycket vånda och smärta som de verkligen inte behöver när de ska behöva hantera sorgen över din bortgång.

Så tänk efter, noga, och berätta sedan hur du vill ha det.

 

Catarina Forsberg