2016-09-23 20:56

2016-09-23 20:56

50-årsjubileum för Nobelstadion

FOTBOLL: Kommunen uppmärksammar jubileumet i samband med KB Karlskogas hemmamatch mot Köping

Lars Kalin höll i pengarna till bygget och Bo Randén spelade i KB under den efterföljande storhetsperioden, 1970 var laget bara tre poäng från allsvenskt kval. Tidningen sammanförde profilerna och fick följa med på en högintressant 50-årsresa.

Fram till 1964 låg det en stor grusgrop i norra kanten av Rävåskullen.

– Jag kommer inte ihåg om det var verksamhet de sista åren. Men från min barndom... Jag bodde på Löten och farfar i Rosendal. När man gick förbi var det full verksamhet i grusgropen, minns Lars Kalin.

1964 tillträdde 25-årige Kalin som ekonomiansvarig på park- och idrottsförvaltningen. Året innan klubbades ett av decenniets största politiska beslut. Grusgropen skulle ersättas av en toppmodern idrottsanläggning.

En anläggning vi idag känner som Nobelstadion.

– När jag började i slutet av 1964 var de yttre förändringarna i gång. Byggnationen var intressant, att se hur maskinerna formade till slänterna. Det var jättekul att vara med från början, i princip, och följa hela bygget.

Artur Svensson var den starke mannen bakom Nobelstadion.

– Han var en suverän karl. Det var ett kul bygge. Jag jobbade med ekonomi- och personalfrågor, men man fick ofta vara med på annat också. Jag var med ute i gropen och satte nivåer och höjder.

Den 14 september 1966 invigdes den, med nationella mått, högklassiga idrottsarenan och det blev en rejäl folkfest.

”Var mycket jobb”

Drygt 8 000 personer såg invigningsföreställningen och tre dagar senare slog Sverige Norge med 5–4 i en B-landskamp på Nobelstadion.

– Inge Danielsson (8 mål på 17 A-landskamper och en säsong i Ajax) blev upptäckt i den matchen, har jag för mig.

Den dagen satt även 19-årige fotbollslöftet Bo Randén på läktaren och njöt av underhållningen.

För Randéns del öppnades en ny fotbollsvärld i och med Nobelstadion. När kommunen satsade så mycket pengar, sex miljoner, fanns det ett stort motkrav.

– Föreningarna skulle slås ihop och samsas och det förstår jag. Det var väldigt många fotbollsföreningar i Karlskoga och alla hade önskemål, det var mycket jobb, säger Lars Kalin.

– Karlskoga IF och IFK Bofors var de två elitföreningarna (båda spelade i division 2, dåvarande andradivisionen på 50-talet). De såg till att slå ihop dem, de trodde vi skulle få riktigt bra hockey- och fotbollslag då. Tror du inte det var så? säger Randén och tittar på Lasse Kalin.

– Jo, så var det.

Värvningsbomber

1963, samma år som beslutet att bygga Nobelstadion klubbades, bildades KB som en sammanslagning av Karlskoga och Bofors.

Bo Randén, som tidigare hade spelat med IFK Bofors på ett idrottsområde som låg där Stamparebacken ligger idag, fick från och med hösten 1966 spela sina matcher på en toppmodern arena.

– Det var stort. Det började lite mediokert 1967 och 1968, men 1969 kom satsningen. Jag vill nog påstå att en stark ledare som Ivar Lilja var helt avgörande.

Lilja – vars barnbarnsbarn David, Ida och Sara är stora idrottslöften – kom till Karlskoga från Dalarna i början av 60-talet och satte KB på fotbollskartan.

– Jag glömmer aldrig när han värvade Lars Heineman, Tord Grip, John Worbye och Niels Hüttel i ett svep. Aftonbladet, Expressen, varenda tidning var här, minns Bo Randén.

Lars Heinemann blev skyttekung i allsvenskan när Degerfors tog stora silvret 1963, hade gjort två A-landskamper och kom från en proffssejour i USA.

Tord Grip hade, förutom tre A-landskamper och ett mål i Sverigetröjan, även gjort 56 mål på 175 allsvenska matcher för Degerfors och AIK.

– Danskarna var riktiga klasspelare. De följde med Heineman från USA, de kunde inte åka hem till Danmark på grund av skatteskäl så de hamnade i KB i två år, säger Randén.

– Worbye var vänsterback och hade varit kapten i danska A-landslaget. Hüttel var mittfältare och jag tyckte han var den bäste av dem. Det är en av de bästa spelarna KB har haft.

Nära allsvenskt kval

Succén blev omedelbar.

– Vi vann trean solklart och gick upp i division 2, som var näst högsta serien.

Avancemanget bärgades, bland annat, tack vare två utklassningar mot en seriekonkurrent vid namn Immetorp.

– Vi vann med 6–0 på Källmossen, då lyckades jag göra två mål. På hösten vann vi med 9–0, då stod min tvillingbror i mål i Immetorp. Jag tror jag hade sju frilägen, men gjorde inget mål. De var bra, Immetorp, men de åkte ur då och vi gick upp, säger Randén.

– Jag tror fortfarande vi har publikrekordet på Källmossen. De lånade läktaren från hockeyn, det var runt 2 000–3 000 åskådare.

Framgången fortsatte, minst sagt, 1970.

– Vi var bara tre poäng från allsvenskt kval, vi slutade tvåa efter Skövde. Det är nog KB:s bästa år någonsin, säger Randén.

– Det var tufft att ta plats, vi hade ett kanonlag. Framför allt Lasse Heineman som är den, i särklass, bäste spelaren som har spelat i KB. Några år tidigare stod jag på Stora Valla varje match och tittade på Lasse och Tord. Sedan fick jag spela med dem, det var helt fantastiskt.

Över 7 000 åskådare

Karlskogalaget placerade sig före Degerfors IF den säsongen.

– Tänk dig att vi hade 3 000 i snitt på hemmamatcherna under storhetstiden. Publikrekordet ligger på 7 600–7 700 i ett derby mot Degerfors, jag tror det blev oavgjort i spöregnet. Det var en fantastisk match.

Bosse Randén A-lagsdebuterade i säsongsavslutningen 1965. Han representerade KB fram till 1977 och laget spelade i andradivisionen under hela perioden.

Klassiska Degerfors IF var, å andra sidan, nere och sladdade i division 3 på 70-talet.

– Vi var ofta ett mittenlag, men 1970 var exceptionellt, säger Randén.

Hur var du som spelare? Jag har hört rykten om högerforward...

– Främst vänster eller högerforward. Men jag var en allroundspelare, jag tror jag spelade på alla platser utom målvakt under åren i KB:s A-lag.

Vid sidan av KB:s division 2-matcher har Nobelstadion, bland annat, även stått som värd för flera landskamper på pojk- och ungdomsnivå och ett JSM i friidrott.

1997 var Karlskoga även en av arrangörsstäderna i fotbolls-EM för damer.

”Var positiva tider”

Att bygga, den 1966, toppmoderna idrottsanläggningen kostade sex miljoner kronor.

– Att bygga motsvarande anläggning i dag handlar om 100-tals miljoner. De bygger nytt i dag i alla fall, men jag tror inte det är kommunerna som står bakom det längre, säger Kalin.

– Det är nog lite blandat. Men det krävs starka ekonomiska muskler bakom, som du är inne på, säger Randén.

Lars Kalin berättar att det var helt andra ekonomiska förutsättningar i Karlskoga på 60-talet.

– Sex miljoner var mycket pengar, men det gick ihop i alla fall. Vi fick 600 000 över från anslagen, säger Kalin.

– Det var positiva tider, det gick bra för Bofors och då går det bra för Karlskoga. Bofors har haft stor inverkan på Karlskogas utveckling på idrottssidan.

Dåvarande tjänstemannen Kalin minns budgetsammanträdena på Drätselkontoret med glädje.

– Efter önskemålen kring nästa års budget frågad de vid några tillfällen om vi inte ville ha mer pengar, det fanns kvar. Nu är det andra tider, minns Kalin med ett leende.

– De här anläggningarna (Nobelstadion och Nobelhallen) hade aldrig kunnat komma till i ett senare skede. Politikerna på 60-talet hade absolut framtidstro, berömmer Bo Randén.

Hur minns du det politiska beslutet bakom bygget, Lars?

– Det måste ha varit positivt hela vägen.

Krossade DIF

Bo Randén avslutade sitt fotbollsspelande med sju säsonger i Fjugesta. Randén har gjort ytterligare 13 år i KB efter sin aktiva karriär – sju som ungdomsledare, fem som styrelsemedlem och ett som assisterande A-lagstränare.

Lars Kalin fortsatte att följa KB Karlskoga och blickade, jobbmässigt, fram mot ett bygge av än större dignitet. En hockeyarena vid namn Nobelhallen.

Tidningen följde med Kalin och Randén, två ansikten som alltid kommer förknippas med Nobelstadion, ut på gräsplanen.

– Det ser exakt likadant ut som för 50 år sedan, säger Kalin med ett leende.

Vad betyder Nobelstadion för er?

– Det är ju nostalgi. Av de 50 år som Nobelstadion har funnits har jag spenderat 23 här i olika roller. Det är klart det har varit mycket roligt, det allra roligaste var naturligtvis de tio åren som aktiv, säger Randén.

– Det händer att man träffar folk och pratar om att ”vad roligt det var i Nobelstadions barndom, då var det tryck”. Men inget varar för evigt, det har gått upp och ner för KB.

”Fortfarande fin”

Randén var involverad i en annan av föreningens stora uppåtgångar.

1990 krossade KB Degerfors med 4–0 i en av Nobelstadions mest klassiska matcher någonsin. Säsongen därpå var Randén assisterande tränare åt Carlos Gustavsson.

– KB hade ett riktigt bra lag då också med Mark Selmer, Gordon Langballe, Heinemanns grabb (Per) och Daniel Tjernström som debuterade det året (1991), säger Randén.

– Förhoppningsvis är framtiden ljus.

På lördagseftermiddagen uppmärksammar kommunen det stora jubileet i halvtid i division 3-matchen mellan KB och Köping. Det är fri entré till matchen.

Det har gått 50 år, 18 270 dagar för att vara exakt, sedan Lars Kalin och Bo Randén såg Sverige spöa Norge med 5–4 i den underhållande B-landskampen.

– Det är inte klokt, men när man tittar sig i spegeln inser man att det nog är sant, säger Kalin när han är tillbaka på Nobelstadion 52 år efter att han mätte höjder i grusgropen.

– Det jag är mest fascinerad över är att arenan fortfarande är så fin efter 50 år. Det säger mycket om vilken arena det var då, säger Randén.

Fram till 1964 låg det en stor grusgrop i norra kanten av Rävåskullen.

– Jag kommer inte ihåg om det var verksamhet de sista åren. Men från min barndom... Jag bodde på Löten och farfar i Rosendal. När man gick förbi var det full verksamhet i grusgropen, minns Lars Kalin.

1964 tillträdde 25-årige Kalin som ekonomiansvarig på park- och idrottsförvaltningen. Året innan klubbades ett av decenniets största politiska beslut. Grusgropen skulle ersättas av en toppmodern idrottsanläggning.

En anläggning vi idag känner som Nobelstadion.

– När jag började i slutet av 1964 var de yttre förändringarna i gång. Byggnationen var intressant, att se hur maskinerna formade till slänterna. Det var jättekul att vara med från början, i princip, och följa hela bygget.

Artur Svensson var den starke mannen bakom Nobelstadion.

– Han var en suverän karl. Det var ett kul bygge. Jag jobbade med ekonomi- och personalfrågor, men man fick ofta vara med på annat också. Jag var med ute i gropen och satte nivåer och höjder.

Den 14 september 1966 invigdes den, med nationella mått, högklassiga idrottsarenan och det blev en rejäl folkfest.

”Var mycket jobb”

Drygt 8 000 personer såg invigningsföreställningen och tre dagar senare slog Sverige Norge med 5–4 i en B-landskamp på Nobelstadion.

– Inge Danielsson (8 mål på 17 A-landskamper och en säsong i Ajax) blev upptäckt i den matchen, har jag för mig.

Den dagen satt även 19-årige fotbollslöftet Bo Randén på läktaren och njöt av underhållningen.

För Randéns del öppnades en ny fotbollsvärld i och med Nobelstadion. När kommunen satsade så mycket pengar, sex miljoner, fanns det ett stort motkrav.

– Föreningarna skulle slås ihop och samsas och det förstår jag. Det var väldigt många fotbollsföreningar i Karlskoga och alla hade önskemål, det var mycket jobb, säger Lars Kalin.

– Karlskoga IF och IFK Bofors var de två elitföreningarna (båda spelade i division 2, dåvarande andradivisionen på 50-talet). De såg till att slå ihop dem, de trodde vi skulle få riktigt bra hockey- och fotbollslag då. Tror du inte det var så? säger Randén och tittar på Lasse Kalin.

– Jo, så var det.

Värvningsbomber

1963, samma år som beslutet att bygga Nobelstadion klubbades, bildades KB som en sammanslagning av Karlskoga och Bofors.

Bo Randén, som tidigare hade spelat med IFK Bofors på ett idrottsområde som låg där Stamparebacken ligger idag, fick från och med hösten 1966 spela sina matcher på en toppmodern arena.

– Det var stort. Det började lite mediokert 1967 och 1968, men 1969 kom satsningen. Jag vill nog påstå att en stark ledare som Ivar Lilja var helt avgörande.

Lilja – vars barnbarnsbarn David, Ida och Sara är stora idrottslöften – kom till Karlskoga från Dalarna i början av 60-talet och satte KB på fotbollskartan.

– Jag glömmer aldrig när han värvade Lars Heineman, Tord Grip, John Worbye och Niels Hüttel i ett svep. Aftonbladet, Expressen, varenda tidning var här, minns Bo Randén.

Lars Heinemann blev skyttekung i allsvenskan när Degerfors tog stora silvret 1963, hade gjort två A-landskamper och kom från en proffssejour i USA.

Tord Grip hade, förutom tre A-landskamper och ett mål i Sverigetröjan, även gjort 56 mål på 175 allsvenska matcher för Degerfors och AIK.

– Danskarna var riktiga klasspelare. De följde med Heineman från USA, de kunde inte åka hem till Danmark på grund av skatteskäl så de hamnade i KB i två år, säger Randén.

– Worbye var vänsterback och hade varit kapten i danska A-landslaget. Hüttel var mittfältare och jag tyckte han var den bäste av dem. Det är en av de bästa spelarna KB har haft.

Nära allsvenskt kval

Succén blev omedelbar.

– Vi vann trean solklart och gick upp i division 2, som var näst högsta serien.

Avancemanget bärgades, bland annat, tack vare två utklassningar mot en seriekonkurrent vid namn Immetorp.

– Vi vann med 6–0 på Källmossen, då lyckades jag göra två mål. På hösten vann vi med 9–0, då stod min tvillingbror i mål i Immetorp. Jag tror jag hade sju frilägen, men gjorde inget mål. De var bra, Immetorp, men de åkte ur då och vi gick upp, säger Randén.

– Jag tror fortfarande vi har publikrekordet på Källmossen. De lånade läktaren från hockeyn, det var runt 2 000–3 000 åskådare.

Framgången fortsatte, minst sagt, 1970.

– Vi var bara tre poäng från allsvenskt kval, vi slutade tvåa efter Skövde. Det är nog KB:s bästa år någonsin, säger Randén.

– Det var tufft att ta plats, vi hade ett kanonlag. Framför allt Lasse Heineman som är den, i särklass, bäste spelaren som har spelat i KB. Några år tidigare stod jag på Stora Valla varje match och tittade på Lasse och Tord. Sedan fick jag spela med dem, det var helt fantastiskt.

Över 7 000 åskådare

Karlskogalaget placerade sig före Degerfors IF den säsongen.

– Tänk dig att vi hade 3 000 i snitt på hemmamatcherna under storhetstiden. Publikrekordet ligger på 7 600–7 700 i ett derby mot Degerfors, jag tror det blev oavgjort i spöregnet. Det var en fantastisk match.

Bosse Randén A-lagsdebuterade i säsongsavslutningen 1965. Han representerade KB fram till 1977 och laget spelade i andradivisionen under hela perioden.

Klassiska Degerfors IF var, å andra sidan, nere och sladdade i division 3 på 70-talet.

– Vi var ofta ett mittenlag, men 1970 var exceptionellt, säger Randén.

Hur var du som spelare? Jag har hört rykten om högerforward...

– Främst vänster eller högerforward. Men jag var en allroundspelare, jag tror jag spelade på alla platser utom målvakt under åren i KB:s A-lag.

Vid sidan av KB:s division 2-matcher har Nobelstadion, bland annat, även stått som värd för flera landskamper på pojk- och ungdomsnivå och ett JSM i friidrott.

1997 var Karlskoga även en av arrangörsstäderna i fotbolls-EM för damer.

”Var positiva tider”

Att bygga, den 1966, toppmoderna idrottsanläggningen kostade sex miljoner kronor.

– Att bygga motsvarande anläggning i dag handlar om 100-tals miljoner. De bygger nytt i dag i alla fall, men jag tror inte det är kommunerna som står bakom det längre, säger Kalin.

– Det är nog lite blandat. Men det krävs starka ekonomiska muskler bakom, som du är inne på, säger Randén.

Lars Kalin berättar att det var helt andra ekonomiska förutsättningar i Karlskoga på 60-talet.

– Sex miljoner var mycket pengar, men det gick ihop i alla fall. Vi fick 600 000 över från anslagen, säger Kalin.

– Det var positiva tider, det gick bra för Bofors och då går det bra för Karlskoga. Bofors har haft stor inverkan på Karlskogas utveckling på idrottssidan.

Dåvarande tjänstemannen Kalin minns budgetsammanträdena på Drätselkontoret med glädje.

– Efter önskemålen kring nästa års budget frågad de vid några tillfällen om vi inte ville ha mer pengar, det fanns kvar. Nu är det andra tider, minns Kalin med ett leende.

– De här anläggningarna (Nobelstadion och Nobelhallen) hade aldrig kunnat komma till i ett senare skede. Politikerna på 60-talet hade absolut framtidstro, berömmer Bo Randén.

Hur minns du det politiska beslutet bakom bygget, Lars?

– Det måste ha varit positivt hela vägen.

Krossade DIF

Bo Randén avslutade sitt fotbollsspelande med sju säsonger i Fjugesta. Randén har gjort ytterligare 13 år i KB efter sin aktiva karriär – sju som ungdomsledare, fem som styrelsemedlem och ett som assisterande A-lagstränare.

Lars Kalin fortsatte att följa KB Karlskoga och blickade, jobbmässigt, fram mot ett bygge av än större dignitet. En hockeyarena vid namn Nobelhallen.

Tidningen följde med Kalin och Randén, två ansikten som alltid kommer förknippas med Nobelstadion, ut på gräsplanen.

– Det ser exakt likadant ut som för 50 år sedan, säger Kalin med ett leende.

Vad betyder Nobelstadion för er?

– Det är ju nostalgi. Av de 50 år som Nobelstadion har funnits har jag spenderat 23 här i olika roller. Det är klart det har varit mycket roligt, det allra roligaste var naturligtvis de tio åren som aktiv, säger Randén.

– Det händer att man träffar folk och pratar om att ”vad roligt det var i Nobelstadions barndom, då var det tryck”. Men inget varar för evigt, det har gått upp och ner för KB.

”Fortfarande fin”

Randén var involverad i en annan av föreningens stora uppåtgångar.

1990 krossade KB Degerfors med 4–0 i en av Nobelstadions mest klassiska matcher någonsin. Säsongen därpå var Randén assisterande tränare åt Carlos Gustavsson.

– KB hade ett riktigt bra lag då också med Mark Selmer, Gordon Langballe, Heinemanns grabb (Per) och Daniel Tjernström som debuterade det året (1991), säger Randén.

– Förhoppningsvis är framtiden ljus.

På lördagseftermiddagen uppmärksammar kommunen det stora jubileet i halvtid i division 3-matchen mellan KB och Köping. Det är fri entré till matchen.

Det har gått 50 år, 18 270 dagar för att vara exakt, sedan Lars Kalin och Bo Randén såg Sverige spöa Norge med 5–4 i den underhållande B-landskampen.

– Det är inte klokt, men när man tittar sig i spegeln inser man att det nog är sant, säger Kalin när han är tillbaka på Nobelstadion 52 år efter att han mätte höjder i grusgropen.

– Det jag är mest fascinerad över är att arenan fortfarande är så fin efter 50 år. Det säger mycket om vilken arena det var då, säger Randén.

Bosse Randéns bästa KB-minnen

* Publikrekordet mot Degerfors i början av 70-talet: ”Regnet öste ner, jag tror det blev 1–1 eller 2–2. Det var runt 7 600-7 700 på Nobelstadion, det var en fantastisk match”.

* Svenska cupen-kvartsfinalen mot Malmö: ”Det var också i början av 70-talet, det var en stormatch på Nobelstadion. Malmö gick till final i Europacupen 1979 och hade ett riktigt bra lag, med ”Bosse” Larsson och flera landslagsmän. Vi förlorade med 0–5, det var aldrig något snack. Men det var bra gjort att ens gå fram till kvartsfinal”.

* 4–0-krossen i division 2-derbyt hemma mot Degerfors 1990: ”Det var bara någon vecka innan VM i Italien. Det var fullt på läktaren sluttningen var full. Det är inte många matcher den har varit det och vi vann med 4–0. Året efter var jag assisterande tränare till Carlos Gustavsson, som kom från Örebro. KB hade ett riktigt bra lag då också med Mark Selmer, Gordon Langballe, Heinemanns grabb och Daniel Tjernström debuterade det året”.

Källa: