2016-03-04 07:07

2016-03-04 07:07

Estoclet talar ut ommardrömssymptomen

ISHOCKEY: Hjärnskakningen gjorde honom extremt ljus- och ljudkänslig: "Deras fotsteg var som åska"

Adam Estoclet lämnade BIK på grund av hjärnskakningssymptom i november.
Med hjälp av theplayerstribune.com berättar centern nu öppenhjärtligt om sin nattsvarta tid.
– Jag är ett skal av mitt tidigare jag, skriver Estoclet.

AHL-meriterade Adam Estoclet anlände, efter 98 poäng på 75 matcher på två säsonger i Italien och Danmark, till BIK som tilltänkt förstecenter och offensiv ledare.

Minnesotasonen levde omedelbart upp till förväntningarna genom en imponerande försäsong. Men kort innan premiären åkte Estoclet på en lätt tackling mot huvudet på en träning.

– Det var en ospektakulär tackling. Men av någon anledning tog det mig tre sekunder innan jag kunde ta mig upp på fötterna, skriver Estoclet.

Han tog sig upp på isen, men han kände att något inte stod rätt till.

– Kommer du ihåg när klockan ringde på ”high school”? Det här händer ofta i hockey – i ett par sekunder. Det var bara det att den här gången ville det inte sluta.

Estoclet skriver att han inte gick till lagläkaren. Han hade ju minsann spelat med bruten käke och näsa under karriären. När han kom in till hallen en vecka senare var tillståndet kritiskt.

– Arenaljusen var bländande. Varje gång en lagkamrat missade målet och en puck träffade sargen var det som att en bomb small.

Visade klassen

Centerstjärnan berättar att han ”gjorde det enda rätta” efter detta och förklarade sina symptom för tränarna. Det bestämdes att han skulle ta ledigt i en månad.

– Jag satt i ett mörkt rum med hörlurar varenda dag. Jag gjorde ingenting.

Estoclet kom tillbaka till laget en månad senare – och lagets negativa trend vände med honom. Estoclet bidrog, bland annat med åtta offensiva poäng, till sju segrar på åtta matcher.

– Det enda problemet var att de inte visste vad som hände i mitt huvud. I slutet av match åtta var mina öron så känsliga för ljud att jag inte ens kunde vara i omklädningsrummet utan hörlurar.

Estoclet besökte flertalet läkare, men ingen kunde ge svar.

– Jag klandrar inte svenska läkare. Problemet är internationellt. Ingen kan se vad som pågår i din hjärna. Jag gick till kiropraktorer, osteopater, gjorde akupunktur och satt i flyttankar. Jag spenderade tusen dollar i vitaminaffären.

I slutet av november lämnade Estoclet Karlskoga för att fortsätta sin rehab hemma i USA. Drygt en månad senare firade, eller snarare genomled, sin första jul med familjen på tio år.

Hela tjocka släkten var samlad.

– Jag hörde folk som kom in genom dörren på övervåningen fråga: ”Vart är Adam?”. Ljudet av deras fotsteg var som åska, de förstörde min hjärna. Jag är menad att vara den professionella hockeyspelaren som berättar galna historier om mina äventyr som spelare i Europa. I stället gömde jag mig i källaren. Alla ljus var avslagna. Jag grät okontrollerbart.

Viktig rekommendation

Estoclet berättar att han började känna sig något bättre efter jul – och en dag fick han ett brev från en professor från hans tidigare collegeskola.

Den innehöll en rekommendation om en Doktor Kutcher, som var specialist på hjärnskakningar och hade startat en ny klinik i Michigan.

– När jag kom dit kunde jag nästan inte tro på vad jag såg. Det var ett pingisbord och framför bordet var det en elektrisk surfbräda. Bakom bordet var det en jättestor projektor som visade NHL. Jag tittade på honom som ett frågetecken.

– ”Du kommer förstå”, svarade han. Vi måste få alla dina sinnen att fungera som tandem igen. Det är så vi fixar dig.

Han skriver att första gången han stod på surfbrädan blev han så snurrig att han höll på att spy. Tre veckor senare samverkade Estoclets sinnen så bra att han kunde stå på surfbrädan och jonglera med tennisbollar och spela pingis utan att lida av sina tidigare symptom.

– I dag, sex månader efter att jag tog en rutintackling, är jag inte hundra procent. Men jag är ute ur ett extremt mörkt hål tack vare hjälp från Doktor Kutcher och hans team. Men det finns inget lyckligt slut här... Än.

– Jag har fortfarande dåliga dagar. Jag är, ibland, fortfarande rädd för att jag aldrig mer kommer spela hockey. Jag vaknar fortfarande upp varje dag och kämpar för att komma tillbaka till nivån jag var på innan tacklingen, både fysiskt och känslomässigt. Men samtidigt har jag blivit trygg i min rehab. Trygg i att jag kan och kommer bli bättre.

”Är ingen idiot”

Estoclet poängterar att han inte skriver hin historia för att klandra hockeyn eller propagera för att tacklingar ska förbjudas. Han skriver att han berättar sin historia för att upplysa de spelare, Adam tippar på hundra av hundra, som inte tar de tidiga hjärnskakningssymptomen på allvar och utan bara spelar vidare för att hjälpa laget.

Precis som han gjorde, vilket gjorde honom till ett ”skal av sitt tidigare jag”.

– Jag är ingen idiot. Jag förstår vad som händer. Jag har en ”Ivy League-degree”. Jag skulle kunna skaffa mig ett ”riktigt jobb” Jag skulle kunna gå vidare och aldrig spela hockey igen. Aldrig knyta skridskorna igen. Aldrig känna knastret av is under mina skenor. Aldrig höra skriket från 10 000 människor i en packad arena, som blir exalterade. Aldrig prickskjuta in ett övertidsmål och bli galen med grabbarna.

Rehaben har varit så lyckad att Estoclet har börjat drömma.

– Jag skulle kunna skaffa ett ”riktigt” jobb och sitta vid ett skrivbord och skriva mejl hela dagarna. Men vem försöker jag lura? Du kan inte ersätta kicken. Om en doktor sa att de kommande tio tacklingarna skulle kunna göra mig till en stekt grönsak skulle jag kanske vara övertygad.

– Men det kan de inte. Så jag håller mig positiv och självsäker på att jag kan komma tillbaka dit jag var. Att jag kommer bli hundra procent och få göra det jag älskar. Jag drömmer om det varje vaket ögonblick, skriver Estoclet.

Fotnot: Läs hela Adam Estoclets berättelse här: http://www.theplayerstribune.com/adam-estoclet-hockey-concussion/

AHL-meriterade Adam Estoclet anlände, efter 98 poäng på 75 matcher på två säsonger i Italien och Danmark, till BIK som tilltänkt förstecenter och offensiv ledare.

Minnesotasonen levde omedelbart upp till förväntningarna genom en imponerande försäsong. Men kort innan premiären åkte Estoclet på en lätt tackling mot huvudet på en träning.

– Det var en ospektakulär tackling. Men av någon anledning tog det mig tre sekunder innan jag kunde ta mig upp på fötterna, skriver Estoclet.

Han tog sig upp på isen, men han kände att något inte stod rätt till.

– Kommer du ihåg när klockan ringde på ”high school”? Det här händer ofta i hockey – i ett par sekunder. Det var bara det att den här gången ville det inte sluta.

Estoclet skriver att han inte gick till lagläkaren. Han hade ju minsann spelat med bruten käke och näsa under karriären. När han kom in till hallen en vecka senare var tillståndet kritiskt.

– Arenaljusen var bländande. Varje gång en lagkamrat missade målet och en puck träffade sargen var det som att en bomb small.

Visade klassen

Centerstjärnan berättar att han ”gjorde det enda rätta” efter detta och förklarade sina symptom för tränarna. Det bestämdes att han skulle ta ledigt i en månad.

– Jag satt i ett mörkt rum med hörlurar varenda dag. Jag gjorde ingenting.

Estoclet kom tillbaka till laget en månad senare – och lagets negativa trend vände med honom. Estoclet bidrog, bland annat med åtta offensiva poäng, till sju segrar på åtta matcher.

– Det enda problemet var att de inte visste vad som hände i mitt huvud. I slutet av match åtta var mina öron så känsliga för ljud att jag inte ens kunde vara i omklädningsrummet utan hörlurar.

Estoclet besökte flertalet läkare, men ingen kunde ge svar.

– Jag klandrar inte svenska läkare. Problemet är internationellt. Ingen kan se vad som pågår i din hjärna. Jag gick till kiropraktorer, osteopater, gjorde akupunktur och satt i flyttankar. Jag spenderade tusen dollar i vitaminaffären.

I slutet av november lämnade Estoclet Karlskoga för att fortsätta sin rehab hemma i USA. Drygt en månad senare firade, eller snarare genomled, sin första jul med familjen på tio år.

Hela tjocka släkten var samlad.

– Jag hörde folk som kom in genom dörren på övervåningen fråga: ”Vart är Adam?”. Ljudet av deras fotsteg var som åska, de förstörde min hjärna. Jag är menad att vara den professionella hockeyspelaren som berättar galna historier om mina äventyr som spelare i Europa. I stället gömde jag mig i källaren. Alla ljus var avslagna. Jag grät okontrollerbart.

Viktig rekommendation

Estoclet berättar att han började känna sig något bättre efter jul – och en dag fick han ett brev från en professor från hans tidigare collegeskola.

Den innehöll en rekommendation om en Doktor Kutcher, som var specialist på hjärnskakningar och hade startat en ny klinik i Michigan.

– När jag kom dit kunde jag nästan inte tro på vad jag såg. Det var ett pingisbord och framför bordet var det en elektrisk surfbräda. Bakom bordet var det en jättestor projektor som visade NHL. Jag tittade på honom som ett frågetecken.

– ”Du kommer förstå”, svarade han. Vi måste få alla dina sinnen att fungera som tandem igen. Det är så vi fixar dig.

Han skriver att första gången han stod på surfbrädan blev han så snurrig att han höll på att spy. Tre veckor senare samverkade Estoclets sinnen så bra att han kunde stå på surfbrädan och jonglera med tennisbollar och spela pingis utan att lida av sina tidigare symptom.

– I dag, sex månader efter att jag tog en rutintackling, är jag inte hundra procent. Men jag är ute ur ett extremt mörkt hål tack vare hjälp från Doktor Kutcher och hans team. Men det finns inget lyckligt slut här... Än.

– Jag har fortfarande dåliga dagar. Jag är, ibland, fortfarande rädd för att jag aldrig mer kommer spela hockey. Jag vaknar fortfarande upp varje dag och kämpar för att komma tillbaka till nivån jag var på innan tacklingen, både fysiskt och känslomässigt. Men samtidigt har jag blivit trygg i min rehab. Trygg i att jag kan och kommer bli bättre.

”Är ingen idiot”

Estoclet poängterar att han inte skriver hin historia för att klandra hockeyn eller propagera för att tacklingar ska förbjudas. Han skriver att han berättar sin historia för att upplysa de spelare, Adam tippar på hundra av hundra, som inte tar de tidiga hjärnskakningssymptomen på allvar och utan bara spelar vidare för att hjälpa laget.

Precis som han gjorde, vilket gjorde honom till ett ”skal av sitt tidigare jag”.

– Jag är ingen idiot. Jag förstår vad som händer. Jag har en ”Ivy League-degree”. Jag skulle kunna skaffa mig ett ”riktigt jobb” Jag skulle kunna gå vidare och aldrig spela hockey igen. Aldrig knyta skridskorna igen. Aldrig känna knastret av is under mina skenor. Aldrig höra skriket från 10 000 människor i en packad arena, som blir exalterade. Aldrig prickskjuta in ett övertidsmål och bli galen med grabbarna.

Rehaben har varit så lyckad att Estoclet har börjat drömma.

– Jag skulle kunna skaffa ett ”riktigt” jobb och sitta vid ett skrivbord och skriva mejl hela dagarna. Men vem försöker jag lura? Du kan inte ersätta kicken. Om en doktor sa att de kommande tio tacklingarna skulle kunna göra mig till en stekt grönsak skulle jag kanske vara övertygad.

– Men det kan de inte. Så jag håller mig positiv och självsäker på att jag kan komma tillbaka dit jag var. Att jag kommer bli hundra procent och få göra det jag älskar. Jag drömmer om det varje vaket ögonblick, skriver Estoclet.

Fotnot: Läs hela Adam Estoclets berättelse här: http://www.theplayerstribune.com/adam-estoclet-hockey-concussion/