2016-02-07 15:44

2016-02-07 16:14

Bytt åsikt om innebandy

TOMAS NILSSON

Innebandy går snabbt, väldigt snabbt, och bjuder på många mål. Förmågan att hantera klubba och boll är hos många spelare på en sådan nivå att jag inte begriper hur de gör. Den inställningen har jag alltid haft till sporten.
Men; det har ändå saknats något för mig under många år – något som gjort att jag inte räknat innebandy som någon av mina favoritsporter.

Det har varit alldeles för mycket basket över reglerna. Det har känts som att det räcker att någon kommer lite för nära en motståndare så blir det frislag. Nu förenklade jag kraftigt, ska medges, men åt det hållet har det varit vilket gjort att det dels blivit ”sönderblåsta” matcher, och dels för lite närkontakt på planen. På senare tid, inte minst de matcher jag sett den här och förra säsongen, är känslan att det tillåts ett betydligt mer fysiskt spel – inte fult – vilket gör att innebandyn får ytterligare ett värde för mig som åskådare.

Naturligtvis ska det inte vara som det alldeles för många gånger är inom hockeyn, speciellt nu när det drar ihop sig till slutspel, att det mesta tillåts, att hakningar och fasthållningar bara någon enstaka gång ger utvisningar vilket gör att det blir lägre tempo och sämre spelare gynnas. När de skickligare spelarna stoppas regelvidrigt gör det att vi som gillar både regelrätta och hårda tacklingar och öppnande passningar eller dragningar inte får det vi vill ha. Att innebandyn blivit tuffare är bara bra då det hålls inom en rimlig nivå. Den balansgången är inte lätt att hålla, att hitta en medelväg som gör att det blir hårdare än det varit förr men ändå inte destruktivt och spelförstörande som det för ofta blir inom hockeyn.

Derbyna mellan Karlskoga och Degerfors innehåller mycket prestige. Storebror Karlskoga mot Lillebror Degerfors. Det var först förra säsongen Degerfors tog sig upp på samma nivå som Karlskoga. De tre tidigare derbykamperna, där Karlskoga tagit två segrar och Degerfors vann sin hemmamatch förra vintern, har samtliga varit täta och spännande. Nu var klasskillnaden för stor för att den rätta pulsen skulle infinna sig; 18–3 till Karlskoga efter 11–0 i sista perioden.

Med tanke på det var det mycket mer spännande, givande och underhållande att se Karlskoga slå Skattkärr efter förlängning för tre veckor sedan.

Degerfors, där allt för få spelare kan/vill lägga ner den tid som krävs vilket märks mer och mer ju längre matcherna pågår, är ett tydligt tecken på att det just nu inte finns plats för två herrlag på den här nivån. Och nästa säsong är Degerfors sannolikt nere i trean igen – vilket skapar utmärkta möjligheter till ett nära samarbete för innebandyns bästa.

I allt för många år har spelarna gått fram och tillbaka mellan klubbarna och det har inte gett några sportsliga resultat att tala om. Nu kommer allt fler yngre förmågor upp, spelare som kan göra att det finns grund för ett lag högre än division 2 och ett i tvåan på sikt. För min tydliga känsla är att Karlskoga har ett flertal ledare som verkligen vill och kan göra något bra och Degerfors har inte minst Daniel Fallholm som gjort så mycket nytta genom åren, fortfarande gör och alldeles säkert kan och vill göra även framöver.

Jag tror att de här framsynta ledarna hittar samarbetsformer som passar alla inblandader parter och med lag på högre nivå är jag övertygad om att jag kommer att gilla innebandy ännu mer.

Det har varit alldeles för mycket basket över reglerna. Det har känts som att det räcker att någon kommer lite för nära en motståndare så blir det frislag. Nu förenklade jag kraftigt, ska medges, men åt det hållet har det varit vilket gjort att det dels blivit ”sönderblåsta” matcher, och dels för lite närkontakt på planen. På senare tid, inte minst de matcher jag sett den här och förra säsongen, är känslan att det tillåts ett betydligt mer fysiskt spel – inte fult – vilket gör att innebandyn får ytterligare ett värde för mig som åskådare.

Naturligtvis ska det inte vara som det alldeles för många gånger är inom hockeyn, speciellt nu när det drar ihop sig till slutspel, att det mesta tillåts, att hakningar och fasthållningar bara någon enstaka gång ger utvisningar vilket gör att det blir lägre tempo och sämre spelare gynnas. När de skickligare spelarna stoppas regelvidrigt gör det att vi som gillar både regelrätta och hårda tacklingar och öppnande passningar eller dragningar inte får det vi vill ha. Att innebandyn blivit tuffare är bara bra då det hålls inom en rimlig nivå. Den balansgången är inte lätt att hålla, att hitta en medelväg som gör att det blir hårdare än det varit förr men ändå inte destruktivt och spelförstörande som det för ofta blir inom hockeyn.

Derbyna mellan Karlskoga och Degerfors innehåller mycket prestige. Storebror Karlskoga mot Lillebror Degerfors. Det var först förra säsongen Degerfors tog sig upp på samma nivå som Karlskoga. De tre tidigare derbykamperna, där Karlskoga tagit två segrar och Degerfors vann sin hemmamatch förra vintern, har samtliga varit täta och spännande. Nu var klasskillnaden för stor för att den rätta pulsen skulle infinna sig; 18–3 till Karlskoga efter 11–0 i sista perioden.

Med tanke på det var det mycket mer spännande, givande och underhållande att se Karlskoga slå Skattkärr efter förlängning för tre veckor sedan.

Degerfors, där allt för få spelare kan/vill lägga ner den tid som krävs vilket märks mer och mer ju längre matcherna pågår, är ett tydligt tecken på att det just nu inte finns plats för två herrlag på den här nivån. Och nästa säsong är Degerfors sannolikt nere i trean igen – vilket skapar utmärkta möjligheter till ett nära samarbete för innebandyns bästa.

I allt för många år har spelarna gått fram och tillbaka mellan klubbarna och det har inte gett några sportsliga resultat att tala om. Nu kommer allt fler yngre förmågor upp, spelare som kan göra att det finns grund för ett lag högre än division 2 och ett i tvåan på sikt. För min tydliga känsla är att Karlskoga har ett flertal ledare som verkligen vill och kan göra något bra och Degerfors har inte minst Daniel Fallholm som gjort så mycket nytta genom åren, fortfarande gör och alldeles säkert kan och vill göra även framöver.

Jag tror att de här framsynta ledarna hittar samarbetsformer som passar alla inblandader parter och med lag på högre nivå är jag övertygad om att jag kommer att gilla innebandy ännu mer.