2017-07-16 15:41

2017-07-16 15:42

Olle Söderbergs gestaltning är femstjärnig

TEATER: Den politiske kannstöparen är aktuell, tänkvärd och mycket underhållande

Den som likt Herman von Bremen läser boken Den politiska lutfisken alltför ingående riskerar att gå vilse. Det inser Herman så småningom när han konstaterar att det är stor skillnad på att ha makt och att resonera om makt.

Den politiske kannstöparen av Ludvig Holberg är Teater Nolbys tionde sommarproduktion och en av de klart bästa. Ensemblen är på tårna och föreställningen är färdig och välspelad redan vid premiären. Gunnar Hjorths musik finns där så gott som hela tiden. Aldrig påträngande, enbart understödjande och drivande. Handlingen utspelas i Hamburg och tiden är 1722. Samma år som Ludvig Holberg skrev pjäsen. Teater Nolby har de senaste åren satsat rejält på spejsad klädsel men lyckas trots det nå ännu högre denna gång. Det är osannolika hattar, genomtänkta detaljer, vackra bildrika tyger, allt väldigt smakfullt sammansatt. Galet, absurt och fnitterframkallande.

Hamburg först

Annars är tiden inget hinder eftersom David Levi i sin nyöversättning plockat in nutida företeelser. Ingen kan väl missa budskapet när Herman skriker Hamburg först! Hamburg först! eller när betjänten Henrich talar om alternativ inkomst. Och även om David Levi bytt kön på en del pjäsfigurer går det inte att undvika ett brett leende när mor och dotter - som ska föreställa rådsherrar - visar att manspreading kunde förekomma långt innan företeelsen förbjöds i New York och Madrid. Språket är också fräscht och påhittigt, som att döpa en tulltjänsteman till Påskikare.

Aktuell och tänkvärd

Den politiske kannstöparen i Teater Nolbys skepnad är kort sagt oerhört aktuell och tänkvärd. Och det är kvinnorna som använder sin klokhet och kunskap för att avhjälpa dårskapen hos framför allt Herman. Det krävs nämligen hjärta och hjärna för att styra en stad och det borde - säger Geske - vara den med störst medkänsla och kunskap som styr såväl familjen som staden. Ett gäng avundsjuka, självgoda och inbilska klantskallar blir inga goda makthavare vare sig de är tiggare, adelsmän eller skråmästare.

Pjäsen rullar igång med en tvekande Antonio som är kär i Hermans och Geskes dotter. Men Herman vill ha en politicus som svärson och nöjer sig inte med en hjulmakare. Herman försummar jobbet som kannstöpare och lägger all möda på det collegium politicus där ett antal skråmästare möts för att diskutera varför inte städer som Wien och Prag har en flotta. Är Paris en sjöstad? Bordeaux uttalas Borås och frågan är om Hamburg ska börja handla med Indien eller Grönland.

Femstjärnig

Herman är någon sorts ledare för collegiet och för att bota honom från drömmarna och dårskapen utsätts han för ett spratt. Herman tror att han utsetts till borgmästare och lägger sig till med en rad uppblåsta later.

Det skulle inte bli så bra om det inte vore för Olle Söderberg. Hans gestaltning av den monumentalt självgode Herman är femstjärnig. För trots sin magnifika tilltro till sin egen förträfflighet lyser tvivlet fram här och där och allt är avläsbart i Hermans nuna. Denne Herman orerar och går på när han tycker sig vara på säker mark men förvandlas till en blyg och osäker skolpojke när han ställs inför problem som han förväntas lösa eftersom maktens sötma kan kräva hårt jobb. Det är inte alldeles enkelt att få så motstridiga sidor att gå ihop och bli trovärdiga men det löser Olle Söderberg alldeles lysande. Han är föreställningens lok men understöds av övriga i ensemblen som alla fyller sina roller på ett utmärkt sätt. Giovanni Falcone gör några skarpskurna porträtt och Henrik Sjöman ser som betjänten Henrich till att lägga upp bollarna för sin husbonde. Rak och frank och kanske inte alldeles smart.

Klös i repliken

Ser man till de yngre har Linn Norén tagit några temperamentsfulla kliv framåt. Det är klös i repliken, inte minst när hon skäller på Henrich, och Fia Jacobsson kommer ifrån sin Nolbydebut med all heder.

Den politiske kannstöparen av Ludvig Holberg är Teater Nolbys tionde sommarproduktion och en av de klart bästa. Ensemblen är på tårna och föreställningen är färdig och välspelad redan vid premiären. Gunnar Hjorths musik finns där så gott som hela tiden. Aldrig påträngande, enbart understödjande och drivande. Handlingen utspelas i Hamburg och tiden är 1722. Samma år som Ludvig Holberg skrev pjäsen. Teater Nolby har de senaste åren satsat rejält på spejsad klädsel men lyckas trots det nå ännu högre denna gång. Det är osannolika hattar, genomtänkta detaljer, vackra bildrika tyger, allt väldigt smakfullt sammansatt. Galet, absurt och fnitterframkallande.

Hamburg först

Annars är tiden inget hinder eftersom David Levi i sin nyöversättning plockat in nutida företeelser. Ingen kan väl missa budskapet när Herman skriker Hamburg först! Hamburg först! eller när betjänten Henrich talar om alternativ inkomst. Och även om David Levi bytt kön på en del pjäsfigurer går det inte att undvika ett brett leende när mor och dotter - som ska föreställa rådsherrar - visar att manspreading kunde förekomma långt innan företeelsen förbjöds i New York och Madrid. Språket är också fräscht och påhittigt, som att döpa en tulltjänsteman till Påskikare.

Aktuell och tänkvärd

Den politiske kannstöparen i Teater Nolbys skepnad är kort sagt oerhört aktuell och tänkvärd. Och det är kvinnorna som använder sin klokhet och kunskap för att avhjälpa dårskapen hos framför allt Herman. Det krävs nämligen hjärta och hjärna för att styra en stad och det borde - säger Geske - vara den med störst medkänsla och kunskap som styr såväl familjen som staden. Ett gäng avundsjuka, självgoda och inbilska klantskallar blir inga goda makthavare vare sig de är tiggare, adelsmän eller skråmästare.

Pjäsen rullar igång med en tvekande Antonio som är kär i Hermans och Geskes dotter. Men Herman vill ha en politicus som svärson och nöjer sig inte med en hjulmakare. Herman försummar jobbet som kannstöpare och lägger all möda på det collegium politicus där ett antal skråmästare möts för att diskutera varför inte städer som Wien och Prag har en flotta. Är Paris en sjöstad? Bordeaux uttalas Borås och frågan är om Hamburg ska börja handla med Indien eller Grönland.

Femstjärnig

Herman är någon sorts ledare för collegiet och för att bota honom från drömmarna och dårskapen utsätts han för ett spratt. Herman tror att han utsetts till borgmästare och lägger sig till med en rad uppblåsta later.

Det skulle inte bli så bra om det inte vore för Olle Söderberg. Hans gestaltning av den monumentalt självgode Herman är femstjärnig. För trots sin magnifika tilltro till sin egen förträfflighet lyser tvivlet fram här och där och allt är avläsbart i Hermans nuna. Denne Herman orerar och går på när han tycker sig vara på säker mark men förvandlas till en blyg och osäker skolpojke när han ställs inför problem som han förväntas lösa eftersom maktens sötma kan kräva hårt jobb. Det är inte alldeles enkelt att få så motstridiga sidor att gå ihop och bli trovärdiga men det löser Olle Söderberg alldeles lysande. Han är föreställningens lok men understöds av övriga i ensemblen som alla fyller sina roller på ett utmärkt sätt. Giovanni Falcone gör några skarpskurna porträtt och Henrik Sjöman ser som betjänten Henrich till att lägga upp bollarna för sin husbonde. Rak och frank och kanske inte alldeles smart.

Klös i repliken

Ser man till de yngre har Linn Norén tagit några temperamentsfulla kliv framåt. Det är klös i repliken, inte minst när hon skäller på Henrich, och Fia Jacobsson kommer ifrån sin Nolbydebut med all heder.