2016-10-04 09:33

2016-10-04 09:33

Rövelen! Bör upplevas!

TEATER: Länsteaterns Ubu spränger gränser

När publiken tar plats i salongen sitter två figurer framför ridån och läser tidning. En man läser Kattliv och flinar halvdumt samtidigt som han pekar på en bild av en näpen katt och säger vill ha medan kvinnan ägnar sig åt skvallerlektyr. Båda poserar glatt inför publikens mobilkameror.

Det är så Länsteaterns föreställning Ubu inleds och den som får för sig att det här nog blir en trivsam kväll känner inte till Alfred Jarry. Och inte Erik Holmström heller. Erik Holmström står för regi och bearbetning och han har använt sig av två av de pjäser där Far Ubu förekommer, nämligen Kung Ubu och Den fjättrade Ubu. Kung Ubu hade urpremiär i Paris 10 december 1896 och föreställningen lär ha stoppats efter första ordet och skandalen var ett faktum. Detta ord är i Sture Pyks översättning Rövelen! uttalat av Far Ubu och sedan skvätter det av allusioner på skit, anus och ringmuskel, gärna sprängd, under hela första akten. Far Ubu håller ett tal där han under diabolisk ljussättning nämner skit säkerligen 50-talet gånger, dock med olika prefix. Ett par av de mer innovativa är gourmetskit och palliativ skit. Dessutom laddas föreställningen med ett antal kaskadspyor ut över rampen mot publiken så i det sammanhanget blir några latexdockor med ståfräs - som för övrigt tycks utnyttjas väl - inte mycket att höja på ögonbrynen över.

Banbrytande pjäs

Alfred Jarry är en förgrundsfigur inom den absurda eller surrealistiska teatern och Kung Ubu har klassikerstatus. Jarry var ute efter att provocera och hans Far Ubu är en sniken, makthungrig, oerhört feg, illaluktande och manipulativ typ som av sin moatjé, Mor Ubu, hetsas till att mörda den polske kungen. Mor Ubu följer i Lady Macbeths fortspår medan Far Ubu inte har någon resning alls. Det är helt i sin ordning. Bänkgrannarna kom inte tillbaka till andra akten och andra klagade vid fikat över vad de upplevt. Men det tycker jag är konstigt för den som går och ser Ubu kan inte förvänta sig att Trivsel-Torsten ska bjuda på mellanmjölk. Den fråga man snarare ska ställa sig är vad som kan chockera en publik i dag. Gränsen för vad som är riktigt upprörande är inte fast utan förflyttas ständigt och påverkas bland annat av hur utbredd moralpaniken är. Länsteatern och Erik Holmström gör sitt bästa för att testa den gränsen och deras Ubu är en fjärt i fejan på den pryda bourgeoisien och alla som tror att teater alltid är något fiiint. Det var för övrigt efter första aktens slutscen när Mor Ubu med hjälp av två svartklädda Linus på linjen-figurer lyftes upp och lättade på trycket till tonerna av Halleluja-kören ur Händels Messias som bänkgrannarna fick nog. Inte ens träsktrollet Shrek, vars grönskimrande fjärt lockade till leenden på Wermlandsoperan, hade haft en chans mot detta magnifika pruttfyrverkeri.

Å andra sidan är det här en föreställning med massor av geniala infall, dråplig komik, fantasifulla kostymer och häftiga scenbilder. Och även de ogenerat osmakliga infallen är genomtänkta och utstuderat skickligt genomförda.

Samhällskritisk åder

Det finns en subversiv tanke bakom utförandet, någonting i gestaltandet som går på tvärs mot det aktuella sammanhanget. Det finns också en starkt samhällskritisk åder i föreställningen, inte minst i andra akten när Far Ubu tröttnat på att vara kung och att döda och i stället väljer att vara slav. Han vill tjäna. Då kan det heta: Vi kan göra vad vi vill - även lyda. Vi kan gå vart vi vill - även i fängelse. Slaveri är frihet och plötsligt är Alfred Jarry 40-50 år före George Orwells nyspråk.

Och det blinkas åt många olika håll. Den polske kungens söner heter Boleslav, Dudinslav och Allyouneedislove. Och när Dudinslav likt en kung Arthur ska hämta sin variant av svärdet Excalibur är lösningen rent Monty Pythonsk. Men det allra bästa är nog den musik och de sånger som plockas in här och där i föreställningen. Det sker på ett sätt som inte ligger långt från Dennis Potters banbrytande mästerverk Pennies from Heaven från slutet av 1970-talet.

Men här är musiken bredare. Canneloni Macaroni och godisregn följs av tal om att höja skatter. Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla framförs med Mellofläkt och rök, E-Types This is the way har sin plats liksom Ballad of the Green Berets, först framförd av sergeanten Barry Sadler. Run to the hills av Iron Maiden, Av längtan till dig och ledmotivet ur Dallas är sinnrikt infogade och en slinga ur Buranovskije Babushkis Party for Everybody från Eurovisionfinalen 2012 sitter som en smäck. Det är riktigt bra och Länsteatern har en ensemble som sjunger utmärkt och även i övrigt visar stor lyhördhet för texten och alla rabulistiska excesser. Och slutscenen med Louis Armstrong-hiten What a wonderful world är grymt ironisk mot bakgrund av vad som just utspelats framför våra ögon. Ett finger mot fagert tal av alla slags makthavare. Så det finns trots allt många goda skäl att se den här föreställningen. Ett av de tyngsta är att det lär dröja innan något liknande visas igen.

Det är så Länsteaterns föreställning Ubu inleds och den som får för sig att det här nog blir en trivsam kväll känner inte till Alfred Jarry. Och inte Erik Holmström heller. Erik Holmström står för regi och bearbetning och han har använt sig av två av de pjäser där Far Ubu förekommer, nämligen Kung Ubu och Den fjättrade Ubu. Kung Ubu hade urpremiär i Paris 10 december 1896 och föreställningen lär ha stoppats efter första ordet och skandalen var ett faktum. Detta ord är i Sture Pyks översättning Rövelen! uttalat av Far Ubu och sedan skvätter det av allusioner på skit, anus och ringmuskel, gärna sprängd, under hela första akten. Far Ubu håller ett tal där han under diabolisk ljussättning nämner skit säkerligen 50-talet gånger, dock med olika prefix. Ett par av de mer innovativa är gourmetskit och palliativ skit. Dessutom laddas föreställningen med ett antal kaskadspyor ut över rampen mot publiken så i det sammanhanget blir några latexdockor med ståfräs - som för övrigt tycks utnyttjas väl - inte mycket att höja på ögonbrynen över.

Banbrytande pjäs

Alfred Jarry är en förgrundsfigur inom den absurda eller surrealistiska teatern och Kung Ubu har klassikerstatus. Jarry var ute efter att provocera och hans Far Ubu är en sniken, makthungrig, oerhört feg, illaluktande och manipulativ typ som av sin moatjé, Mor Ubu, hetsas till att mörda den polske kungen. Mor Ubu följer i Lady Macbeths fortspår medan Far Ubu inte har någon resning alls. Det är helt i sin ordning. Bänkgrannarna kom inte tillbaka till andra akten och andra klagade vid fikat över vad de upplevt. Men det tycker jag är konstigt för den som går och ser Ubu kan inte förvänta sig att Trivsel-Torsten ska bjuda på mellanmjölk. Den fråga man snarare ska ställa sig är vad som kan chockera en publik i dag. Gränsen för vad som är riktigt upprörande är inte fast utan förflyttas ständigt och påverkas bland annat av hur utbredd moralpaniken är. Länsteatern och Erik Holmström gör sitt bästa för att testa den gränsen och deras Ubu är en fjärt i fejan på den pryda bourgeoisien och alla som tror att teater alltid är något fiiint. Det var för övrigt efter första aktens slutscen när Mor Ubu med hjälp av två svartklädda Linus på linjen-figurer lyftes upp och lättade på trycket till tonerna av Halleluja-kören ur Händels Messias som bänkgrannarna fick nog. Inte ens träsktrollet Shrek, vars grönskimrande fjärt lockade till leenden på Wermlandsoperan, hade haft en chans mot detta magnifika pruttfyrverkeri.

Å andra sidan är det här en föreställning med massor av geniala infall, dråplig komik, fantasifulla kostymer och häftiga scenbilder. Och även de ogenerat osmakliga infallen är genomtänkta och utstuderat skickligt genomförda.

Samhällskritisk åder

Det finns en subversiv tanke bakom utförandet, någonting i gestaltandet som går på tvärs mot det aktuella sammanhanget. Det finns också en starkt samhällskritisk åder i föreställningen, inte minst i andra akten när Far Ubu tröttnat på att vara kung och att döda och i stället väljer att vara slav. Han vill tjäna. Då kan det heta: Vi kan göra vad vi vill - även lyda. Vi kan gå vart vi vill - även i fängelse. Slaveri är frihet och plötsligt är Alfred Jarry 40-50 år före George Orwells nyspråk.

Och det blinkas åt många olika håll. Den polske kungens söner heter Boleslav, Dudinslav och Allyouneedislove. Och när Dudinslav likt en kung Arthur ska hämta sin variant av svärdet Excalibur är lösningen rent Monty Pythonsk. Men det allra bästa är nog den musik och de sånger som plockas in här och där i föreställningen. Det sker på ett sätt som inte ligger långt från Dennis Potters banbrytande mästerverk Pennies from Heaven från slutet av 1970-talet.

Men här är musiken bredare. Canneloni Macaroni och godisregn följs av tal om att höja skatter. Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla framförs med Mellofläkt och rök, E-Types This is the way har sin plats liksom Ballad of the Green Berets, först framförd av sergeanten Barry Sadler. Run to the hills av Iron Maiden, Av längtan till dig och ledmotivet ur Dallas är sinnrikt infogade och en slinga ur Buranovskije Babushkis Party for Everybody från Eurovisionfinalen 2012 sitter som en smäck. Det är riktigt bra och Länsteatern har en ensemble som sjunger utmärkt och även i övrigt visar stor lyhördhet för texten och alla rabulistiska excesser. Och slutscenen med Louis Armstrong-hiten What a wonderful world är grymt ironisk mot bakgrund av vad som just utspelats framför våra ögon. Ett finger mot fagert tal av alla slags makthavare. Så det finns trots allt många goda skäl att se den här föreställningen. Ett av de tyngsta är att det lär dröja innan något liknande visas igen.