2016-08-26 06:00

2016-08-26 06:00

Taggad Rikard Wolff sätter punkt för Stadra Teaters sommarsäsong

KULTUR: Stort intresse för Chanson d'amour

Rikard Wolff satte i söndags punkt för Stadra Teaters sommarsäsong. Intresset för denne skådespelare, sångare, estradör och publikdomptör är så stort att det inte räcker med ett framträdande för att stilla efterfrågan.

Till den första av söndagens två föreställningar ringlade kön lång redan en halvtimme innan start. Men så kan det bli när manegen är krattad sedan lång tid tillbaka och publiken är väl medveten om vad som kan förväntas. För Rikard Wolff är alltid se- och hörvärd med sin blandning av personliga betraktelser varvade med visor, oftast från den franska traditionen. Visst kan det hända att han är mer eller mindre förströdd men den här söndagen var han riktigt taggad och understödd av den flyhänte och urstyve pianisten Johan Gradén bjöds publiken på en strålande föreställning.

Rikard Wolff gästade Stadra Teater första gången 2003 och helgens föreställningar bokförs som hans åttonde år i Stadra. Förra gången, för två år sedan, inledde han sommaren och denna gång stängde han säsongen. Magnus Wetterholm, konstnärlig ledare för Stadra Teater, har känt Rikard Wolff sedan 1974 då båda gick i gymnasiet i Karlstad. Uppväxten och skolåren i Karlstad är en av de byggstenar som ingår i Wolffs berättelse. Han har, som sagt, ett antal pusselbitar som han vrider och vänder på och som återkommer i olika skepnader. En är hans pappa som byggde tv-master och som tog med sig sonen som åtskilliga år senare konstaterar att ingen sett så många tv-master som Rikard Wolff. En annan är när han och den dåvarande unge pojkvännen sitter på kvarterskrogen i Zinkensdamm och slänger med sina långa synthluggar och tror sig vara jagade av paparazzis. Men det visar sig att fotograferna är ute efter Beyoncé. Han skojar om att dagens 20-30-åringar mest känner honom, en kultgubbe i blå kavaj som närmar sig sextiostrecket, som den som dödade Mufasa. Och så är det studenterna i Göttingen som lyckades beveka judinnan Barbara att överge beslutet att aldrig uppträda i Tyskland. Och så sjunger han Göttingen, en sång som han ser som ett av de allra finaste uttrycken för försoning som någonsin gjorts. Men han nämner också att Barbro Hörberg gjorde sin version som hon kallade Sommarön.

Föreställningen heter Chanson d'amour och bygger på sånger om kärlek ur den franska vistraditionen. Jacques Brel, Barbara och Edith Piaf är tre av Rikard Wolffs husgudar och han gör benådade versioner av Piafs Hymne à l'amour och La vie en rose. Rikard Wolff berättar att Piaf skrev texten till Hymne à l'amour efter att hennes livs stora kärlek, boxaren Marcel Cerdan, omkommit i en flygolycka. Rikard Wolff kan också berätta att denna Lovsång till kärleken oftast hamnar i topp när den främsta kärleksvisan ska utses. Och La vie en rose är en sång som fortfarande har mycket stor betydelse för fransmännen vilket bland annat framgår av att La vie en rose sjöngs efter attentaten i Bataclan och Nice. Han påpekar att Piaf har över 100 miljoner lyssningar på Spotify varav Non, je ne regrette rien ensam står för 20 miljoner.

Häromåret spelade han Karl Gerhard på Stockholms stadsteater vilket raskt leder till Den ökända hästen från Troja och en dråplig berättelse om hur det gick till när han hamnade på Södersjukhusets akut där ena benet fick sys med 45 stygn.” Kanske lite musik, vad sägs om Brels Amsterdam. Visst, det kan ordnas”. Ur denna i sig allvarliga händelse utvinner han stor humor. Rikard Wolff målar kort sagt med hela känslopaletten och blandar djupt gripande scener med burlesk humor. Han är personlig utan att bli privat och omger sig alltid med lyhörda och följsamma musiker. Då blir det också bra. Skulle någon bli nyfiken finns det faktiskt ytterligare en möjlighet att avnjuta Chanson d'amour. Rikard Wolff kommer i övermorgon, söndag, att avsluta även Parkteaterns säsong i Vitabergsparken i Stockholm. Men då backas han upp av fler musiker.

Till den första av söndagens två föreställningar ringlade kön lång redan en halvtimme innan start. Men så kan det bli när manegen är krattad sedan lång tid tillbaka och publiken är väl medveten om vad som kan förväntas. För Rikard Wolff är alltid se- och hörvärd med sin blandning av personliga betraktelser varvade med visor, oftast från den franska traditionen. Visst kan det hända att han är mer eller mindre förströdd men den här söndagen var han riktigt taggad och understödd av den flyhänte och urstyve pianisten Johan Gradén bjöds publiken på en strålande föreställning.

Rikard Wolff gästade Stadra Teater första gången 2003 och helgens föreställningar bokförs som hans åttonde år i Stadra. Förra gången, för två år sedan, inledde han sommaren och denna gång stängde han säsongen. Magnus Wetterholm, konstnärlig ledare för Stadra Teater, har känt Rikard Wolff sedan 1974 då båda gick i gymnasiet i Karlstad. Uppväxten och skolåren i Karlstad är en av de byggstenar som ingår i Wolffs berättelse. Han har, som sagt, ett antal pusselbitar som han vrider och vänder på och som återkommer i olika skepnader. En är hans pappa som byggde tv-master och som tog med sig sonen som åtskilliga år senare konstaterar att ingen sett så många tv-master som Rikard Wolff. En annan är när han och den dåvarande unge pojkvännen sitter på kvarterskrogen i Zinkensdamm och slänger med sina långa synthluggar och tror sig vara jagade av paparazzis. Men det visar sig att fotograferna är ute efter Beyoncé. Han skojar om att dagens 20-30-åringar mest känner honom, en kultgubbe i blå kavaj som närmar sig sextiostrecket, som den som dödade Mufasa. Och så är det studenterna i Göttingen som lyckades beveka judinnan Barbara att överge beslutet att aldrig uppträda i Tyskland. Och så sjunger han Göttingen, en sång som han ser som ett av de allra finaste uttrycken för försoning som någonsin gjorts. Men han nämner också att Barbro Hörberg gjorde sin version som hon kallade Sommarön.

Föreställningen heter Chanson d'amour och bygger på sånger om kärlek ur den franska vistraditionen. Jacques Brel, Barbara och Edith Piaf är tre av Rikard Wolffs husgudar och han gör benådade versioner av Piafs Hymne à l'amour och La vie en rose. Rikard Wolff berättar att Piaf skrev texten till Hymne à l'amour efter att hennes livs stora kärlek, boxaren Marcel Cerdan, omkommit i en flygolycka. Rikard Wolff kan också berätta att denna Lovsång till kärleken oftast hamnar i topp när den främsta kärleksvisan ska utses. Och La vie en rose är en sång som fortfarande har mycket stor betydelse för fransmännen vilket bland annat framgår av att La vie en rose sjöngs efter attentaten i Bataclan och Nice. Han påpekar att Piaf har över 100 miljoner lyssningar på Spotify varav Non, je ne regrette rien ensam står för 20 miljoner.

Häromåret spelade han Karl Gerhard på Stockholms stadsteater vilket raskt leder till Den ökända hästen från Troja och en dråplig berättelse om hur det gick till när han hamnade på Södersjukhusets akut där ena benet fick sys med 45 stygn.” Kanske lite musik, vad sägs om Brels Amsterdam. Visst, det kan ordnas”. Ur denna i sig allvarliga händelse utvinner han stor humor. Rikard Wolff målar kort sagt med hela känslopaletten och blandar djupt gripande scener med burlesk humor. Han är personlig utan att bli privat och omger sig alltid med lyhörda och följsamma musiker. Då blir det också bra. Skulle någon bli nyfiken finns det faktiskt ytterligare en möjlighet att avnjuta Chanson d'amour. Rikard Wolff kommer i övermorgon, söndag, att avsluta även Parkteaterns säsong i Vitabergsparken i Stockholm. Men då backas han upp av fler musiker.