2016-06-28 14:24

2016-06-28 14:25

Storslagen och gripande

MUSIKAL: Wermland opera spelar Les Misérables året ut

Den cylinderformade scenbilden är ruffig och funktionell. Sångarna agerar i detta katakombliknande utrymme som med små förskjutningar kan bli fabrik, biskopens palats, horhus eller barrikad.

Scenbilden bidrar starkt till känslan av kamp för såväl brödfödan som människovärdet. Det är tuffa tider och ingen går säker. Är det inte polisen eller andra maktens män är det plundrare och banditer som gör tillvaron osäker.

Wermland opera har än en gång satt upp Les Misérables av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg och som för 20 år sedan är det ett engelskt team som står bakom uppsättningen med James Grieve, regi, och David White, musical director, i täten. Förra gången det begav sig, 1996, fick Vernon Mound, regi, om inte fria händer så i alla fall möjligheten att slippa kopiera Londonuppsättningen. Det var faktiskt första gången det hände, fram till dess hade rättighetsinnehavarna alltid krävt att Londonuppsättningen, premiär 1985, skulle vara mall oavsett var i världen Les Misérables sattes upp. Den här gången är orkestrering och scenografi ny men sångerna och Ture Rangströms svenska översättning består.

Några namn i rollistan känns igen. Cecilie Nerfont Thorgersen gör Fantine nu som då medan maken Christer Nerfont gått från några småroller till Jean Valjean. Den roll som Björn Eduard gjorde med bravur för 20 år sedan. Nu ingår Björn Eduard i ensemblen och får också göra biskopen.

Les Misérables lär fortfarande spelas i London och för snart fyra år sedan kom även en film med Hugh Jackman som Jean Valjean och Russel Crowe som den besatte Javert. Det är alltså en slitstark historia som från början bygger på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862. Filmen är helt okay, en bra snuttefilt när abstinensen efter sångerna blir för stor men det ska genast sägas att det sjungs bra mycket bättre på Wermland opera i Karlstad än i Tom Hoopers film.

Det är sångerna och musiken som gör Les Misérables till en storartad upplevelse för alla som inte lever med förstenade hjärtan, typ riddar Kato. Sentimentalt, visst. Det är bara förnamnet men när det görs så bra som här går det inte att värja sig. Schönberg arbetar med ledmotiv som gör att de olika rollfigurerna, till exempel Javert, annonseras redan i tonspråket innan han så att säga kommer i bild. Boublil och Schönberg har också fördelat gracerna väldigt generöst vilket gör att större delen av rollstyrkan har åtminstone en showstopper på sin lott. Fantines död är en gripande höjdpunkt och när Christer Nerfont ber Gud leda hans - i det här fallet den blivande svärsonen Marius - väg är det rent himmelskt. Javert, sjungen av Philip Jalmelid, har ett stycke som är magiskt och stackars Eponin, rollen görs av Kerstin Hildén, som är så godhjärtad och uppoffrande att hon hjälper rivalen, kan inte annat än vara för sig själv. Tomma bord och tomma stolar sjungs av Marius - David Alvefjord - som med brustet hjärta ser förödelsen efter att Parisrevolutionen 1832 slagits ned. Allt detta är idel örongodis. Rött och svart, med Rikard Björk som studentledaren Enjolras, fastnar även den omedelbart medan paret Thénardier, Jonas Schlyter och Jenny Norén, får vara saltet i berättelsen med lite mer burleska Herre i mitt hus.

Det sjungs överlag alldeles utmärkt, orkestern låter fantastiskt och de myllrande scenbilderna är många gånger ruggigt suggestiva. Allt sätts igång av Jean Valjean när han stjäl en bit bröd för att rädda en systerdotter och får sitta 19 år i fängelse och efter frisläppandet jagas fånge 25601 som en hund av Javert. Det är ramen men inom den ryms såväl moralisk resning som hela känslopaletten. Alla känslor på en och samma gång.

Scenbilden bidrar starkt till känslan av kamp för såväl brödfödan som människovärdet. Det är tuffa tider och ingen går säker. Är det inte polisen eller andra maktens män är det plundrare och banditer som gör tillvaron osäker.

Wermland opera har än en gång satt upp Les Misérables av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg och som för 20 år sedan är det ett engelskt team som står bakom uppsättningen med James Grieve, regi, och David White, musical director, i täten. Förra gången det begav sig, 1996, fick Vernon Mound, regi, om inte fria händer så i alla fall möjligheten att slippa kopiera Londonuppsättningen. Det var faktiskt första gången det hände, fram till dess hade rättighetsinnehavarna alltid krävt att Londonuppsättningen, premiär 1985, skulle vara mall oavsett var i världen Les Misérables sattes upp. Den här gången är orkestrering och scenografi ny men sångerna och Ture Rangströms svenska översättning består.

Några namn i rollistan känns igen. Cecilie Nerfont Thorgersen gör Fantine nu som då medan maken Christer Nerfont gått från några småroller till Jean Valjean. Den roll som Björn Eduard gjorde med bravur för 20 år sedan. Nu ingår Björn Eduard i ensemblen och får också göra biskopen.

Les Misérables lär fortfarande spelas i London och för snart fyra år sedan kom även en film med Hugh Jackman som Jean Valjean och Russel Crowe som den besatte Javert. Det är alltså en slitstark historia som från början bygger på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862. Filmen är helt okay, en bra snuttefilt när abstinensen efter sångerna blir för stor men det ska genast sägas att det sjungs bra mycket bättre på Wermland opera i Karlstad än i Tom Hoopers film.

Det är sångerna och musiken som gör Les Misérables till en storartad upplevelse för alla som inte lever med förstenade hjärtan, typ riddar Kato. Sentimentalt, visst. Det är bara förnamnet men när det görs så bra som här går det inte att värja sig. Schönberg arbetar med ledmotiv som gör att de olika rollfigurerna, till exempel Javert, annonseras redan i tonspråket innan han så att säga kommer i bild. Boublil och Schönberg har också fördelat gracerna väldigt generöst vilket gör att större delen av rollstyrkan har åtminstone en showstopper på sin lott. Fantines död är en gripande höjdpunkt och när Christer Nerfont ber Gud leda hans - i det här fallet den blivande svärsonen Marius - väg är det rent himmelskt. Javert, sjungen av Philip Jalmelid, har ett stycke som är magiskt och stackars Eponin, rollen görs av Kerstin Hildén, som är så godhjärtad och uppoffrande att hon hjälper rivalen, kan inte annat än vara för sig själv. Tomma bord och tomma stolar sjungs av Marius - David Alvefjord - som med brustet hjärta ser förödelsen efter att Parisrevolutionen 1832 slagits ned. Allt detta är idel örongodis. Rött och svart, med Rikard Björk som studentledaren Enjolras, fastnar även den omedelbart medan paret Thénardier, Jonas Schlyter och Jenny Norén, får vara saltet i berättelsen med lite mer burleska Herre i mitt hus.

Det sjungs överlag alldeles utmärkt, orkestern låter fantastiskt och de myllrande scenbilderna är många gånger ruggigt suggestiva. Allt sätts igång av Jean Valjean när han stjäl en bit bröd för att rädda en systerdotter och får sitta 19 år i fängelse och efter frisläppandet jagas fånge 25601 som en hund av Javert. Det är ramen men inom den ryms såväl moralisk resning som hela känslopaletten. Alla känslor på en och samma gång.