2016-06-28 14:24

2016-06-28 14:25

Gastkramande historia

TEATER: Västanå Teater spelar Löwensköldska ringen

En dov bordunton fyller Berättarladan i Rottneros och mycket snart fylls scenen av människor som i en virvlande dans fäktas med en ensam karolinerkrigare. Ensam men till synes oövervinnerlig.

Det är så Västanå Teaters föreställning Löwensköldska ringen inleds. Den ensamme karolinen är den fattige soldaten som tack vare sin insats för krigarkonungen Karl XII befordras till general och adlas med namnet Löwensköld. Som tecken överlämnas en signetring som följer med general Bengt Löwensköld i graven när han dör 1741.

Leif Stinnerbom, regi och manus, har än en gång återvänt till Selma Lagerlöf och sommarens föreställning Löwensköldska ringen ska följas av Charlotte Löwensköld och Anna Svärd som är del två och tre i denna trilogi.

Men det börjar förstås med ettan som är en bokstavligen talat gastkramande historia. Ringen stjäls och generalens vålnad kliver upp ur graven för att leta efter sin ring. I detta sökande kan det hända att han kramar livet ur den som för tillfället innehar ringen eller åtminstone slår vederbörande med sjukdom. Ingelbert dör hastigt och mycket plötsligt medan Adrian, sonsonson till generalen, hamnar i någon sorts förlamning. Ingen mannamån alltså, generalens vålnad är rättvis och går nästan lika hårt åt sitt eget kött och blod som mot andra som tillskansat sig ringen. Men bara nästan för Adrian räddas av jungfru Spaak som får hjälp av Marit Eriksdotter, dotter till en av bröderna Ivarsson, och svuren fiende till generalens ättlingar på Hedeby säteri. Marit veknar när hon ser hur förälskad jungfrun är och minns med vemod och saknad hur det kändes när hon själv var kär. I en gosse som förlorade livet på grund av Löwensköldarna. Men nuvarande fru Löwensköld står inte vid sitt löfte att jungfrun ska få Adrian när Adrian räddats och föreställningen slutar med att Marit Eriksdotter utslungar en förbannelse över den Löwensköldska ätten. Snacka om kittlande slut och fortsättning följer nästa sommar.

Hannu Böök, generalen, förvandlas till en skrämmande vålnad och är den figur som, trots att han inte har repliker, gör starkast avtryck. Följd av Jakob Hultcrantz Hansson som Bård Bårdsson och Britt-Inger Ekelund som fru Bårdsson. De två bjuder på en av föreställningens muntraste stunder när de ondgör sig över att graven inte omedelbart lagts igen när generalen begravts med en så dyrbar ring. Och stegen ned står kvar. Allt är som tillrättalagt för en tjuv beklagar sig Bård Bårdsson och våndas. Men inte värre än att han sätter fart på berättelsen genom att stjäla ringen och omgående drabbas av ringens förbannelse.

Annars ges inte mycket utrymme till de olika rollfigurerna att bryta sig ur det kollektiva berättandet. Ingen lyser egentligen starkare än någon annan, alla är underordnade berättelsen, som denna gång inte är lika syresatt av tretakt och virvlande dans som tidigare år. Det är stramare och musiken har fått en än mer framträdande roll. Jag undrar om Magnus Stinnerboms musik någon gång tidigare varit så målande och uttrycksfull som här i Löwensköldska ringen. Musiken är kort sagt värd en egen mässa.

Det är så Västanå Teaters föreställning Löwensköldska ringen inleds. Den ensamme karolinen är den fattige soldaten som tack vare sin insats för krigarkonungen Karl XII befordras till general och adlas med namnet Löwensköld. Som tecken överlämnas en signetring som följer med general Bengt Löwensköld i graven när han dör 1741.

Leif Stinnerbom, regi och manus, har än en gång återvänt till Selma Lagerlöf och sommarens föreställning Löwensköldska ringen ska följas av Charlotte Löwensköld och Anna Svärd som är del två och tre i denna trilogi.

Men det börjar förstås med ettan som är en bokstavligen talat gastkramande historia. Ringen stjäls och generalens vålnad kliver upp ur graven för att leta efter sin ring. I detta sökande kan det hända att han kramar livet ur den som för tillfället innehar ringen eller åtminstone slår vederbörande med sjukdom. Ingelbert dör hastigt och mycket plötsligt medan Adrian, sonsonson till generalen, hamnar i någon sorts förlamning. Ingen mannamån alltså, generalens vålnad är rättvis och går nästan lika hårt åt sitt eget kött och blod som mot andra som tillskansat sig ringen. Men bara nästan för Adrian räddas av jungfru Spaak som får hjälp av Marit Eriksdotter, dotter till en av bröderna Ivarsson, och svuren fiende till generalens ättlingar på Hedeby säteri. Marit veknar när hon ser hur förälskad jungfrun är och minns med vemod och saknad hur det kändes när hon själv var kär. I en gosse som förlorade livet på grund av Löwensköldarna. Men nuvarande fru Löwensköld står inte vid sitt löfte att jungfrun ska få Adrian när Adrian räddats och föreställningen slutar med att Marit Eriksdotter utslungar en förbannelse över den Löwensköldska ätten. Snacka om kittlande slut och fortsättning följer nästa sommar.

Hannu Böök, generalen, förvandlas till en skrämmande vålnad och är den figur som, trots att han inte har repliker, gör starkast avtryck. Följd av Jakob Hultcrantz Hansson som Bård Bårdsson och Britt-Inger Ekelund som fru Bårdsson. De två bjuder på en av föreställningens muntraste stunder när de ondgör sig över att graven inte omedelbart lagts igen när generalen begravts med en så dyrbar ring. Och stegen ned står kvar. Allt är som tillrättalagt för en tjuv beklagar sig Bård Bårdsson och våndas. Men inte värre än att han sätter fart på berättelsen genom att stjäla ringen och omgående drabbas av ringens förbannelse.

Annars ges inte mycket utrymme till de olika rollfigurerna att bryta sig ur det kollektiva berättandet. Ingen lyser egentligen starkare än någon annan, alla är underordnade berättelsen, som denna gång inte är lika syresatt av tretakt och virvlande dans som tidigare år. Det är stramare och musiken har fått en än mer framträdande roll. Jag undrar om Magnus Stinnerboms musik någon gång tidigare varit så målande och uttrycksfull som här i Löwensköldska ringen. Musiken är kort sagt värd en egen mässa.