2016-04-08 06:00

2016-04-08 06:00

Svängig musikal om färgstark man

TEATER: Boxaren är Länsteaterns andra urpremiär på mindre än tre månader

Erik Norberg och Alexander Öberg har än en gång engagerats av Länsteatern för att sätta upp en musikal. Den heter Boxaren och är historien om Johann Trollmann med det inte oviktiga tillägget så som den framställs av kvinnorna på sinnesslöanstalten Västra Mark.

Upphovsmännen Erik Norberg, libretto och musik, och Alexander Öberg, musik, regi och koreografi, har följt Johann Trollmanns liv och öde tätt i spåren. Alla viktiga händelser finns med, boxarna Adolf Witt och Erich Seelig och gangstern Emil Kornelius, som slutade som kapo i ett koncentrationsläger, samt André Mandryxcs, fången som förlängde Trollmanns liv med halvannat år genom att få honom förflyttad till ett annat koncentrationsläger med en annan fånges namn, är inte påhittade. Stommen är kort och gott närmast dokumentär, inte minst vad gäller de båda boxningsmatcherna och hur de gestaltas. Johann Trollman kom verkligen in i ringen inmjölad i vitt och med vitt hår för att likna en arier. Det var ju det ni ville ha, säger han och tar emot slag efter slag eftersom han var förbjuden att boxas på sitt sätt. Och även om han förlorar matchen är hans agerande ett statement som står sig än i denna dag.

Romska rötter

Johann Trollmann var sinti, som är en romsk gren. Han kallades Rukeli av familj och vänner och började boxas som åttaåring. Trollmann såg boxning som en del av klasskampen men hans farsa var inte lika övertygad, slå folk på käften är inget yrke, det gör man på fritiden ansåg pappa Trollmann.

Johann Trollmann borde ha tagits ut till olympiaden 1928 men förbisågs på grund av sitt romska påbrå. Fast avslaget maskerades till att han inte boxades nog tyskt och förföljelsen blev än värre efter 1933 då nazisterna kom till makten.

Johann Trollmanns liv och leverne är onekligen fängslande och värt att berättas eftersom Trollmann var en man med osedvanlig moralisk resning. Han visste var han kom ifrån och svek aldrig sina ideal och sina rötter. Han lät sig inte kuvas, trots vedervärdiga yttre omständigheter.

Jag vinner alltid är en återkommande replik.

Rashygien

Johann Trollmann slås ihjäl i ett koncentrationsläger, förvisso inte av en nazist men det var ändå mångårig förföljelse av nazisterna som låg bakom det tragiska slutet. Fast så lätt ska vi blåögda svenskar inte komma undan. Norberg och Öberg låter som sagt Trollmanns historia berättas av intagna på hospitalet eller sinnesslöanstalten Västra Mark i Örebro.

Föreställningen inleds nämligen med att två skådespelare från Pionjärteatern kommer in i Örebro Teater tillsammans med en överläkare. Året ska vara 1954. Skådespelarna har tänkt framföra en komedi, bra för vi vill inte ha någonting som oroar de intagna replikerar överläkaren. Kvinnorna tar dock saken i egna händer och ser till att en pjäs om Johann Trollmann spelas upp där alla närvarande medverkar. Handlingen växlar geografiskt mellan Nazityskland och Västra Mark och slutscenen gör föreställningen till något mer än en dokumentär berättelse om Johann Trollmann.

De kvinnor som är intagna på Västra Mark har ett val, att stanna inlåsta i fångenskap eller att låta sig steriliseras och bli fria.

Det är inte sterilisering, det är rashygien säger en nazist när han ställer Trollman inför samma val. Så brutalt uttrycker sig inte överläkaren på Västra Mark men för de kvinnor som utsätts är konsekvensen av ingreppet viktigare än språkbruket. En av dem har suttit där i sex år. Hennes brott är att ha älskat. Med för många män frågar en av skådespelarna och får svaret med en kvinna.

Breda penslar

Erik Norberg och Alexander Öberg ligger bakom en handfull minnesvärda musikaler för Länsteaterns räkning och även om det handlar om olika personer och händelser från skilda tidsåldrar och miljöer är det grundläggande scenspråket påfallande lika. Det är pang på, yvigt och inte sällan med smått spejsade inslag. Norberg och Öberg målar kort sagt med breda penslar och starka känslor. Men det finns alltid ett starkt engagemang, ett underifrånperspektiv i deras föreställningar. Boxaren är samma andas barn som Vredens druvor, i båda fallen handlar det om människor från utsatta grupper som plågas och krossas av makten och/eller kapitalet. I vissa scener står man i bredd, som det gjordes på sjuttiotalet. Skuldra vid skuldra. Men detta engagemang är ändå befriande eftersom det taktfasta stöveltramp som hörs från scenen och de vajande svarta fanorna är minst lika skrämmande i dag som på 1930-talet.

Musikalisk mix

Det bjuds en aptitlig musikalisk mix baserad på balkangung, en nypa klezmer och varietétoner och Peter Tikkanen och hans orkester ser till att det svänger ordentligt.

Några sånger är gripande, andra manar till kamp och motstånd och som bekant har Länsteatern för vana att ställa bra sångare på scenen. Mattias Lech är som Johann Trollman en förgrundsfigur, sångligt och sceniskt, och även om en och annan karaktär sticker ut mer än andra är det framför allt det kollektiva berättandet som bör framhållas. Det är överlag raskt och anslående och då går det att ha överseende med att någon styrts ut i en uppseendeväckande lösmustasch eller att agerandet understundom blir väl yvigt och bredbent. Det målas som sagt med breda penslar.

Boxaren är Länsteaterns andra urpremiär - vi talar om nyskriven svensk dramatik - på mindre än tre månader och det är onekligen värt en extra guldstjärna.

Upphovsmännen Erik Norberg, libretto och musik, och Alexander Öberg, musik, regi och koreografi, har följt Johann Trollmanns liv och öde tätt i spåren. Alla viktiga händelser finns med, boxarna Adolf Witt och Erich Seelig och gangstern Emil Kornelius, som slutade som kapo i ett koncentrationsläger, samt André Mandryxcs, fången som förlängde Trollmanns liv med halvannat år genom att få honom förflyttad till ett annat koncentrationsläger med en annan fånges namn, är inte påhittade. Stommen är kort och gott närmast dokumentär, inte minst vad gäller de båda boxningsmatcherna och hur de gestaltas. Johann Trollman kom verkligen in i ringen inmjölad i vitt och med vitt hår för att likna en arier. Det var ju det ni ville ha, säger han och tar emot slag efter slag eftersom han var förbjuden att boxas på sitt sätt. Och även om han förlorar matchen är hans agerande ett statement som står sig än i denna dag.

Romska rötter

Johann Trollmann var sinti, som är en romsk gren. Han kallades Rukeli av familj och vänner och började boxas som åttaåring. Trollmann såg boxning som en del av klasskampen men hans farsa var inte lika övertygad, slå folk på käften är inget yrke, det gör man på fritiden ansåg pappa Trollmann.

Johann Trollmann borde ha tagits ut till olympiaden 1928 men förbisågs på grund av sitt romska påbrå. Fast avslaget maskerades till att han inte boxades nog tyskt och förföljelsen blev än värre efter 1933 då nazisterna kom till makten.

Johann Trollmanns liv och leverne är onekligen fängslande och värt att berättas eftersom Trollmann var en man med osedvanlig moralisk resning. Han visste var han kom ifrån och svek aldrig sina ideal och sina rötter. Han lät sig inte kuvas, trots vedervärdiga yttre omständigheter.

Jag vinner alltid är en återkommande replik.

Rashygien

Johann Trollmann slås ihjäl i ett koncentrationsläger, förvisso inte av en nazist men det var ändå mångårig förföljelse av nazisterna som låg bakom det tragiska slutet. Fast så lätt ska vi blåögda svenskar inte komma undan. Norberg och Öberg låter som sagt Trollmanns historia berättas av intagna på hospitalet eller sinnesslöanstalten Västra Mark i Örebro.

Föreställningen inleds nämligen med att två skådespelare från Pionjärteatern kommer in i Örebro Teater tillsammans med en överläkare. Året ska vara 1954. Skådespelarna har tänkt framföra en komedi, bra för vi vill inte ha någonting som oroar de intagna replikerar överläkaren. Kvinnorna tar dock saken i egna händer och ser till att en pjäs om Johann Trollmann spelas upp där alla närvarande medverkar. Handlingen växlar geografiskt mellan Nazityskland och Västra Mark och slutscenen gör föreställningen till något mer än en dokumentär berättelse om Johann Trollmann.

De kvinnor som är intagna på Västra Mark har ett val, att stanna inlåsta i fångenskap eller att låta sig steriliseras och bli fria.

Det är inte sterilisering, det är rashygien säger en nazist när han ställer Trollman inför samma val. Så brutalt uttrycker sig inte överläkaren på Västra Mark men för de kvinnor som utsätts är konsekvensen av ingreppet viktigare än språkbruket. En av dem har suttit där i sex år. Hennes brott är att ha älskat. Med för många män frågar en av skådespelarna och får svaret med en kvinna.

Breda penslar

Erik Norberg och Alexander Öberg ligger bakom en handfull minnesvärda musikaler för Länsteaterns räkning och även om det handlar om olika personer och händelser från skilda tidsåldrar och miljöer är det grundläggande scenspråket påfallande lika. Det är pang på, yvigt och inte sällan med smått spejsade inslag. Norberg och Öberg målar kort sagt med breda penslar och starka känslor. Men det finns alltid ett starkt engagemang, ett underifrånperspektiv i deras föreställningar. Boxaren är samma andas barn som Vredens druvor, i båda fallen handlar det om människor från utsatta grupper som plågas och krossas av makten och/eller kapitalet. I vissa scener står man i bredd, som det gjordes på sjuttiotalet. Skuldra vid skuldra. Men detta engagemang är ändå befriande eftersom det taktfasta stöveltramp som hörs från scenen och de vajande svarta fanorna är minst lika skrämmande i dag som på 1930-talet.

Musikalisk mix

Det bjuds en aptitlig musikalisk mix baserad på balkangung, en nypa klezmer och varietétoner och Peter Tikkanen och hans orkester ser till att det svänger ordentligt.

Några sånger är gripande, andra manar till kamp och motstånd och som bekant har Länsteatern för vana att ställa bra sångare på scenen. Mattias Lech är som Johann Trollman en förgrundsfigur, sångligt och sceniskt, och även om en och annan karaktär sticker ut mer än andra är det framför allt det kollektiva berättandet som bör framhållas. Det är överlag raskt och anslående och då går det att ha överseende med att någon styrts ut i en uppseendeväckande lösmustasch eller att agerandet understundom blir väl yvigt och bredbent. Det målas som sagt med breda penslar.

Boxaren är Länsteaterns andra urpremiär - vi talar om nyskriven svensk dramatik - på mindre än tre månader och det är onekligen värt en extra guldstjärna.