2016-02-24 06:00

2016-02-24 06:00

Shoutin' Red – genuint äkta blues

MUSIK: Speciell känsla

MUSIK: Karlskoga Rock & Bluesklubb Shoutin' Red (Felicia Jangard Nielsen), Ellas Event

Väldigt många bluesrecensenter har fallit som furor inför denna mycket unga och kopiöst kompetenta tjej.

Här är en till.

Det var andra gången jag stötte på Felicia eller Shoutin' Red som hon kallar sig när hon hänger på sig gitarren och sjunger blues. Hon är helt unik med sitt fingerpicking och sin mycket speciella röst som låter precis som på en välspelad stenkaka eller från en scen längst in i lokalen på en ölstinkande sylta någonstans i den amerikanska södern för ungefär 100 år sedan.

Om någon tycker detta låter nedvärderande så är det precis tvärt om. Felicia låter precis som det lät då, nu, om ni förstår vad jag menar. Felicia varvar blueslåtar med lite gospel.

Låtar insjungna av, för de allra flesta, helt okända artister någon gång på 20-talet. Hon gör det med hela sitt hjärta och en stor kärlek till de gamla låtarna.

– Skillnaden mellan gospel och blues är att gospel handlar mer om glädje medan det mesta i bluesen är skit, säger Felicia i sina lite nervösa mellansnack medan hon stämmer gitarren på lite olika sätt mellan låtarna.

– Pappa är rädd att jag ska bli religiös när jag sjunger gospel, vilket jag också känner mig, lite. Det oroar honom fortsätter Felicia med glimten i ögat.

Felicia bjuder också på lite svensk folkton, lite eget samt en Dylan-låt, men jag tycker hon ska lägga krutet på den blues som dominerar hennes repertoar. Det är där hennes unika röst och pumpande gitarr blommar som mest. Det är då det känns så oerhört äkta och på riktigt. Musik med skit under naglarna.

Att det kommer fram artister som Felicia eller Shoutin' Red som hon kallar sig känns friskt och är oerhört viktigt som motpol till all den kanonmat som produceras i program som Idol eller liknande talangshower. Unga begåvningar som vill något annat.

Jag skulle betala en liten peng för att höra Alexander Bard recensera Felicia i ett av hennes scenuppträdanden. Karlskoga Rock & Bluesklubb kämpar på om än i lite motvind vad gäller publiktillströmningen.

Jag tycker dock inte att lilla scenen på Ellas Event är speciellt lämpad för denna typ av gig. Pub- och klubbspelningar ska vara nära, tajta och intima. Ska det tända till mellan artist och publik måste de ha närhet och ögonkontakt.

Här är det en ocean mellan och det tappar mycket av känslan. Vet inte vem som lider mesta av detta, men det krävs väldigt mycket av artisten för att skapa stämning när publiken inte finns i närheten. Kanske några bord på ytan framför scenen skulle lösa upp stämningen lite. Något att fundera över till festivalen i mars.

Väldigt många bluesrecensenter har fallit som furor inför denna mycket unga och kopiöst kompetenta tjej.

Här är en till.

Det var andra gången jag stötte på Felicia eller Shoutin' Red som hon kallar sig när hon hänger på sig gitarren och sjunger blues. Hon är helt unik med sitt fingerpicking och sin mycket speciella röst som låter precis som på en välspelad stenkaka eller från en scen längst in i lokalen på en ölstinkande sylta någonstans i den amerikanska södern för ungefär 100 år sedan.

Om någon tycker detta låter nedvärderande så är det precis tvärt om. Felicia låter precis som det lät då, nu, om ni förstår vad jag menar. Felicia varvar blueslåtar med lite gospel.

Låtar insjungna av, för de allra flesta, helt okända artister någon gång på 20-talet. Hon gör det med hela sitt hjärta och en stor kärlek till de gamla låtarna.

– Skillnaden mellan gospel och blues är att gospel handlar mer om glädje medan det mesta i bluesen är skit, säger Felicia i sina lite nervösa mellansnack medan hon stämmer gitarren på lite olika sätt mellan låtarna.

– Pappa är rädd att jag ska bli religiös när jag sjunger gospel, vilket jag också känner mig, lite. Det oroar honom fortsätter Felicia med glimten i ögat.

Felicia bjuder också på lite svensk folkton, lite eget samt en Dylan-låt, men jag tycker hon ska lägga krutet på den blues som dominerar hennes repertoar. Det är där hennes unika röst och pumpande gitarr blommar som mest. Det är då det känns så oerhört äkta och på riktigt. Musik med skit under naglarna.

Att det kommer fram artister som Felicia eller Shoutin' Red som hon kallar sig känns friskt och är oerhört viktigt som motpol till all den kanonmat som produceras i program som Idol eller liknande talangshower. Unga begåvningar som vill något annat.

Jag skulle betala en liten peng för att höra Alexander Bard recensera Felicia i ett av hennes scenuppträdanden. Karlskoga Rock & Bluesklubb kämpar på om än i lite motvind vad gäller publiktillströmningen.

Jag tycker dock inte att lilla scenen på Ellas Event är speciellt lämpad för denna typ av gig. Pub- och klubbspelningar ska vara nära, tajta och intima. Ska det tända till mellan artist och publik måste de ha närhet och ögonkontakt.

Här är det en ocean mellan och det tappar mycket av känslan. Vet inte vem som lider mesta av detta, men det krävs väldigt mycket av artisten för att skapa stämning när publiken inte finns i närheten. Kanske några bord på ytan framför scenen skulle lösa upp stämningen lite. Något att fundera över till festivalen i mars.