2016-01-29 06:00

2016-01-29 06:00

Jag behöver en lång startsträcka

Jag är ju en tidsoptimist. Men det har jag ju nämnt för er vid tidigare tillfälle.

Det är en ganska dålig egenskap, det är sällan jag är sen till utsatta tider, det är mer det här att jag tror att allt tar så mycket kortare tid än vad det egentligen gör och sen när jag inser att det tar dubbelt så lång tid än jag räknat med, ja det är då jag oftast hamnar i skiten.

Då springer jag runt hemma, oftast halvnaken i en strumpa, trosor, en på tok för stor bh (lever i förnekelse fortfarande och vill inte inse att mina taxöron inte fyller ut en B-kupa längre), en t-shirt med gårdagens middagsrester på och väser åt min man i sovrummet att han måste hjälpa mig.

Man kan nu säga att hand bägare är full, måttet är rågat helt enkelt.

Vi har nämligen ändrar morgonrutinerna. Eller att ”vi” skulle ändrat är väl att ta i.

Det är mer han som ändrat på sina.

Han ställer numera sin väckarklocka en halvtimme tidigare.

Vilket innebär att han har god tid på sig att dra mig upp ur sängen, ge mig en ny t-shirt, leta fram min andra strumpa och lägga fram min matlåda och i ren allmänhet se till att jag har med allt jag behöver.

Nu tror ni kanske att jag är oansvarig och som en liten bebis som måste bli påklädd och rapad. Men det är bara så att jag behöver en längre startsträcka på morgonen än vad resten av min familj behöver.

Den där halvtimmen har dock gjort honom lite tröttare på kvällarna så istället för att underhålla tre trötta barn medan jag rör i grytorna i väntan på att middagen ska bli klar så har jag numera en fjärde att jonglera med också.

Inte det att han inte får sova innan middagen det är mer att han är förbannat tung att bära upp från soffan till sängen bara.

Apropå sängar alltså.

Man kan säga att vi aldrig riktigt lämnade ruta ett när vi skulle försöka få dottern att börja sova i sin egen säng, i sitt eget rum, hela natten.

Vi började med hennes säng i hennes rum, sen så blev det hennes säng i vårt rum, sen blev hennes säng tom och vår säng full, och nu vaknar vi med blåmärken och fläskläpp titt som tätt.

Dottern är som en värmesökande missil. Så fort vi lyfter täcket och kryper ner så kommer hon krypandes och kastar sin sömndruckna kropp över huvudet på mig.

Men vi ska nog få ordning på det här så småningom, inom en snar framtid, typ helst igår.

Det är inte så att jag är bitter, det är ju supermysigt att trängas med en tornado i sängen som sparkar bort allt täcke och dreglar ner kudden. Jag är glad så länge jag inte vaknar med ett sprucket ögonbryn.

Häromdagen kom mannen hem från jobbet lite trött och sjönk ner i fåtöljen i köket och pustade ut.

Ena sonen uppmärksammade hans djupa suck och sprang fram till honom.

”Pappa, om du är ledsen för att du är flintis så kan du säga det till mig.”

Omtanke när den är som bäst helt enkelt.

Det är en ganska dålig egenskap, det är sällan jag är sen till utsatta tider, det är mer det här att jag tror att allt tar så mycket kortare tid än vad det egentligen gör och sen när jag inser att det tar dubbelt så lång tid än jag räknat med, ja det är då jag oftast hamnar i skiten.

Då springer jag runt hemma, oftast halvnaken i en strumpa, trosor, en på tok för stor bh (lever i förnekelse fortfarande och vill inte inse att mina taxöron inte fyller ut en B-kupa längre), en t-shirt med gårdagens middagsrester på och väser åt min man i sovrummet att han måste hjälpa mig.

Man kan nu säga att hand bägare är full, måttet är rågat helt enkelt.

Vi har nämligen ändrar morgonrutinerna. Eller att ”vi” skulle ändrat är väl att ta i.

Det är mer han som ändrat på sina.

Han ställer numera sin väckarklocka en halvtimme tidigare.

Vilket innebär att han har god tid på sig att dra mig upp ur sängen, ge mig en ny t-shirt, leta fram min andra strumpa och lägga fram min matlåda och i ren allmänhet se till att jag har med allt jag behöver.

Nu tror ni kanske att jag är oansvarig och som en liten bebis som måste bli påklädd och rapad. Men det är bara så att jag behöver en längre startsträcka på morgonen än vad resten av min familj behöver.

Den där halvtimmen har dock gjort honom lite tröttare på kvällarna så istället för att underhålla tre trötta barn medan jag rör i grytorna i väntan på att middagen ska bli klar så har jag numera en fjärde att jonglera med också.

Inte det att han inte får sova innan middagen det är mer att han är förbannat tung att bära upp från soffan till sängen bara.

Apropå sängar alltså.

Man kan säga att vi aldrig riktigt lämnade ruta ett när vi skulle försöka få dottern att börja sova i sin egen säng, i sitt eget rum, hela natten.

Vi började med hennes säng i hennes rum, sen så blev det hennes säng i vårt rum, sen blev hennes säng tom och vår säng full, och nu vaknar vi med blåmärken och fläskläpp titt som tätt.

Dottern är som en värmesökande missil. Så fort vi lyfter täcket och kryper ner så kommer hon krypandes och kastar sin sömndruckna kropp över huvudet på mig.

Men vi ska nog få ordning på det här så småningom, inom en snar framtid, typ helst igår.

Det är inte så att jag är bitter, det är ju supermysigt att trängas med en tornado i sängen som sparkar bort allt täcke och dreglar ner kudden. Jag är glad så länge jag inte vaknar med ett sprucket ögonbryn.

Häromdagen kom mannen hem från jobbet lite trött och sjönk ner i fåtöljen i köket och pustade ut.

Ena sonen uppmärksammade hans djupa suck och sprang fram till honom.

”Pappa, om du är ledsen för att du är flintis så kan du säga det till mig.”

Omtanke när den är som bäst helt enkelt.

  • Gabriella Lagerstam