2015-12-13 06:00

2015-12-13 06:00

En svängig utställning

KONST: Annika Nielsens blå toner i Karlskoga konsthall

Annika Nielsen drog in i Karlskoga konsthall samtidigt som stormen Helga härjade utomhus och det är en händelse som ser ut som en tanke. Hon visar nämligen måleri och skulptur som kortfattat kan sammanfattas som fullt blås.

Det svänger om såväl målningarna som skulpturerna. Måleriet är grovt och kantigt och med starka, nästan skrälliga, färgklanger medan skulpturerna sticker ut på ett fantasifullt och föga insmickrande sätt. Och det gäller oavsett om motivet är människa eller djur. Bilderna och skulpturerna är kort sagt ingenting för finlemmade estetiska skönandar utan signalerar mera buss på.

Annika Nielsen kallar utställningen Blue tone och titeln anspelar på jazzens eller bluesens blå toner. Men det är inte den sugande blå bluesen som sliter hjärtat ur bröstet utan verken ligger närmare funkig Breckerjazz. Ser man till motiven dominerar musiker, dansande par och djur i mer eller mindre exotisk utformning. Allt som ens påminner om vackert blommande sommarängar är bannlyst. När naturen gör sig påmind i måleriet kan det i stället vara en skovelhornsprydd älgtjur som attackeras av vargar med huggtänderna blottade.

Men det finns också ett patos i några bilder. Målningen Metafor för livet visar en ung flicka som sitter med hörlurar och fingrar på mobilen. Över hennes huvud talar en man och en kvinna, kanske föräldrarna. Men oavsett släktband kan det onekligen vara just en metafor för livet eftersom vuxna alltför ofta negligerar barn och ungdomar. Vuxna har en förmåga att tala över huvudet på kommande generationer beslutsfattare.

Vem lyssnar på oss är titel på en annan målning med ett snarlikt tema. Två grabbar sitter och håller varandra i hand, en av dem dricker något ur en burk, och i bakgrunden rör sig vuxna demonstranter. Det går inte att utläsa vad som står på plakaten, men det är klart att det är engagerade människor som möjligen vill något med det Ingmar Bergman kallade Den stora världen men som missar de utsatta grabbar som finns framför ögonen på dem.

Zebra är samlingsnamn på ett verk som består av åtta olika zebror. Tre av dem är randiga och påminner i det avseendet om savannens zebror medan övriga försetts med någon slags psykedeliskt mönster av det slag som kan relateras till begrepp som Haight-Ashbury och Summer of Love.

Skulpturen Punkkatt föreställer det titeln antyder. En punkig katt eller katta, grönögd med röda läppar och styva morrhår och iklädd ett läderhalsband med nitar. Kroppen är full av säkerhetsnålar och det skulle kunna vara en skrämmande uppenbarelse om inte katten hade en så mild blick. Alltså glöm det yttre, se till det inre.

En skulptur heter Konstnärssjäl och visar en jycke i fläckig målarrock med penslarna instuckna i en ficka. Tungan hänger käckt på sne, jycken släpper loss och ger ett ostyrigt eller okontrollerbart intryck och det skulle kunna vara en vision av en fri ande eller en sann konstnärssjäl. Det är hur som helst - som det mesta som visas i konsthallen fram till 10 januari - befriande fritt från smicker och viljan att vara till lags.

Det svänger om såväl målningarna som skulpturerna. Måleriet är grovt och kantigt och med starka, nästan skrälliga, färgklanger medan skulpturerna sticker ut på ett fantasifullt och föga insmickrande sätt. Och det gäller oavsett om motivet är människa eller djur. Bilderna och skulpturerna är kort sagt ingenting för finlemmade estetiska skönandar utan signalerar mera buss på.

Annika Nielsen kallar utställningen Blue tone och titeln anspelar på jazzens eller bluesens blå toner. Men det är inte den sugande blå bluesen som sliter hjärtat ur bröstet utan verken ligger närmare funkig Breckerjazz. Ser man till motiven dominerar musiker, dansande par och djur i mer eller mindre exotisk utformning. Allt som ens påminner om vackert blommande sommarängar är bannlyst. När naturen gör sig påmind i måleriet kan det i stället vara en skovelhornsprydd älgtjur som attackeras av vargar med huggtänderna blottade.

Men det finns också ett patos i några bilder. Målningen Metafor för livet visar en ung flicka som sitter med hörlurar och fingrar på mobilen. Över hennes huvud talar en man och en kvinna, kanske föräldrarna. Men oavsett släktband kan det onekligen vara just en metafor för livet eftersom vuxna alltför ofta negligerar barn och ungdomar. Vuxna har en förmåga att tala över huvudet på kommande generationer beslutsfattare.

Vem lyssnar på oss är titel på en annan målning med ett snarlikt tema. Två grabbar sitter och håller varandra i hand, en av dem dricker något ur en burk, och i bakgrunden rör sig vuxna demonstranter. Det går inte att utläsa vad som står på plakaten, men det är klart att det är engagerade människor som möjligen vill något med det Ingmar Bergman kallade Den stora världen men som missar de utsatta grabbar som finns framför ögonen på dem.

Zebra är samlingsnamn på ett verk som består av åtta olika zebror. Tre av dem är randiga och påminner i det avseendet om savannens zebror medan övriga försetts med någon slags psykedeliskt mönster av det slag som kan relateras till begrepp som Haight-Ashbury och Summer of Love.

Skulpturen Punkkatt föreställer det titeln antyder. En punkig katt eller katta, grönögd med röda läppar och styva morrhår och iklädd ett läderhalsband med nitar. Kroppen är full av säkerhetsnålar och det skulle kunna vara en skrämmande uppenbarelse om inte katten hade en så mild blick. Alltså glöm det yttre, se till det inre.

En skulptur heter Konstnärssjäl och visar en jycke i fläckig målarrock med penslarna instuckna i en ficka. Tungan hänger käckt på sne, jycken släpper loss och ger ett ostyrigt eller okontrollerbart intryck och det skulle kunna vara en vision av en fri ande eller en sann konstnärssjäl. Det är hur som helst - som det mesta som visas i konsthallen fram till 10 januari - befriande fritt från smicker och viljan att vara till lags.