2017-03-18 06:00

2017-03-18 06:00

Frestelsen till lättja och likgiltighet

PAUL HENRIKSSON, SJUKHUSPRÄST

Vi har kommit en bit in i fastetiden och den 3:e söndagen i fastan har som tema: Kampen mot ondskan. Om detta kan förstås mycket sägas, men jag vill ta upp en speciell aspekt av det här svåra temat.

När vi på olika sätt får kunskap om att människor och övriga skapelsen, genom andra människors uppenbara ord eller handlingar, drabbas av lidande, tror jag att vi ofta frestas av och till dödssynden lättja. I lättjan tänker jag att även likgiltigheten ryms.

Vad händer då? Jo, då väljer vi att titta åt ett annat håll. Vi stänger våra öron för nöd- och klagoropen från de drabbade. Vi håller tand för tunga och ger inte vår röst till den svages och drabbades hjälp och stöd.


En bild för den här svåra frestelsen, som vi nog tyvärr faller för lite till mans, är bilden med de tre aporna som sitter på rad. Den första apan håller för ögonen. Den andra apan håller för öronen och den tredje apan håller för munnen. Bilden med aporna kan förstås tolkas på mer än ett vis, men i det här sammanhanget så tolkar jag den så här.

Det handlar om frestelsen till passivitet i olika former. Att min insats inte behövs, inte gör någon nytta. Det får bli någon annan som gör något åt situationen. Vi hoppas helt enkelt att det ordnar sig av sig självt, utan vår egen insats.

I en känd sommarsång heter det: Du ska inte tro det blir sommar, om inte någon sätter fart. Kan det vara så även i andra sammanhang att det blir inget, om inte någon sätter fart på det hela? Ja, jag tror att det kan vara så i många olika områden av livet, både på individnivå och samhällsnivå.


Vi behöver alltså våga se tillvaron som den är, med allt härligt och underbart, men även våga se lidandet i världen, också det som vi åsamkar varandra.

Vi behöver ha öppna öron för ljuvlig musik och fågelsång, men även för de rop som den drabbade och lidande uppsänder i nödens stund.

Vi behöver förstås tala om godhet och ljuvligheter, men också våga benämna världens vidrigheter med deras rätta namn och inte bagatellisera, förminska eller förneka de problem som finns i världen och i vårt eget samhälle.

Till detta kommer att vi också behöver klarsynthet, gott förnuft och ett varmt och empatiskt hjärta. Det är ju också i det egna hjärtat och tanken som striden mot det onda många gånger står.

Karlskoga i fastetid

Vi har kommit en bit in i fastetiden och den 3:e söndagen i fastan har som tema: Kampen mot ondskan. Om detta kan förstås mycket sägas, men jag vill ta upp en speciell aspekt av det här svåra temat.

När vi på olika sätt får kunskap om att människor och övriga skapelsen, genom andra människors uppenbara ord eller handlingar, drabbas av lidande, tror jag att vi ofta frestas av och till dödssynden lättja. I lättjan tänker jag att även likgiltigheten ryms.

Vad händer då? Jo, då väljer vi att titta åt ett annat håll. Vi stänger våra öron för nöd- och klagoropen från de drabbade. Vi håller tand för tunga och ger inte vår röst till den svages och drabbades hjälp och stöd.


En bild för den här svåra frestelsen, som vi nog tyvärr faller för lite till mans, är bilden med de tre aporna som sitter på rad. Den första apan håller för ögonen. Den andra apan håller för öronen och den tredje apan håller för munnen. Bilden med aporna kan förstås tolkas på mer än ett vis, men i det här sammanhanget så tolkar jag den så här.

Det handlar om frestelsen till passivitet i olika former. Att min insats inte behövs, inte gör någon nytta. Det får bli någon annan som gör något åt situationen. Vi hoppas helt enkelt att det ordnar sig av sig självt, utan vår egen insats.

I en känd sommarsång heter det: Du ska inte tro det blir sommar, om inte någon sätter fart. Kan det vara så även i andra sammanhang att det blir inget, om inte någon sätter fart på det hela? Ja, jag tror att det kan vara så i många olika områden av livet, både på individnivå och samhällsnivå.


Vi behöver alltså våga se tillvaron som den är, med allt härligt och underbart, men även våga se lidandet i världen, också det som vi åsamkar varandra.

Vi behöver ha öppna öron för ljuvlig musik och fågelsång, men även för de rop som den drabbade och lidande uppsänder i nödens stund.

Vi behöver förstås tala om godhet och ljuvligheter, men också våga benämna världens vidrigheter med deras rätta namn och inte bagatellisera, förminska eller förneka de problem som finns i världen och i vårt eget samhälle.

Till detta kommer att vi också behöver klarsynthet, gott förnuft och ett varmt och empatiskt hjärta. Det är ju också i det egna hjärtat och tanken som striden mot det onda många gånger står.

Karlskoga i fastetid