2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Vad är riktigt viktigt i livet?

PAUL HENRIKSSON, SJUKHUSPRÄST

Den här frågan kan förstås få många svar beroende på vem vi frågar och vad den personen varit med om, och vilka värderingar hen har. Det kan uppfattas som en fråga om vilka värden som är viktiga i livet, såsom hälsa, frihet, mening och mål.

Något som jag tror att väldigt många skulle sätta mycket högt, eller rent av högst upp på listan, är våra relationer. Det handlar alltså om vänskap, samhörighet, att få ge och ta emot kärlek.

I kyrkan och teologin är det vanligt att tänka att vi som människor har flera relationer, eller relationsriktningar, som är viktiga att beakta, för att leva ett gott liv. Jag brukar tänka att det handlar om fyra relationsriktningar, som på olika sätt samverkar och påverkar varandra. De står liksom i relation till varandra. Tar man bort en eller två, så blir inte längre bilden komplett. Något kommer att saknas, precis som när några bitar i ett pussel saknas. Bilden blir inte färdig eller hel.

Vilka är då de fyra relationerna? Jo, den första handlar om vår relation inåt, till oss själva. Om att lära känna sig själv, med både ljus och skuggor. Att kunna acceptera sig själv och älska sig själv. Ibland brukar det sägas: den som inte älskar sig själv, kan inte älska någon annan heller.

Den andra relationsriktningen fokuserar på våra relationer till andra människor, båda nära och fjärran. Den gyllene regeln, formulerad av Jesus själv, sätter ljuset på den här relationsriktningen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. Den här tanken finns, som vi vet, i lite olika varianter inom även andra andliga traditioner. De flesta av oss som är uppvuxna i ett kristet präglat sammanhang känner dock väl igen orden och tankarna från Jesus själv.

Den tredje relationsriktningen är den som vetter ut mot den övriga skapelsen, mot naturen, djuren och miljön. Redan i bibelns första kapitel talas det om det mänskliga släktets ansvar för den övriga skapelsen, så tanken har några år på nacken...

Den fjärde och sista, eller kanske första riktningen är den som vetter uppåt mot himlen, det andliga, det gudomliga, ja, mot och till Gud själv. Jag tänker att Gud är allas vårt gemensamma ursprung, men också vårt gemensamma mål, dit vi är kallade av Evighet av den Evige själv. Vi lever våra liv inför Guds blick och ansvarar för våra tankar, ord och gärningar inför den allra högste, men omges samtidigt av Guds barmhärtighet och allomfattande kärlek.

Denna livslånga vandring går vi på en gång både ensamma/själva och tillsammans, i relation med varandra. Under hela vår vandring genom rum och tid finns de fyra relationerna med, precis som vi lever våra korta kroppsliga jordiska liv i fyra dimensioner: längd, bredd, höjd och tid. Livet och tillvaron vore otänkbar, om inte alla fyra är med. Först då blir tillvaron hel.

Något som jag tror att väldigt många skulle sätta mycket högt, eller rent av högst upp på listan, är våra relationer. Det handlar alltså om vänskap, samhörighet, att få ge och ta emot kärlek.

I kyrkan och teologin är det vanligt att tänka att vi som människor har flera relationer, eller relationsriktningar, som är viktiga att beakta, för att leva ett gott liv. Jag brukar tänka att det handlar om fyra relationsriktningar, som på olika sätt samverkar och påverkar varandra. De står liksom i relation till varandra. Tar man bort en eller två, så blir inte längre bilden komplett. Något kommer att saknas, precis som när några bitar i ett pussel saknas. Bilden blir inte färdig eller hel.

Vilka är då de fyra relationerna? Jo, den första handlar om vår relation inåt, till oss själva. Om att lära känna sig själv, med både ljus och skuggor. Att kunna acceptera sig själv och älska sig själv. Ibland brukar det sägas: den som inte älskar sig själv, kan inte älska någon annan heller.

Den andra relationsriktningen fokuserar på våra relationer till andra människor, båda nära och fjärran. Den gyllene regeln, formulerad av Jesus själv, sätter ljuset på den här relationsriktningen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. Den här tanken finns, som vi vet, i lite olika varianter inom även andra andliga traditioner. De flesta av oss som är uppvuxna i ett kristet präglat sammanhang känner dock väl igen orden och tankarna från Jesus själv.

Den tredje relationsriktningen är den som vetter ut mot den övriga skapelsen, mot naturen, djuren och miljön. Redan i bibelns första kapitel talas det om det mänskliga släktets ansvar för den övriga skapelsen, så tanken har några år på nacken...

Den fjärde och sista, eller kanske första riktningen är den som vetter uppåt mot himlen, det andliga, det gudomliga, ja, mot och till Gud själv. Jag tänker att Gud är allas vårt gemensamma ursprung, men också vårt gemensamma mål, dit vi är kallade av Evighet av den Evige själv. Vi lever våra liv inför Guds blick och ansvarar för våra tankar, ord och gärningar inför den allra högste, men omges samtidigt av Guds barmhärtighet och allomfattande kärlek.

Denna livslånga vandring går vi på en gång både ensamma/själva och tillsammans, i relation med varandra. Under hela vår vandring genom rum och tid finns de fyra relationerna med, precis som vi lever våra korta kroppsliga jordiska liv i fyra dimensioner: längd, bredd, höjd och tid. Livet och tillvaron vore otänkbar, om inte alla fyra är med. Först då blir tillvaron hel.