2016-07-09 06:00

2016-07-09 06:00

Evert Taube – en vis livs-konstnär

KARIN BJÖRZÉN

Optimist, pessimist, realist. Vilken livshållning har vi? Hur förhåller vi oss till livet, till världen, och till det som händer nära oss, och långt borta.

Jag sjöng vid bondes knut nu är sommaren här!

’Det är våren som är slut’ svarar bonden så tvär

Ett lysande Taube-exempel om hur olika två personer kan se på sommaren. Den glade optimisten, och den buttre pessimisten. Jag undrar vem av dem som trivs bäst med sitt liv. Båda har ju rätt i sak, men så olika de ser på sin verklighet.

 

Vi lever i en tid med stora flyktingströmmar från krig och förtryck.

Hur ska vi förhålla oss till detta? Vi, som är så lyckligt lottade att få födas och bo i ett demokratiskt fritt land.

Det är svårt att veta hur jag ska tackla detta.

Ibland, när jag försöker tänka mig in i de arma människornas situation blir jag så bedrövad, blir tung i hela kroppen, och skulle helst vilja rasa ihop i en liten hög på golvet.

Då krävs det kraft att ta sig upp ur dessa tunga, svarta tankar. Hur gör man det? Jag tror att i det här läget är det bra att vara realist. Vad kan jag göra åt det här? Om jag säger att jag inget kan göra, uppfattas jag som en som undviker problem, en blåögd drömmare. Men det är så stort, allt det här svåra i världen!

 

En sak att ta till och som brukar få mig i balans igen är Sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden

Jag försöker se på min verklighet som en optimist, med inslag av realism. Men en pessimist vill jag

inte vara!

 

Ett Taube-exempel igen:

Jag sjöng för handelsman

där han stod i butik:

’Se, nu blommar ju din strand

och nu glittrar din vik!

Men han svarade burdus

’Ja, du går i glädjerus,

men se krig och politik

drar nöd och sorg

till mitt hus!

Men personen, kanske Taube själv, tar sig vidare och till slut möter han någon som kan konsten glädja sig åt det lilla i det stora.

Då sprang jag över ängen

där mandelblom står

och då ser jag lilla Karin,

till brunnen hon går.

Och då ropar hon till mig

Ja, på blommande stig:

’Se här är den sköna sommaren

Som jag har lovat dig!

 

Tack Evert Taube!

Jag sjöng vid bondes knut nu är sommaren här!

’Det är våren som är slut’ svarar bonden så tvär

Ett lysande Taube-exempel om hur olika två personer kan se på sommaren. Den glade optimisten, och den buttre pessimisten. Jag undrar vem av dem som trivs bäst med sitt liv. Båda har ju rätt i sak, men så olika de ser på sin verklighet.

 

Vi lever i en tid med stora flyktingströmmar från krig och förtryck.

Hur ska vi förhålla oss till detta? Vi, som är så lyckligt lottade att få födas och bo i ett demokratiskt fritt land.

Det är svårt att veta hur jag ska tackla detta.

Ibland, när jag försöker tänka mig in i de arma människornas situation blir jag så bedrövad, blir tung i hela kroppen, och skulle helst vilja rasa ihop i en liten hög på golvet.

Då krävs det kraft att ta sig upp ur dessa tunga, svarta tankar. Hur gör man det? Jag tror att i det här läget är det bra att vara realist. Vad kan jag göra åt det här? Om jag säger att jag inget kan göra, uppfattas jag som en som undviker problem, en blåögd drömmare. Men det är så stort, allt det här svåra i världen!

 

En sak att ta till och som brukar få mig i balans igen är Sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden

Jag försöker se på min verklighet som en optimist, med inslag av realism. Men en pessimist vill jag

inte vara!

 

Ett Taube-exempel igen:

Jag sjöng för handelsman

där han stod i butik:

’Se, nu blommar ju din strand

och nu glittrar din vik!

Men han svarade burdus

’Ja, du går i glädjerus,

men se krig och politik

drar nöd och sorg

till mitt hus!

Men personen, kanske Taube själv, tar sig vidare och till slut möter han någon som kan konsten glädja sig åt det lilla i det stora.

Då sprang jag över ängen

där mandelblom står

och då ser jag lilla Karin,

till brunnen hon går.

Och då ropar hon till mig

Ja, på blommande stig:

’Se här är den sköna sommaren

Som jag har lovat dig!

 

Tack Evert Taube!