2016-05-21 06:00

2016-05-21 06:00

Bröd och kärlek

KRÖNIKA: ANITA BOHL

Säga vad man vill, men nog är det något speciellt med bröd! Finns det något som går upp mot doften av nybakat. Det luktar hemtrevligt och inbjudande och väcker känslor till liv. Kanske från barndomen, när man kom hem från skolan. På bänken stod nybakat bröd och vi fick smaka. Själv njuter jag av att baka. Det är kreativt, ger synbart resultat och fler kan få glädje av det. Att ta med bröd när man är bortbjuden brukar vara uppskattat, och att dela gemenskap runt ett bord är väl det behagligaste sättet att umgås.


Jag har ett minne från Italien i mitten av 90-talet, då vi gjorde en resa till Assisi. Där vandrade vi de vägar, som Franciskus gått 800 år före oss. En av dagarna hade några av oss försett sig med matsäck, men inte alla. När det blev dags för rast, blev det till att börja med två grupper – vi som hade mat med oss och de andra. Då bjöd vi in dem att sitta med och dela det vi hade, och det blev en fin gemenskap.

Förutom att alla fick tillräckligt, så kände vi att det handlade om något mer än bara bröd. När vi tänker på andra, händer det något med oss själva.

I bönen Fader vår ber vi om vårt dagliga bröd. Då står det för livets nödtorft, det vill säga det allra nödvändigaste. Har vi det och dessutom kärleksfulla människor omkring oss, då klarar vi oss ganska bra.


Det mesta av det goda, som sker i världen, sker i tysthet utan stora rubriker. Det berättas om en studieledare i USA, som skickade ut sina studenter för att skriva upp namnen på 200 pojkar och kartlägga deras hem och omgivning. Det var i ett slumområde med ett koncentrat av fattigdom, alkoholism och våld. Sammanställningen studerades och med största sannolikhet bedömde man, att minst 90 procent skulle hamna i fängelse.

25 år senare skickades nya studenter ut för att försöka hitta pojkarna, nu vuxna män, och ta reda på hur det gått för dem. Studenterna lyckades spåra upp 180 av de 200. Bara fyra av dem hade hamnat i fängelse, alltså knappt två procent. De fick bland annat frågan vad som varit betydelsefullt i deras liv.

Nästan alla berättade att det var en lärare, Sheila O´Rourke, som betytt mycket för dem. Man lyckades leta rätt på henne och frågade hur hon burit sig åt. Hon såg förvånad ut och visste knappt vad hon skulle svara. Men hon sa: Jag minns bara att jag älskade dem allihop, varenda en av dem.

Säga vad man vill, men nog är det något speciellt med bröd! Finns det något som går upp mot doften av nybakat. Det luktar hemtrevligt och inbjudande och väcker känslor till liv. Kanske från barndomen, när man kom hem från skolan. På bänken stod nybakat bröd och vi fick smaka. Själv njuter jag av att baka. Det är kreativt, ger synbart resultat och fler kan få glädje av det. Att ta med bröd när man är bortbjuden brukar vara uppskattat, och att dela gemenskap runt ett bord är väl det behagligaste sättet att umgås.


Jag har ett minne från Italien i mitten av 90-talet, då vi gjorde en resa till Assisi. Där vandrade vi de vägar, som Franciskus gått 800 år före oss. En av dagarna hade några av oss försett sig med matsäck, men inte alla. När det blev dags för rast, blev det till att börja med två grupper – vi som hade mat med oss och de andra. Då bjöd vi in dem att sitta med och dela det vi hade, och det blev en fin gemenskap.

Förutom att alla fick tillräckligt, så kände vi att det handlade om något mer än bara bröd. När vi tänker på andra, händer det något med oss själva.

I bönen Fader vår ber vi om vårt dagliga bröd. Då står det för livets nödtorft, det vill säga det allra nödvändigaste. Har vi det och dessutom kärleksfulla människor omkring oss, då klarar vi oss ganska bra.


Det mesta av det goda, som sker i världen, sker i tysthet utan stora rubriker. Det berättas om en studieledare i USA, som skickade ut sina studenter för att skriva upp namnen på 200 pojkar och kartlägga deras hem och omgivning. Det var i ett slumområde med ett koncentrat av fattigdom, alkoholism och våld. Sammanställningen studerades och med största sannolikhet bedömde man, att minst 90 procent skulle hamna i fängelse.

25 år senare skickades nya studenter ut för att försöka hitta pojkarna, nu vuxna män, och ta reda på hur det gått för dem. Studenterna lyckades spåra upp 180 av de 200. Bara fyra av dem hade hamnat i fängelse, alltså knappt två procent. De fick bland annat frågan vad som varit betydelsefullt i deras liv.

Nästan alla berättade att det var en lärare, Sheila O´Rourke, som betytt mycket för dem. Man lyckades leta rätt på henne och frågade hur hon burit sig åt. Hon såg förvånad ut och visste knappt vad hon skulle svara. Men hon sa: Jag minns bara att jag älskade dem allihop, varenda en av dem.